Verkligheten ingenting för Mohamsson

Det händer — på senare tid allt oftare — att partipolitiken kapar banden till verkligheten. De partier som på så sätt långsamt driver bort från alla resonemang grundade i faktiska förhållanden ser på det annorlunda. Kanske som att de tvärtom spänt trossarna till verkligheten i ett försök att bogsera den åt ett annat håll. Och visst, sådant händer ibland. Men bara om man har havsströmmarna med sig.

Centern har drivit motströms i flera år. Det är så allmänt accepterat att till och med opartiska kommentatorer måste påpeka att ”den breda mitten” bara är en dröm. Annars skulle kommentatorerna framstå som lika verklighetsfrämmande som Centern.

Liberalerna, å sin sida, har skvalpat lite fram och tillbaka. Men nu har den nya ledaren Simona Mohamsson tydligt deklarerat att hennes parti kommer att rösta ned en ny Kristerssonregering om Sverigedemokraterna tar plats i den.
Det är förstås en helt legitim ståndpunkt.

Mohamsson kapar banden till verkligheten först i nästa steg. För Liberalerna är fortfarande för en Tidöregering, det vill säga att regera tack vare Sverigedemokraternas mandat. Liberalerna, runt tre procent, vill bara att Sverigedemokraterna, runt 22 procent, ska leverera makten utan att formellt få del av den.

Den idén är något helt annat än en politisk ståndpunkt. Det är, med alla politiska eller opolitiska mått mätt, en orimlighet.

Att Sverigedemokraterna gick med på den ordningen den här mandatperioden var, kan man säga, motsatsen till den verklighetsflykt som Liberalerna nu bestämt sig för. Sverigedemokraterna var beredda att stå tillbaka, trots att de var Sveriges andra största parti, därför att de gillade läget, som militären säger. De accepterade realiteterna och mötte dem med en kompromiss. Men alla som ingick Tidöavtalet begrep förstås att det handlade om ett tillfälligt arrangemang, en övergångslösning. Ingen kan ha trott att det var en ny jämviktspunkt. Med överenskommelsen köpte alla inblandade, främst Liberalerna, fyra år att finna vägen framåt.

Nu har Simona Mohamsson klargjort att Liberalerna inte klarade av det på fyra år. De står kvar där de var när Tidöavtalet blev till. Och nu handlar allt om att överhuvudtaget få fyra år till, i vilken position det än vara må.

Så, tråkigt nog för regeringskoalitionen, Liberalernas enda mål i nästa års val är att stanna kvar i riksdagen. Om det sker i regeringsställning eller inte är en underordnad fråga. Ulf Kristersson kan inte räkna med någon draghjälp.

Problemet för Liberalerna är att de möjligen hindrar ännu en klyvning i den snävaste partiinterna gruppen genom att kapa förankringen till verkligheten, men de lär knappast vinna något på det. De som redan valt bort Liberalerna för att de ingår i Tidöregeringen lär inte komma tillbaka. De som kunde tänka sig att stödrösta på Liberalerna för att stödja regeringen har ingen anledning att göra det längre. Det är, kort och gott, både ett strategiskt och taktiskt misslyckande.

Det storslagna, kanske till och med tragiska, är att Liberalerna rimligen vet om det — för de är inte underbegåvade — men gör det ändå, eftersom det egna partiet inte ger dem något val. 

Det har gått 15 år sedan Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen. Då gick Simona Mohamsson i nionde klass. Mycket har antagligen hänt i hennes liv sedan dess, men mindre med Liberalerna.