Världsförbättrarna och alla de andra
Aktivisterna som dominerar spalter och flöden är en minoritet, även om sociala mediers intåg gör att genomslaget blir långt större än på 1970-talet.
Äh! Det där brydde vi oss inte om ett dugg, vi inte! Vi hörde väl om ’et på nyheterna, men det där var för annat slags fölk, det.
På järvsömål besvarade min närande moder, bonddotter född 1946 med åtta års folkskola och Interfloras floristkurser, mina frågor om den aktivism hon var generationsbarn med. Om 1968, FNL, radikal kvinnorörelse, nya vindar på världskyrkomöten och studentuppror. Mamma var inte med. Hon levde i en helt annan värld. Ingen skulle heller ha kommit på tanken att bjuda in henne. Det var för annat slags fölk det.
När jag själv kom till min alma mater trettio mil söderut förstod jag efter ett tag, genom de där självklara människorna jag träffade inom akademi, kyrka och ABM-sektor, att mamma hade missat allt. Hon hade inte varit del av den Zeitgeist som, enligt mina nya vänner, präglade hela Västeuropa. Några talade om människor som min mamma som omedvetna. Och jag skämdes.
Mamma ockuperade inte kårhus och skrev inte artiklar i bulletiner. Hon blev sedermera vare sig chefredaktör, domprost eller titulerade sig ’överläkare och samhällsdebattör’. Hon gjorde julgrupper och brudbuketter, snöt ungar och arbetade för en hembygdsförening. Hon var mycket nöjd med det.
I ljuset av de senaste årens aktiviststormar har jag insett en sak. Det fanns inget skäl för mig att skämmas. De allra flesta var och är som min mamma och kan inte reduceras till att vara omedvetna. Få lever så hållbart som mamma gjorde. Hon levde irriterande hållbart, faktiskt. Kläder ärvdes i både två och tre kusinled, det ”togs rätt på” både bär och matrester och vem behöver semestra utomlands? När hon lämnade jordelivet 2012 hade hon lärt oss att vara som folk mot folk, att ha medlidande med människor och djur som lider och att hjälpa när man kan.
Min poäng är att de aktivister som dominerar spalter och flöden än idag är en minoritet, även om de sociala mediernas intåg gör att genomslaget blir långt större än på 1970-talet. Precis som för de 68:or jag lärde känna i Uppsala, som var uppfyllda av att de var med när det gällde så är det lätt hänt för oss som på olika sätt befinner oss i stadsregionernas akademiska medelklass att tänka att här och vi är alltings centrum. Här är det sanna, det rätta, det goda och vi är de som banne mig gör skillnad genom vår ideologiska nitälskan!
Samtidigt lever de allra flesta på utanför namnlistor, demos, twitterstormar och identitetspolitiska terminologier. De arbetar, snyter barn och lever ganska hållbart. De känner med människor och djur som lider och hjälper ofta till om de kan. Allt från att hjälpa en ensamstående morsa att byta vindskivor på kåken till att skänka pengar till nödhjälp för krigsdrabbade. De känner inget behov av performativitet och positionering. Många gånger finns en mycket stor öppenhet för tillvarons och frågors nyanser och en rågång mot allt totalitärt oavsett förtecken, men kanske ses de ändå som de omedvetna som missar allt? Det bekymrar dem inte. Såna bekymmer är för annat slags fölk, det.
Malin Norrby är religionsvetare och skriver på en avhandling om judisk samizdat i Sovjet.
Äh! Det där brydde vi oss inte om ett dugg, vi inte! Vi hörde väl om ’et på nyheterna, men det där var för annat slags fölk, det.
På järvsömål besvarade min närande moder, bonddotter född 1946 med åtta års folkskola och Interfloras floristkurser, mina frågor om den aktivism hon var generationsbarn med. Om 1968, FNL, radikal kvinnorörelse, nya vindar på världskyrkomöten och studentuppror. Mamma var inte med. Hon levde i en helt annan värld. Ingen skulle heller ha kommit på tanken att bjuda in henne. Det var för annat slags fölk det.
När jag själv kom till min alma mater trettio mil söderut förstod jag efter ett tag, genom de där självklara människorna jag träffade inom akademi, kyrka och ABM-sektor, att mamma hade missat allt. Hon hade inte varit del av den Zeitgeist som, enligt mina nya vänner, präglade hela Västeuropa. Några talade om människor som min mamma som omedvetna. Och jag skämdes.
Mamma ockuperade inte kårhus och skrev inte artiklar i bulletiner. Hon blev sedermera vare sig chefredaktör, domprost eller titulerade sig ’överläkare och samhällsdebattör’. Hon gjorde julgrupper och brudbuketter, snöt ungar och arbetade för en hembygdsförening. Hon var mycket nöjd med det.
I ljuset av de senaste årens aktiviststormar har jag insett en sak. Det fanns inget skäl för mig att skämmas. De allra flesta var och är som min mamma och kan inte reduceras till att vara omedvetna. Få lever så hållbart som mamma gjorde. Hon levde irriterande hållbart, faktiskt. Kläder ärvdes i både två och tre kusinled, det ”togs rätt på” både bär och matrester och vem behöver semestra utomlands? När hon lämnade jordelivet 2012 hade hon lärt oss att vara som folk mot folk, att ha medlidande med människor och djur som lider och att hjälpa när man kan.
Min poäng är att de aktivister som dominerar spalter och flöden än idag är en minoritet, även om de sociala mediernas intåg gör att genomslaget blir långt större än på 1970-talet. Precis som för de 68:or jag lärde känna i Uppsala, som var uppfyllda av att de var med när det gällde så är det lätt hänt för oss som på olika sätt befinner oss i stadsregionernas akademiska medelklass att tänka att här och vi är alltings centrum. Här är det sanna, det rätta, det goda och vi är de som banne mig gör skillnad genom vår ideologiska nitälskan!
Samtidigt lever de allra flesta på utanför namnlistor, demos, twitterstormar och identitetspolitiska terminologier. De arbetar, snyter barn och lever ganska hållbart. De känner med människor och djur som lider och hjälper ofta till om de kan. Allt från att hjälpa en ensamstående morsa att byta vindskivor på kåken till att skänka pengar till nödhjälp för krigsdrabbade. De känner inget behov av performativitet och positionering. Många gånger finns en mycket stor öppenhet för tillvarons och frågors nyanser och en rågång mot allt totalitärt oavsett förtecken, men kanske ses de ändå som de omedvetna som missar allt? Det bekymrar dem inte. Såna bekymmer är för annat slags fölk, det.
Malin Norrby är religionsvetare och skriver på en avhandling om judisk samizdat i Sovjet.
