Vi bara väntar på smällen
Nästa terrorattack i Sverige kan ske precis när som helst, därför att rättsstaten hellre räddar sin egen självbild än sina medborgare.
Klockan slog 7:58 och luften vid Klarabergsviadukten vek undan som av ett slag. Sjutton sekunder senare sprängdes T-Centralen inifrån. En tryckvåg knäckte marmorn som torra kakor och sög luften ur hallen; resenärer föll som om gravitationen hastigt skruvats upp.
Blod sprutade i tunna bågar över reklamskyltarna, glasregn yrde, någon tappade ett barn som skrek två gånger innan världen blev tyst bakom den ringande smällen. En SJ-värd som rusat in från spärrlinjen låg på knä och pressade sin jacka mot en pendlares lår – tyget mörknade fortare än orden hann formas.
När första patrullen gled in halkade en polis i den röda sörjan, reste sig, och såg det som återstod av gärningsmannen: en överkropp svedd till kol, handen fortfarande hårt knuten kring detonatorns kärna.
Tjugo minuter efter smällen gick ett VMA‑larm ut: Undvik området kring T‑Centralen. Håll er inomhus och följ myndigheternas anvisningar.
Under stationens flimrande belysning fortsatte blodet att leta sig ned i avloppen, medan hundratals sovande bomber stod kvar i kön – fria, skyddade och helt oberörda av skriken som nyss ekade mot stenläggningen. Nittio minuter senare bekräftade akutsjukhusen 22 döda och 118 skadade, 34 av dem kritiskt.
Namnet som dök upp i polisradion var redan välkänt: Jamal H., registrerad som våldsbejakande islamist hos Säpo sedan 2023 – klassad som högrisk, men med en utvisning som stoppats tre gånger med hänvisning till artikel 3 om "risk för omänsklig behandling".
Under eftermiddagen fylldes nyhetsrubrikerna av just den raden – artikel 3, tre stoppade utvisningar – och snart låg bara en fråga på allas läppar: Hur kunde han gå fri? På kvällens pressträff intygade pressekreteraren monotont att "alla rutiner har följts" – som om rutinerna vore designade för en verklighet där bomber väntar artigt på verkställighet.
Rapporten Lägesbild 2024/25 slår fast att våldsbejakande islamism fortfarande är den primära terrorkällan i Sverige, och att dessa individer rör sig fritt – trots att attentat i regel utförs av ensamagerande gärningsmän med enkla medel mot mjuka mål. Samma år summerade Europols TE-SAT-rapport 58 terrorplaner i EU: 34 fullbordades, fem sprängdes av slarv, och bara 19 hejdades – en stoppkvot på knappt en tredjedel.
I Sverige har vi levt på tur fram till i dag – ändå har över trettio jihadister gripits för konkreta attentatplaner det senaste decenniet, sju bara under 2024. Statistiskt är det omöjligt att nypa varenda jihadist innan han trycker på knappen; därför har frågan aldrig varit om det smäller här igen, utan när.
När Jamal föddes stod Sverige redan med öppna dörrar. När han fyllde tio skickades de första svenska IS-resenärerna till Raqqa. När han var sexton drogs han in i en av de Telegramkanaler som Säpo pekar ut – mörka flöden där barn som ännu inte nått tonåren sveps in av jihadistisk propaganda via sociala medier och krypterade chattar. Hans sista digitala fotspår inkluderar ett Swish-bidrag på fyrahundra kronor till en anonym välgörenhetskampanj, som växlades till bitcoin och försvann genom ett hawala-kontor i Gaziantep – nu dokumenterat i beslagtagna loggar.
För ett identiskt upplägg dömdes en man i fjol till tolv månaders fängelse: den svenska rättsstaten ansåg det vara ett adekvat straff för att finansiera kalasjnikovar i Idlib.
Myndigheterna talar ogärna om skillnaden mellan kapacitet och vilja – men attentatet tvingar fram den. Kapacitet saknas inte. Säpo vet vilka som utgör risk. Ändå stod Jamal i spärrhallen med en ryggsäck fylld av peroxidsprängladdning. Förklaringen är vår kulturella reflex: en processpuritanism som sätter ritualiserad rättssäkerhet över reellt beskydd – kombinerad med en sentimental universalism som gör den misstänkte till ett större moraliskt subjekt än hans potentiella offer. Vi har skapat en rättsstat som hellre räddar sin egen självbild än sina medborgares kroppar. Och bara i Sverige kallas det läckaget för "humanism".
Konsekvensen är ett ekosystem där Swish-insamlingar rinner ut ur välfärdssystemet som en blodåder till jihadisternas krigskassa, där barn får digitala shahid-diplom innan de lärt sig multiplikation, och där Irans revolutionsgarde utan större möda hyr tonåriga "förbrukningsagenter" ur förortsgängen för att jaga judar och regimkritiker på svensk mark.
Vi kan inte slå oss för bröstet och säga In Sweden we have a system när det systemet läcker blod – och det gör det, så länge varje namn på Säpos jihadist-lista inte omedelbart frihetsberövas i väntan på snabb utvisning.
Nästa terrorattack blir den bokslutspost historien tvingar oss att skriva – över decennier av naiv välvilja. Om vi värderar liv högre än självbild är valet enkelt: kapa sentimentalismen, bryt processfetischen, och låt rättsstaten bli den sköld den var tänkt att vara – inte den prydnadskudde vi kramar medan tryckvågen närmar sig.
