Vapenlängtan symptom på ett sviktande samhällskontrakt

Novus undersökningar har under flera år visat en trend: andelen svenskar som vill ha vapen för att försvara sitt hem ökar. I dag är siffran 22 procent. Att vi har hamnat här är ingen tillfällighet utan resultatet av en utveckling som pågått i över ett decennium.

En tydlig vändpunkt var flyktingkrisen 2015. Det var då vi på Novus började tala om en ”solidarisk individualism”. När staten framstod som oförmögen att hantera situationen klev medborgarna fram och organiserade hjälparbetet själva. Det som utåt sett liknade en kollektiv våg av solidaritet dolde en underliggande insikt: Om jag inte gör något själv, kommer ingen annan att göra det åt mig.

Detta markerade ett brott mot den svenska modellen, där vi vant oss vid att ”systemet” garanterar vår välfärd och trygghet i utbyte mot skatt. Men den bilden har gradvis urholkats.

Från gemensamt ansvar till individuell beredskap

Under pandemin förstärktes känslan av att den statliga beredskapen monterats ned. Trots hög efterlevnad av restriktioner var signalerna från myndigheterna paradoxala. Myndigheten för Samhällsberedskap uppmanade folk att bunkra, men när varorna tog slut i hyllorna möttes medborgarna av kritik för att de inte förberett sig tidigare. Budskapet blev allt tydligare: Staten hanterar det mest akuta, resten är upp till dig.

Sedan följde Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, där det ukrainska försvaret gav vapen en ny innebörd som symbol för resiliens och försvarsvilja. Samtidigt eskalerade det grova våldet på hemmaplan. När skjutningar och sprängningar flyttade från särskilt utsatta områden in i vanliga villaområden, förändrades svenskens riskbedömning.

En kris för förtroendet

Nu 2026 ser vi att förtroendet för statens kärnuppdrag är kritiskt lågt. Endast 16 procent av svenskarna tror att polisen hinner komma om de behöver hjälp akut. Trots att polisen som myndighet ofta har höga siffror i förtroendebarometrar, verkar det snarare handla om en sympati för personalens arbetssituation än en tro på dess faktiska förmåga att skydda individen.

Politikens svar har ofta varit symboliskt. Man skärper straff för brott som redan är olagliga, men lyckas sällan adressera den grundläggande känslan av polisiär frånvaro som har följt i centraliseringens spår. Samtidigt upplevs laglösheten på nätet som total, där internetjättarnas användarvillkor i praktiken väger tyngre än svensk lag.

Ett ömsesidigt kontrakt

Samhällskontraktet bygger på ömsesidighet. Medborgaren följer lagar och betalar skatt, medan staten förvaltar tryggheten. Men när staten ställer allt högre krav på individens egenberedskap – att klara sig själv under lång tid vid kris eller krig – utan att minska den skattemässiga bördan, förändras relationen.

Att 22 procent av befolkningen nu vill ha vapen för hemförsvar är inte ett tecken på växande egoism. Tvärtom visar svenskarna ofta en stor vilja att bidra till samhället. Men det är ett tecken på att många har insett att om något händer, står de sannolikt ensamma.

När myndigheter och politiker backar från sitt ansvar skapas ett vakuum. Om de inte lyckas visa att de arbetar för medborgaren, och faktiskt kan leverera trygghet när den behövs som mest, riskerar vi att demokratin försvagas. Enligt Novus demokratirapport 2025 anser redan 35 procent att politikerna försvagar demokratin.

Det är dags att fråga sig hur förtroendet ska återuppbyggas. När var femte svensk i dag upplever att de själva måste stå för det fysiska försvaret av sina hem, har staten redan förlorat sin viktigaste del av kontraktet.

Torbjörn Sjöström är grundare av Globeknot och vd för Novus