Varför flyr öst till väst?

Den österlänning som flyr till väst gör det sällan av kärlek till väst, utan för att fly från öst. Från hyckleri som kläs i moralens språk, från system som kväver individen med sina egna värderingar, från en vardag där dygden är högljudd och rättvisan tyst. Man flyr till en plats där man får vara människa — och slipper vara en del av flocken.

Flyktvägen går inte över gränser utan genom det egna medvetandet. Paradoxen är att många, när de väl når väst, bär sitt öst med sig: samma rädslor, samma lojaliteter, samma oförmåga att vara fri.

Om väst har förlorat sig i överdriven individualism, har öst gått vilse i kollektiv lydnad. Den österländska människan lär sig tidigt att tystnad är respekt och ifrågasättande en synd. Familjen, klanen och den religiösa gruppen ersätter individen.

Att tänka själv blir farligt, att anpassa sig blir dygd. Samhället hyllar lydnaden och föraktar avvikelsen – därför flyr man inte från fattigdom, utan från andlig instängdhet.

När bonden flyttade till staden tog han byns tankesätt med sig. Jordgolvet byttes mot cement men världsbilden förblev densamma. Staden blev en kuliss: modern på ytan men styrd av samma gamla hederskoder, släktband och rädsla för skam. Öst blev urbaniserat utan att bli urbant.

När den österländska migranten ser ordning, rättvisa och renhet i en västerländsk stad, inser han för första gången vad en verklig civilisation innebär.

I öst har demokratin blivit en ritual, inte en övertygelse. Man röstar inte på idéer utan på tillhörighet – stam, religion eller ledare. Ur valurnorna stiger inte frihet utan nya former av auktoritet.

Den politiker som predikar folkets makt förvandlas snabbt till deras förmyndare. När öst möter väst och ser en minister avgå för att ha kommit sent till ett möte, blir chocken existentiell: Demokrati är inte ett system, det är ett moraliskt ansvar.

Religionen i öst har förlorat sitt inre ljus och blivit ett identitetskort. Tron mäts i skägglängd och antal böner, inte i medkänsla och rättvisa. Moskéerna är fulla, men hjärtana tomma. Predikanten talar om synd medan korruptionen blomstrar utanför dörren.

När den österländska flyktingen i väst ser hur människor kan leva etiskt utan att ropa om moral, drabbas han av en smärtsam insikt: det är möjligt att vara god utan att vara högljudd om det.

I öst är korruptionen inte ett undantag utan en struktur. Mutor kallas ”kaffe”, nepotism kallas ”tjänst”. Alla fördömer systemet men alla deltar i det. Den som vägrar ses som naiv. När den österländska arbetaren i väst för första gången upptäcker att lagen gäller även för chefen känner han något nytt: respekt – inte rädsla – inför staten.

Kvinnan är den dolda halvan av tillbakagången. Hon hyllas i poesin men fängslas i vardagen. Hon blir symbol för familjens heder, inte för samhällets utveckling. Hon får utbildning men nekas inflytande. När öst möter väst och ser kvinnor leda företag och regeringar, uppstår blandade känslor – beundran och motstånd samtidigt. För friheten utmanar inte bara patriarkatet, utan den kulturella självbilden.

De unga är en förlorad generation. Den unga generationen i öst vet allt om världen genom sina telefoner men känner sig maktlös att förändra den. Arbete kräver kontakter, drömmar kräver tillstånd, frihet kräver mod som samhället inte lär ut. De som inte kan emigrera fysiskt, emigrerar mentalt – till apati, droger eller fanatism. Flykt blir det enda kvarvarande uttrycket för liv.

Ingen kolonialmakt kunde förstöra öst lika effektivt som öst självt. Den moraliska nedgången är inte importerad utan egenproducerad. När lögnen blir vardag, lydnaden blir dygd och cynismen blir visdom, börjar civilisationen förblöda. Den verkliga konspirationen finns inte i väst, utan i vår oförmåga att se oss själva i spegeln.

Vägen hem går genom självkännedom. Den österlänning som flyr till väst söker inte paradisets bekvämlighet, utan människans värdighet. Han flyr från ett samhälle där allt är heligt utom livet självt. Men flykten får ingen mening förrän han inser att vägen till frihet inte går via flygplatsen, utan genom självkritikens port.

När öst slutar beskylla väst och börjar förstå sig självt, då börjar återresan – inte till gamla riken, utan till ett nytt medvetande.

Kanske flyr inte öst till väst. Kanske flyr öst bara från en plats där människan glömde vem hon var.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut