Vi är inte välkomna här

Rubriken löd ”Ministern bär Davidsstjärna mitt i känslig konflikt” när P4 Kronoberg förra veckan (sr.se 18/9) gav sig i kast med att problematisera äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenjes symboliska solidaritet med den judiska minoriteten. Inslaget är avpublicerat, avbön utförd, men faktum kvarstår: Redaktionen har endera en blind fläck eller ideologiska linser.

Oavsett vilket stammar perspektiven från välbekant och spridd relativisering. Bärande verksamheter­ – skola, medier, myndigheter, politik – har i decennier pressat antirasismens druvor till homogen saft och därigenom osynliggjort judefientlighetens särprägel. Detta destillat som gång på gång rinner ut ur historiens jäsning och likt en ondskans Baudelaire manar: Berusa er!

En aktuell rapport från Judiska Ungdomsförbundet i Sverige (JUS) belyser konsekvenserna, de där som ingen lyckas tala brett begripligt om eftersom intersektionell redlöshet rövat bort sammanhang och saklighet. Under rubriken Vi är inte välkomna här summeras judiska studenters och universitetsanställdas erfarenheter av miljön på landets lärosäten två år efter Hamas terrorattack den 7 oktober 2023. Svarsunderlaget är litet men budskapet tungt: ”Det känns som att hela samhället är emot en (och då menar jag inte åsiktsmässigt utan jag menar ens existens), och det är en förjävlig känsla som inte går att beskriva.”

I våras utkom historikern Carl Henrik Carlssons Aaron Isaak: Sveriges förste jude (Natur &Kultur). Biografin över sigillgravören och köpmannen är likaledes berättelsen om existensberättigande då Isaak 1775 fick Gustav III:s tillstånd att bo och verka i landet utan att konvertera till kristendomen. Atmosfären var emellertid skeptisk och initialt begränsades judars hemvist till Stockholm, Göteborg och Norrköping. I dag flyter inskränkningen omkring, gränslös, ifrågasätts och demoniseras.

Inom akademien är antisemitism vardagsmat och dess israeliserade form serveras i dagsläget extra kall. Hälften av respondenterna har övervägt att undvika campusområdet, lika många vittnar om obehag föranlett av propalestinsk aktivism, 63 procent betonar bristande förståelse från rektorer och lärare och 84 procent betecknar åtgärderna som okunniga och handfallna.

Den judiska identiteten göms. Halsband döljs. En bartender heilar vid åsynen av den lilla stjärnan. Rapporten nämner specifikt ambient antisemitism uttryckt genom stereotyper, tigande omgivning och motstånd mot sionism. Alltsammans företeelser som direkt träffar judar men som bortförklaras. Allas lika värde underminerar i vanligt ordning enskilda värden och 250 år av inhemskt judiskt liv känns farligt nära att om inte slockna så mörkna.

Vad spelar det för roll att tala om utsatthet om språket för den avväpnats? Vad spelar det för roll att kunna bo i Umeå eller Malmö om tillvaron där saknar frihet?