Utgivarskap och en inställd praktskandal
För att det skulle bli skandal krävdes att en minderårig pojke hängdes ut som nazist. Det hade ingen seriös ansvarig utgivare lust med.
När jag under ett par år var ansvarig utgivare på den då lätt skandalomsusade tidningen Bulletin höll jag på en entydig regel för namn- och bildpublicering: Myndig och dömd till minst ett års fängelse. Dock. En viss sorts vedervärdiga brottslingar slapp undan – de som förgripit sig på barn och där omständigheterna, i värsta fall att det handlade om egna barn, omedelbart även skulle peka ut det drabbade barnet.
Den senaste veckan har en infekterad debatt pågått i angränsande ämne, då Expo förra tisdagen avslöjade att en minister i regeringen har en "nära anhörig" som deltagit i högerextrema och våldsbejakande grupper och aktiviteter. På vänstra sidan av det politiska spektrat gick sedan den antirastiska forskaren Tobias Hübinette och tidningen Proletären ut med ministerns namn. De politiska gatuboxarna i AFA gick ett steg längre och publicerade namn och bild på både minister och hans "nära anhörig". Inte otippat spreds sedan dessa uppgifter som en löpeld i sociala medier, vilka som bekant saknar ansvarig utgivare och definitivt inte är anslutna till det pressetiska systemet.
Som en löpeld spred sig även nyheten i alla våra stora tidningar och tv-kanaler. Etablerade mediehus med ansvarig utgivare har i sin rapportering däremot hållit tyst om vilken minister eller anhörig det handlar om. Detta av ett uppenbart skäl: Den "nära anhörige" är en pojke som var nyss fyllda moppe när han startade sin högerextrema bana, och fyllde i veckan 16 år, måhända ett något dämpat firande under omständigheterna.
Det etablerade mediernas tystnad har fått det att koka inom delar av vänstern av en mängd skäl. Bland annat anser man att regeringen och ministern på så sätt slipper svara på ett antal vassa och relevanta frågor: Kan en regering som driver större föräldraansvar som politisk linje ha en minister som inte själv kan styra upp en nära anhörig? Har den nära anhörige påverkat ministerns politiska åsikter, eller fanns en risk att han fått tillgång till känsliga uppgifter som han hade kunnat sprida i sitt högerextrema nätverk?
Ovan nämnde Hübinette räknade i sin blogg med stigande irritation dagarna som etablerade media undvikit att namnpublicera. Tidigare justitieminister Morgan Johansson spekulerade i att de grupper som den "nära anhörige" vistats i var de som skulle skola "framtidens Breivik, Peter Mangs och Anton Lundin Pettersson". En måhända ovanlig tolkning emedan de nämnda rasistiska mördarna samtliga var självradikaliserade ensamvargar.
Karin Peterson skrev därefter i AB att svenska medier hycklar när de inte publicerar namnet på ministern, eftersom "Alla i Mediesverige vet i dag vem ministern är". Samt argumenterade för att diskussionen är extra viktig eftersom regeringen har föreslagit att straffmyndighetsåldern ska sänkas från 15 till 14 år. Hon undvek dock att nämna att denna regeländring skulle leda till rättegång bakom lyckta dörrar, inte till uthängning i rikstäckande etablerade medier.
Men varken Morgan Johansson eller någon annan med motsvarande tyngd, eller för den delen Karin Peterson, går alltså ut med namnet på ministern, och den sistnämnda deltar därmed i samma hyckleri hon beskriver.
Det är lätt att förstå vänsterns frustration över de etablerade mediernas tystnad. Man kan visserligen vara tveksam till att en minister skulle dela känslig information med en 15-årig pojke som av AFA:s bildpublicering att döma lägger mycket lite pengar på rakhyvlar. Men vänstern missar inte bara chansen att ställa relevanta frågor, därtill går chansen att avsätta en illa omtyckt minister, liksom att genera en illa omtyckt regering, om intet. Man går helt enkelt miste om en gynnsam praktskandal. Så varför publicerar men inte det namn "alla redan känner till"?
Jo, av samma skäl som delar av högern är gravt upprörd över hanteringen. Det troliga händelseförloppet är nämligen att AFA tipsade Expo, de hävdar åtminstone att de har haft koll på den nära anhörige sedan lång tid. Och sedan sprang alla med storyn väl medvetna om att skandalen, för att brisera, krävde att en minderårig pojke hängdes ut som nazist. Och ingen ansvarig utgivare utom Proletärens hade lust med det. Ingen i den etablerade pressen ville hålla i den yxan. Med undantag av en lokaltidning som ingen verkar vilja eller våga ta rygg på.
Så om Expos ansvarige utgivare, eller någon längre bort i kedjan av publiceringar i våra tunga medier, hade hållit sig till samma regler som jag en gång i tiden, att namnpubliceringar inte får leda till uthängningar av barn, så hade vänstern sluppit sin frustration.
I stället valde man märkligt nog ett mellanting – att säga A men vägra säga B. Och landet fick en inställd praktskandal.
