Vänsterpartiets oförmåga att göra upp med antisemitism och terrorromantik är inte längre ett undantag. Det är ett mönster. Under hösten och sommaren har avslöjandena duggat tätt – men partiledningen väljer fortfarande att tiga eller bortförklara.

Samma dag som Hamas massakrerade civila israeler den 7 oktober 2023 gjorde Anfal Mahdi, partistyrelseledamot och oppositionsråd i Malmö gällande: ”Gaza har just brutit sig ut ur fängelset.” Ett uttalande som kan tolkas som en hyllning till terror och massmord – från en av partiets högsta företrädare.

Sedan dess har Mahdi fortsatt att sprida hat på sociala medier. Hon kallar nu Ebba Busch ”den största islamofoben i Sveriges historia”, påstår att regeringen ”firar folkmord” och ”svartmålar” palestinarörelsen, invandrare och muslimer. Hon har dessutom hävdat att EU-parlamentarikern Alice Teodorescu Måwe ”brukat våld” mot en V-assistent – trots att parlamentets egen utredning fastslagit att det var V:s medarbetare som attackerade.

Detta är inte bara substanslöst, utan direkt skadligt. Retoriken normaliserar extremism, antisemitism och våldsromantik. Den förgiftar det demokratiska samtalet och skapar en miljö där politiskt motiverade hot blir allt mer accepterade.

Och Mahdi är ingen avvikelse. Vi minns när riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas delade en grovt antisemitisk bild som påstod att ”sionistiska judar” styr världen genom banker, medier och politik. Partiets reaktion? Ingen uteslutning. Hon fick en skattefinansierad ”time out”, satt kvar i partistyrelsen och hyllades av partikamrater som en ”grym kamrat”. Först efter månader uteslöts hon.

Om en riksdagsledamot hade spridit nazistisk propaganda hade konsekvenserna varit omedelbara. Men när hatet motiveras av Mellanösternkonflikten verkar det tolereras i Sveriges självutnämnt ”mest antirasistiska parti”.

Nooshi Dadgostar har ännu inte rensat i det egna huset. Första steget är att erkänna att problemen är systematiska. Så länge V nöjer sig med symboliska markeringar i stället för att ta itu med extremism och terrorromantik kvarstår frågan till Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet: Hur länge kan V betraktas som en legitim samarbetspartner?