Venezuelas väg efter Maduros diktatur

Den 3 januari vaknade omvärlden upp till nyheten att amerikanska militärhelikoptrar flög över Venezuelas huvudstad Caracas och anföll strategiska mål. Bara timmar senare twittrade USA:s president Donald Trump att den venezuelanske diktatorn Nicolás Maduro hade tillfångatagits av specialstyrkor tidigt på morgonen, anklagad för att ha varit inblandad i narkotikasmuggling till USA – något som påminner om fallet med Panamas general Manuel Noriega och USA:s intervention i landet i slutet av 1980-talet.

Medan Venezuelas befolkning firar att diktatorn har tillfångatagits kräver det svenska ungdomsförbundet Ung Vänster att Nicolás Maduro släpps fri, så man behöver bena ut vem diktatorn är.

Nicolás Maduro, från Venezuelas förenade socialistiska parti, tillträdde som president efter sin företrädare Hugo Chávez död 2013. Protesterna mot Maduro började tidigt på grund av den låga levnadsstandarden, vilket Maduro valde att slå ned med enorm kraft i stället för att bemöta befolkningens krav.

Den venezuelanska polisen bildade elitstyrkan Fuerzas de Acciones Especiales (FAES), som mer eller mindre har agerat som en dödspatrull åt Maduro genom att döda och fängsla regimkritiker. FN rapporterade att dödspatrullen dödade 5287 personer under 2018. I samma rapport framkom att flera venezuelanska familjer utsatts för inbrott av maskerade män från FAES, där familjemedlemmarna misshandlades och bestals på sina tillhörigheter. För att legitimera sina handlingar planterades vapen och droger i offrens hem.

Regimkritiker hamnar, om de inte redan har dödats, på El Helicoide – en administrativ byggnad som tillhör den venezuelanska underrättelsetjänsten och som under Maduros regering fungerat som ett tortyrfängelse. Byggnaden uppfördes i mitten av 1950-talet och har länge varit ikonisk i Latinamerika, men är i dag ökänd och en plats där ingen venezuelan vill hamna.

Tidigare fångar och fångvaktare har vittnat om sina erfarenheter från El Helicoide för BBC. ”De täckte mitt huvud med en påse. Jag blev svårt misshandlad, sparkad och utsatt för elstötar mot huvudet, testiklarna och magen”, berättade den tidigare fången Carlos.

Gällande USA:s anklagelser, som föranlett att specialstyrkorna tillfångatog Nicolás Maduro, handlar de om att diktatorn tillsammans med flera högt uppsatta personer inom den venezuelanska administrationen ska vara ledare för en kartell som benämns Cartel de los Soles. Flera experter menar att Venezuela har agerat som ett transitland, där militären mot betalning tillåter transporter av kokain från bland annat Colombia. Jeremy McDermott, som studerat kartellen i över 15 år, berättade för Financial Times att han inte skulle bli förvånad om över 400 ton kokain passerar Venezuela varje år – men klargjorde att allt inte går till USA, utan att mycket transporteras vidare till Europa.

Framtiden för den socialistiske diktatorn Nicolás Maduro är sannolikt ett livstidsstraff i ett amerikanskt högsäkerhetsfängelse, tillsammans med kartelledare, terrorister och mördare.

Vad gäller framtiden för Venezuelas befolkning är det för tidigt att dra några slutsatser, men den jublande folkmassan på gatorna är ett positivt tecken – som borde tas på större allvar än uttalanden från ungdomsförbund och debattörer på vänsterkanten som uppenbart agerar som nyttiga idioter åt onda krafter.

Ett annat tecken är att oppositionsledaren Maria Corina Machado, som vann valet i Venezuela men som Maduro fuskade bort – samma Machado som 2025 tilldelades Nobels fredspris – kan ta över makten i landet.

”Tiden är nu inne för folklig suveränitet och nationell självständighet att återupprättas i vårt land. Vi ska återställa ordningen, befria de politiska fångarna, bygga ett enastående land och föra våra barn hem igen”, skrev Machado på sociala medier.

Christoffer Jonsson är samhällsdebattör och medlem i KDU