Ofer Maimon är frilansande redaktör.
När jag under ett par år var ansvarig utgivare på den då lätt skandalomsusade tidningen Bulletin höll jag på en entydig regel för namn- och bildpublicering: Myndig och dömd till minst ett års fängelse. Dock. En viss sorts vedervärdiga brottslingar slapp undan – de som förgripit sig på barn och där omständigheterna, i värsta fall att det handlade om egna barn, omedelbart även skulle peka ut det drabbade barnet.
Den senaste veckan har en infekterad debatt pågått i angränsande ämne, då Expo förra tisdagen avslöjade att en minister i regeringen har en ”nära anhörig” som deltagit i högerextrema och våldsbejakande grupper och aktiviteter. På vänstra sidan av det politiska spektrat gick sedan den antirastiska forskaren Tobias Hübinette och tidningen Proletären ut med ministerns namn. De politiska gatuboxarna i AFA gick ett steg längre och publicerade namn och bild på både minister och hans ”nära anhörig”. Inte otippat spreds sedan dessa uppgifter som en löpeld i sociala medier, vilka som bekant saknar ansvarig utgivare och definitivt inte är anslutna till det pressetiska systemet.
Som en löpeld spred sig även nyheten i alla våra stora tidningar och tv-kanaler. Etablerade mediehus med ansvarig utgivare har i sin rapportering däremot hållit tyst om vilken minister eller anhörig det handlar om. Detta av ett uppenbart skäl: Den ”nära anhörige” är en pojke som var nyss fyllda moppe när han startade sin högerextrema bana, och fyllde i veckan 16 år, måhända ett något dämpat firande under omständigheterna.
Det etablerade mediernas tystnad har fått det att koka inom delar av vänstern av en mängd skäl. Bland annat anser man att regeringen och ministern på så sätt slipper svara på ett antal vassa och relevanta frågor: Kan en regering som driver större föräldraansvar som politisk linje ha en minister som inte själv kan styra upp en nära anhörig? Har den nära anhörige påverkat ministerns politiska åsikter, eller fanns en risk att han fått tillgång till känsliga uppgifter som han hade kunnat sprida i sitt högerextrema nätverk?
Ovan nämnde Hübinette räknade i sin blogg med stigande irritation dagarna som etablerade media undvikit att namnpublicera. Tidigare justitieminister Morgan Johansson spekulerade i att de grupper som den ”nära anhörige” vistats i var de som skulle skola ”framtidens Breivik, Peter Mangs och Anton Lundin Pettersson”. En måhända ovanlig tolkning emedan de nämnda rasistiska mördarna samtliga var självradikaliserade ensamvargar.
Karin Peterson skrev därefter i AB att svenska medier hycklar när de inte publicerar namnet på ministern, eftersom ”Alla i Mediesverige vet i dag vem ministern är”. Samt argumenterade för att diskussionen är extra viktig eftersom regeringen har föreslagit att straffmyndighetsåldern ska sänkas från 15 till 14 år. Hon undvek dock att nämna att denna regeländring skulle leda till rättegång bakom lyckta dörrar, inte till uthängning i rikstäckande etablerade medier.
Men varken Morgan Johansson eller någon annan med motsvarande tyngd, eller för den delen Karin Peterson, går alltså ut med namnet på ministern, och den sistnämnda deltar därmed i samma hyckleri hon beskriver.
Det är lätt att förstå vänsterns frustration över de etablerade mediernas tystnad. Man kan visserligen vara tveksam till att en minister skulle dela känslig information med en 15-årig pojke som av AFA:s bildpublicering att döma lägger mycket lite pengar på rakhyvlar. Men vänstern missar inte bara chansen att ställa relevanta frågor, därtill går chansen att avsätta en illa omtyckt minister, liksom att genera en illa omtyckt regering, om intet. Man går helt enkelt miste om en gynnsam praktskandal. Så varför publicerar men inte det namn ”alla redan känner till”?
Jo, av samma skäl som delar av högern är gravt upprörd över hanteringen. Det troliga händelseförloppet är nämligen att AFA tipsade Expo, de hävdar åtminstone att de har haft koll på den nära anhörige sedan lång tid. Och sedan sprang alla med storyn väl medvetna om att skandalen, för att brisera, krävde att en minderårig pojke hängdes ut som nazist. Och ingen ansvarig utgivare utom Proletärens hade lust med det. Ingen i den etablerade pressen ville hålla i den yxan. Med undantag av en lokaltidning som ingen verkar vilja eller våga ta rygg på.
Så om Expos ansvarige utgivare, eller någon längre bort i kedjan av publiceringar i våra tunga medier, hade hållit sig till samma regler som jag en gång i tiden, att namnpubliceringar inte får leda till uthängningar av barn, så hade vänstern sluppit sin frustration.
I stället valde man märkligt nog ett mellanting – att säga A men vägra säga B. Och landet fick en inställd praktskandal.
Ofer Maimon är frilansande redaktör.