Omar Makram är poddare och skribent på sin publikation Öster om förnuftet.
Klockan slog 7:58 och luften vid Klarabergsviadukten vek undan som av ett slag. Sjutton sekunder senare sprängdes T-Centralen inifrån. En tryckvåg knäckte marmorn som torra kakor och sög luften ur hallen; resenärer föll som om gravitationen hastigt skruvats upp.
Blod sprutade i tunna bågar över reklamskyltarna, glasregn yrde, någon tappade ett barn som skrek två gånger innan världen blev tyst bakom den ringande smällen. En SJ-värd som rusat in från spärrlinjen låg på knä och pressade sin jacka mot en pendlares lår – tyget mörknade fortare än orden hann formas.
När första patrullen gled in halkade en polis i den röda sörjan, reste sig, och såg det som återstod av gärningsmannen: en överkropp svedd till kol, handen fortfarande hårt knuten kring detonatorns kärna.
Tjugo minuter efter smällen gick ett VMA‑larm ut: Undvik området kring T‑Centralen. Håll er inomhus och följ myndigheternas anvisningar.
Under stationens flimrande belysning fortsatte blodet att leta sig ned i avloppen, medan hundratals sovande bomber stod kvar i kön – fria, skyddade och helt oberörda av skriken som nyss ekade mot stenläggningen. Nittio minuter senare bekräftade akutsjukhusen 22 döda och 118 skadade, 34 av dem kritiskt.
Namnet som dök upp i polisradion var redan välkänt: Jamal H., registrerad som våldsbejakande islamist hos Säpo sedan 2023 – klassad som högrisk, men med en utvisning som stoppats tre gånger med hänvisning till artikel 3 om ”risk för omänsklig behandling”.
Under eftermiddagen fylldes nyhetsrubrikerna av just den raden – artikel 3, tre stoppade utvisningar – och snart låg bara en fråga på allas läppar: Hur kunde han gå fri? På kvällens pressträff intygade pressekreteraren monotont att ”alla rutiner har följts” – som om rutinerna vore designade för en verklighet där bomber väntar artigt på verkställighet.
Rapporten Lägesbild 2024/25 slår fast att våldsbejakande islamism fortfarande är den primära terrorkällan i Sverige, och att dessa individer rör sig fritt – trots att attentat i regel utförs av ensamagerande gärningsmän med enkla medel mot mjuka mål. Samma år summerade Europols TE-SAT-rapport 58 terrorplaner i EU: 34 fullbordades, fem sprängdes av slarv, och bara 19 hejdades – en stoppkvot på knappt en tredjedel.
I Sverige har vi levt på tur fram till i dag – ändå har över trettio jihadister gripits för konkreta attentatplaner det senaste decenniet, sju bara under 2024. Statistiskt är det omöjligt att nypa varenda jihadist innan han trycker på knappen; därför har frågan aldrig varit om det smäller här igen, utan när.
När Jamal föddes stod Sverige redan med öppna dörrar. När han fyllde tio skickades de första svenska IS-resenärerna till Raqqa. När han var sexton drogs han in i en av de Telegramkanaler som Säpo pekar ut – mörka flöden där barn som ännu inte nått tonåren sveps in av jihadistisk propaganda via sociala medier och krypterade chattar. Hans sista digitala fotspår inkluderar ett Swish-bidrag på fyrahundra kronor till en anonym välgörenhetskampanj, som växlades till bitcoin och försvann genom ett hawala-kontor i Gaziantep – nu dokumenterat i beslagtagna loggar.
För ett identiskt upplägg dömdes en man i fjol till tolv månaders fängelse: den svenska rättsstaten ansåg det vara ett adekvat straff för att finansiera kalasjnikovar i Idlib.
Myndigheterna talar ogärna om skillnaden mellan kapacitet och vilja – men attentatet tvingar fram den. Kapacitet saknas inte. Säpo vet vilka som utgör risk. Ändå stod Jamal i spärrhallen med en ryggsäck fylld av peroxidsprängladdning. Förklaringen är vår kulturella reflex: en processpuritanism som sätter ritualiserad rättssäkerhet över reellt beskydd – kombinerad med en sentimental universalism som gör den misstänkte till ett större moraliskt subjekt än hans potentiella offer. Vi har skapat en rättsstat som hellre räddar sin egen självbild än sina medborgares kroppar. Och bara i Sverige kallas det läckaget för ”humanism”.
Konsekvensen är ett ekosystem där Swish-insamlingar rinner ut ur välfärdssystemet som en blodåder till jihadisternas krigskassa, där barn får digitala shahid-diplom innan de lärt sig multiplikation, och där Irans revolutionsgarde utan större möda hyr tonåriga ”förbrukningsagenter” ur förortsgängen för att jaga judar och regimkritiker på svensk mark.
Vi kan inte slå oss för bröstet och säga In Sweden we have a system när det systemet läcker blod – och det gör det, så länge varje namn på Säpos jihadist-lista inte omedelbart frihetsberövas i väntan på snabb utvisning.
Nästa terrorattack blir den bokslutspost historien tvingar oss att skriva – över decennier av naiv välvilja. Om vi värderar liv högre än självbild är valet enkelt: kapa sentimentalismen, bryt processfetischen, och låt rättsstaten bli den sköld den var tänkt att vara – inte den prydnadskudde vi kramar medan tryckvågen närmar sig.
Omar Makram är poddare och skribent på sin publikation Öster om förnuftet.
