USA:s strategi knappast irrationell

Sedan kriget mot Iran inleddes har en snabbt etablerad tolkningsram dominerat samtalet. Den dikterar att USA, och då i synnerhet Trump, har missförstått både landets regim och dynamik. Varje drag blir då ett tecken på inkompetens, och varje utveckling ett ytterligare bevis på att strategin saknar riktning. 

Få beslut saknar risker, allra minst militära sådana, vilka också rymmer potentiellt negativa konsekvenser. I diskussionen om Iran har dock fokus nästan uteslutande legat på vad som kan gå fel, medan kostnaderna av att inte agera i stort sett har lämnas därhän. Risk behandlas då som ett argument för passivitet. Den hållningen skymmer också förståelsen av det som händer på marken. 

Det blir särskilt tydligt i hur man talar om de personer i den iranska makteliten som nu successivt elimineras. Reflexmässigt och nästan undantagslöst beskrivs de i efterhand som just de ledare som USA och Israel kunde, och borde, ha talat med. Jan Eliasson, som har poserat leende med regimens representanter och talat väl om dem, beklagade nyligen att Ali Larijani dödats. 

Bilden av Larijani som en potentiell brobyggare är i sig ett talande exempel. Bakom den nästan romantiska framställningen av honom som filosofiskt skolad teknokrat fanns en central maktspelare i ett brutalt system. Larijani var arkitekten bakom regimens massmord på demonstranter i januari. Handplockad av Khamenei ledde han sedan årsskiftet det Nationella säkerhetsrådet och i praktiken landet. Under hans tid fanns inga tecken på försoning, reformer eller öppning mot väst.

Den påstådda konflikten med den nye, ännu osynlige, högste ledaren handlade inte om ideologisk öppning, utan om den reella makten i Iran. Larijani var också den ledare som kopplade kriget till politiken och därmed stod för kontinuitet av regimen. I brist på faktiska moderata krafter synes man, som Eliasson, nöja sig med att föreställa sig dem. Eller har konsekvent brutalitet en outnyttjad dialogmöjlighet? 

Samma selektiva analys präglar synen på Revolutionsgardet. Arkitekterna bakom JCPOA-avtalet som lyfte sanktionerna mot Iran, och nätverk med kopplingar till regimen, menar att Revolutionsgardet riskerar att bli än mer hårdfört. Nog för att den slutsatsen bortser från att gardet är beroende av tydliga orderlinjer, etablerad rangordning och erfarna befäl, alltså komponenter som slåss ut. Den kringgår frågan om hur gardet ens kan bli mer hårdfört? Bakom kostymklädda byråkrater och turbanprydda teologer är det just en fascistiskt-islamistisk armé som med våld har styrt Iran. 

Samma mönster sågs i farhågorna om regionala reaktioner. Elimineringen av Khamenei förutspåddes utlösa omfattande uppror i den muslimska världen. Inte ens röken till sådant har skådats. Gulfländernas tålamod sinar också. Apokalypsen synes, jämte regimens toppskick, ha gått upp i rök. 

Det betyder inte att risker saknas eller att utgången är given. Men analyser som filtreras genom antagandet att USA:s strategi måste vara irrationell eller inkompetent skymmer sikten.

I slutänden är det kanske inte nödvändigtvis i USA vi hittar felbedömningen, utan i benägenheten att utgå ifrån att varje strategi vi inte omedelbart förstår måste vara ett uttryck för inkompetens eller lynnighet.

Anosh Ghasri är frilansskribent och bor i Karlstad