Valboskap i väst lockas med palestinsk stat

I Sverige beräknas det i dag finnas omkring en miljon muslimer och omkring tjugotusen judar. Sedan 1960-talet har antalet muslimer i Sverige ökat från att bara ha varit några hundra, medan antalet svenska judar har legat still eller till och med minskat. Motsvarande siffror gäller troligtvis stora delar av väst. 

Spelar dessa demografiska förändringar någon roll i utrikespolitiska beslut, såsom erkännandet av staten Palestina? Eller, mer krasst formulerat: handlar erkännandet av Palestina om ett försök att vinna muslimska röster – och röster från väljare som sympatiserar med den palestinska saken?

Samtidigt har judars trygghet i väst försvagats – synagogor attackeras, judiska skolor bevakas och antisemitismen breder ut sig. Hotet kommer i dag inte främst från högerextremister, utan från vänsterextremister och islamister.

Alla judar är inte israeler, alla israeler är inte judar. Men att Israel är en speciell plats inom judendomen går inte att förneka. Man behöver inte heller vara sionist för att anse – och inse – att Israel är en fristad för annars förföljda och förtryckta judar, se bara till de cirka 850 000 judar som fördrevs från arabvärlden och Iran efter statens Israels bildande 1948.

I det ljuset blir västländernas erkännande av Palestina svårt att förstå som något annat än en politisk gest – ett försök att stilla en högljudd opinion, snarare än att försvara universella värden. Samtidigt som västerländska regeringar i ena stunden fördömer antisemitism men i nästa belönar rörelser som legitimerar judefientligt våld, agerar de inte i moralisk konsekvens – utan i politisk opportunism.

Även om man bortser från det självklara moraliska argumentet: att man inte ska belöna mord, tortyr, våldtäkter och kidnappningar, så finns det även folkrättsliga aspekter på erkännandet av staten Palestina. 

Den palestinska staten uppfyller inte samtliga kriterier för att vara självständig enligt Montevideo-konventionen från 1933, såsom en permanent befolkning, ett definierat territorium, en regering och förmåga att ingå relationer med andra stater.

Västländernas erkännande av Palestina som självständig stat verkar i stället vara en läpparnas bekännelse. För vad sker efter erkännandet? Finns det någon plan? Vem är framtida förhandlingspartner? Vem har man diplomatiska relationer med? Hur garanterar man att de skattepengar som lämnas i bistånd inte – återigen – slussas vidare för att finansiera terror? Eller vill regeringarna bara kortsiktigt tillmötesgå de högljudda demonstranterna i hopp om att de ska nöja sig?

Den viktiga frågan uppstår då: Om västländernas erkännande av staten Palestina sker på så här lösa boliner, vilket är då nästa steg som våra regeringar är villiga att ta för att tillmötesgå de skanderande massornas krav?

Sebastian Scheiman är advokat.