Varför har islamisterna i Teheran en moské i Järfälla?

De senaste dagarna har bilder från Imam Ali Islamic Center i Järfälla spridits i medier och på internet. Regimtrogna iranier samlades vid moskén för att sörja att USA lyckats döda ledaren för den islamistiska regimen i Teheran. Utanför samlades andra iranier för att fira förtryckarens död. Situationen blev snabbt laddad och polisen tvingades ingripa för att förhindra konfrontationer mellan de två grupperna.

Händelsen illustrerar ett växande problem. Konflikter från Mellanöstern riskerar att flytta rakt in i det svenska samhället. I detta fall handlar det om en av världens mest repressiva teokratier, vars politiska och religiösa konflikter plötsligt utspelar sig i en svensk förort.

En fråga som många svenskar rimligen ställer sig är: Varför i herrans namn har islamisterna i Teheran en moské i Järfälla?

Imam Ali Islamic Center har under lång tid varit föremål för allvarliga uppgifter. Säkerhetspolisen har bedömt att Iran använt centret som en plattform för underrättelseverksamhet i Sverige. En imam med koppling till verksamheten har utvisats efter att ha klassats som ett säkerhetshot. Samtidigt har både statliga myndigheter och kommunen vidtagit åtgärder. Statsbidrag har dragits in och Järfälla kommun har avslutat sitt samarbete med moskén.

Trots detta fortsätter verksamheten.

Den senaste tidens händelser förstärker bilden av ett center som i praktiken fungerar som en förlängning av den iranska regimen på svensk mark. När regimens representanter sörjs i Järfälla, medan regimens offer protesterar utanför, framträder moskén som ett politiskt laddat centrum.

När är Sverige berett att sätta stopp för en institution som enligt säkerhetstjänsten använts för påverkan och underrättelseverksamhet åt en fientligt inställd stat?

Den svenska offentliga debatten om moskéers roll i detta sammanhang är fortfarande, som det brukar heta, naiv. Många politiker och opinionsbildare tycks fortfarande rädda för att bli stämplade som rasister eller islamofober om de problematiserar frågan. Religionsfriheten används som ett slags retoriskt skydd mot kritik, trots att religionsfrihet inte innebär någon rätt för främmande makt att bedriva politisk verksamhet eller underrättelsearbete på svensk mark.

I flera europeiska länder har denna diskussion kommit betydligt längre. Frankrike är ett tydligt exempel. Där har staten under senare år både stängt moskéer och upplöst organisationer som bedömts fungera som plattformar för islamistisk extremism eller utländsk påverkan. Den franska debatten är långt mer öppen och realistisk kring de säkerhetspolitiska dimensionerna av religiösa institutioner. Den liberale presidenten i Paris skulle sannolikt inte överleva många minuter på Dagens Nyheters redaktion innan han anklagades för islamofobi.

När säkerhetspolisen varnar måste staten vara beredd att agera. Att dra in bidrag och avsluta samarbeten är steg i rätt riktning, men de räcker inte om själva strukturen består. Om en verksamhet fungerar som bas för en fientlig stats inflytande i Sverige måste den också kunna stängas ned. Samma princip bör gälla när moskéer fungerar som plattformar för politiska islamistiska nätverk.

Problemet är att Sverige under lång tid har haft en närmast reflexmässig naivitet i dessa frågor. Moskébyggen har ofta presenterats som ett självklart uttryck för mångfald och religionsfrihet, utan att man samtidigt diskuterat vilka aktörer som finansierar, kontrollerar och påverkar dessa institutioner.

I praktiken innebär varje moské en potentiell riskzon för utländska politiska och religiösa intressen. Imam Ali Islamic Center i Järfälla visar att denna risk inte är hypotetisk. Den är redan här.

Den svenska debatten och politiken behöver därför ställa om. Religionsfrihet kan aldrig innebära att Sverige accepterar att främmande makter etablerar politiska och ideologiska baser i landet. När religiösa institutioner används för att främja en auktoritär regims intressen måste staten tydligt markera var gränsen går.

Och gränsen har redan passerats.

Carl Eos är skribent med bakgrund som förhandlare på fackförbund. Han ger ut romaner under pseudonymen Teodor Gustafsson och är senior fellow vid tankesmedjan Oikos.