Vad fan får vi för journalistik för pengarna?

För tio år sedan hade närapå alla svenskar – 97 procent av befolkningen – en lokalredaktion som bevakade deras hemkommun. Sedan dess har de så kallade ”vita fläckarna” vuxit raskt. Det visar Institutet för medieforsknings årsbok.

Antalet nyhetstidningar i Sverige har under den tiden sjunkit från 522 till 365 och uppemot 70 av 290 kommuner står i dag utan egen bevakning. Tidningar som Folkbladet i Norrköping med tidigare också stark bevakning i Finspång, Hjo Tidning, Tranåsposten och Karlstadtidningen har lagts ned under de senaste två åren. 

I dag är det 86 procent av befolkningen som har egna lokalmedier på plats i hemkommunen. Det kan låta mycket, ändå är det en drastisk nedmontering av demokratiska infrastrukturen på kort tid.

I USA där motsvarande process pågått sedan 1960-talet (den stora konkurrensen av fri etablering av tv– och radiokanaler inledde ”tidningsdöden” tidigare) har de vita fläckarna vuxit sig så stora att också storstadsområden och delstater förlorat professionella nyhetsmedier. Följden har blivit att dagens amerikaner förstår mindre av sitt samhälle, har svårt att tillgängliggöra sig information och att bedöma sina politikers insatser, och att misskötsel av lokala myndigheter inte avslöjas när granskningen av dem upphör.

Liksom i USA är en viktig del av tidningarnas bekymmer deras minskande andel av annonsmarknaden. Svenska nyhetsmediers annonsintäkter har sjunkit med 72 procent sedan 2008. Från drygt 12 miljarder kronor om året till drygt tre miljarder kronor.

Nyhetsmedierna får nu dela på mindre än en tiondel av annonskakan. De stora annonspengarna har i stället flyttats över till annonsering via sökmotorn Google och till sociala medier som ägs av amerikanska techjättar. Precis som i USA dyker nu också lokala AI-drivna sajter upp som ägnar sig åt att publicera robotskrivna artiklar. Nu finns Kirunanytt, Bodennytt, Lundnytt och Ängelholmnytt som erbjuder ”artificiell journalistik”.  

Responsen från kommunerna själva är att de lokala redaktionerna lägger mer resurser på blåljusjournalistik och förenklade nyheter i stället för att förklara samhällets komplexiteter. Reportrar bevakar butiks- och restaurangöppningar, något som tidigare aviserades genom köpta annonser, eller gör okritiska intervjuer med lokala influerare (som tjänar sina pengar på just exponering) därför att det ”intresserar folk”. Samtidigt saknas det murvlar som dammsuger diarier och specialiserade reportrar som bevakar kommun- och regionpolitik. Hela samhällsområden, som de lokala och regionala kulturliven, lämnas utan professionell bevakning.

Det statliga mediestödet låg 2025 på drygt 800 miljoner kronor. Förr visade sig det gamla presstödet vara en dödgrävare snarare än en frälsare, de tidningar inom framför allt A-pressen som åtnjöt det klarade inte av att utvecklas eller förnya sig. Med tiden fick de slå igen eller blev uppköpta av sina konkurrenter.

I dag klarar sig stora tidningar som DN, Dagens industri och Aftonbladet gott utan stödet, men de fem svenska lokaltidningskoncernerna (Bonnier News Local, NTM, Stampen, Gota Media och Erna Media) är nu beroende av det. Dessa har delat upp marknaden mellan sig och konkurrerar inte längre med varandra. Samtidigt tar de emot drygt en halv miljard av presstödet. Om de inte fick de pengarna hade de varit tvungna att lägga ner fler titlar och redaktioner. 

Mängden lokal journalistik har minskat under de senaste tio åren. Mediestödet är ett sätt att försöka stävja en sådan utveckling. Genom att bredda kriterierna så att också gratistidningar kan ta del av stödet, har flera nya sådana titlar etablerats. Dessutom ges stöd för att just minska de vita fläckarna, i Jämtland och Dalarna betalas 60 kronor per invånare ut för sådana satsningar.

Man kan fråga sig om skattefinansierade public service verkligen drar sitt strå till stacken? I dag lägger SVT knappt 30 procent av sina resurser på nyhets- och samhällsjournalistiken, satsningarna på den har minskat kraftigt under de senaste fem åren samtidigt som hundratals fler miljoner satsas på ren underhållning, som Melodifestivalen. Sveriges Radio är bättre och lägger 54 procent av sina medel på nyhets- och samhällsjournalistik.

En omdiskuterar ”ljusglimt” i medieskymningen är att nya aktörer som Epoch Times, Kvartal, EFN, Riks och youtubern Henrik Jönssons 100 procent etablerats. De alla marknadsför sig som alternativ till public service och traditionella medier som haft svår att anpassa sig till publikens nya förväntningar och önskan om fler perspektiv. 

Länge blev journalisterna också allt färre, men under de senaste fem åren har de blivit åtta procent fler, och det är just de privata mediebolagen som anställer dem. Frågan är vad de gör för journalistik? Internationellt sett har det visat sig att ”konstruktiv journalistik” är framgångsrik och håller läsarnas intresse längre, det vill säga en samhällsengagerad och kunskapsinriktad rapportering som beskriver problembilder, men också visar på tänkbara lösningar. Journalistikens svartmålning av verkligheten och bristen på nyansering riskerar att underminera demokratin.