Vi behöver fler män 

Otaliga satsningar har gjorts för att få de duktiga flickorna att välja ingenjörsutbildningarna på universiteten. Pengar från såväl offentlighetens som näringslivets fickor fortsätter att skölja över Women in STEM-initiativ. Kanske är det dessa satsningar som fått effekt, kanske är det något annat. Den långsiktiga trenden visar att könsgapet på de tekniska högskolorna blir allt mindre. Samtidigt växer könsgapet inom välfärdsyrkena – men få verkar vilja gräva i fickorna för att bekosta affischen som säger ”fler män behövs”.

Det är väl känt att kvinnor är underrepresenterade på de tekniska högskolorna. Om fler kvinnliga studenter hade varit inskrivna på STEM-utbildningar hade det sannolikt lett till att fler företagsidéer hade blivit födda, och en gömd entreprenöriell potential skulle sannolikt katalyseras. Det glaset är ändå – jämfört med andra könsgap på arbetsmarknaden – halvfullt. Sedan mitten av 1990-talet har antalet kvinnor på ingenjörsprogrammen mer än fördubblats och andelen kvinnor har ökat från 19 till över 30 procent. 

Däremot har den manliga underrepresentationen inom flera av välfärdssektorns yrken blivit större sedan 1980-talet. I klassrum runt om i landet har det alltid funnits fler lärarinnor än lärare, men männen har blivit ännu färre över tid. Förra året var nästan 80 procent av alla lärarstudenter kvinnor.

Samtidigt har rapporteringen om pojkars bristfälliga läs- och skrivförmåga jämfört med flickor intensifierats, särskilt de senaste åren. Samvarierande variabler behöver inte vara kausala, men även en korrelation kan visa något som skaver i skolmiljön. 

Enligt forskaren Ingela Stenberg är pojkarna i mellanstadiet i större behov av lärarens uppmärksamhet än vad flickorna är. Pojkarna börjar i den åldern att tävla med varandra och skyddar självkänslan genom att låta bli att samarbeta. Det finns säkerligen ingen brist på engagerade och duktiga kvinnliga lärare, men om pojkar aldrig möts av någon som själv vet hur det är att vara just en pojke i ett klassrum, så är det inte heller konstigt att de har svårt att hitta sin plats. 

Under lång tid hindrades kvinnor från att göra samma karriär som män. Att den idén inte längre är normen i samhället är en vinst för alla, även om det finns fler hinder att besegra. Kvinnor är fortfarande underrepresenterade i styrelserummen och bland börsens vd:ar.

Könsgap i olika delar av samhället är emellertid inte ett nollsummespel. Ingen vinner på att pojkar går under radarn för depressionssymtom därför att de är utåtagerande i stället för tillbakadragna. Eller, som Stenberg belyser i sin avhandling, att lärare missar att pojkar tenderar att söka hjälp av läraren genom att inte göra något alls.

Förhoppningsvis leder alla satsningar på att få in fler kvinnor på ingenjörsutbildningarna till fler innovationer och att teknikorienterade yrken inte förblir ett manligt revir. 

Detta gäller också andra yrken. Om det sammansatta trasslet av adhd-diagnoser, dåliga studieresultat och stökiga klassrum ska redas ut, behöver vi inse att hälften av eleverna i dagsläget inte känner sig bekräftade i klassrummet på samma sätt som den andra hälften gör. 

Någon kommer att behöva gräva i fickan, om så bara efter kopparslantar, och säga orden ”vi behöver fler män”. 

Hannah Stutzinsky är masterstudent i demografi och arbetar på forskningsstiftelsen Entreprenörskapsforum.