Vill kyrkan vara politisk aktör får staten fullfölja skilsmässan

Sverige är formellt en sekulär stat. Ändå deltar Svenska kyrkans ledning aktivt i den politiska debatten. Ärkebiskopen har varnat för kristen nationalism och beskrivit den som ett hot mot demokratin. Stockholms biskop har i återkommande sammanhang argumenterat för en generös migrationspolitik och betonat kyrkans ansvar att påverka samhällsutvecklingen. Detta är legitima inlägg i det offentliga samtalet. Religionsfriheten omfattar även rätten att yttra sig politiskt.

Men när kyrkans ledning tydligt positionerar sig i sakpolitiska frågor uppstår en principiell fråga: vad återstår då av den lutherska tvåregementslärans åtskillnad mellan det andliga och det världsliga?

När kyrkans främsta företrädare uppträder som sakpolitiska opinionsbildare samtidigt som samfundet åtnjuter lagreglerad särställning och statlig uppbörd av avgifter uppstår en strukturell obalans. Frågan gäller inte enskilda personers motiv eller ställningstaganden. Den gäller relationen mellan institutioner i en sekulär rättsstat.

Tvåregementsläran är inte en historisk kuriositet. Den är en maktbegränsningsprincip. Den skiljer mellan kyrkans uppdrag att förkunna evangelium och statens uppdrag att upprätthålla rättsordningen. När denna gräns suddas ut uppstår inte bara teologiska spänningar utan även konstitutionella.

Sverige avskaffade statskyrkosystemet år 2000. Ändå kvarstår en särreglering av Svenska kyrkan i lag. Staten administrerar kyrkoavgiften genom Skatteverket. Präster har vigselrätt och agerar därmed som delegerade myndighetsutövare. Separationen är genomförd i form – men inte fullt ut i substans.

Problemet är emellertid inte begränsat till ett samfund. Även andra religiösa organisationer har i olika sammanhang sökt påverka lagstiftning och rättsordning utifrån teologiska normer. Oavsett hur sådana initiativ motiveras illustrerar de ett principiellt dilemma: när religiösa föreställningar gör anspråk på att forma civil lag uppstår en gränsfråga mellan tro och stat.

Detta är inte ett argument mot religion i det offentliga rummet. Det är ett argument för tydliga institutionella gränser. Om principen är sekulär neutralitet måste den tillämpas konsekvent. Staten bör inte genom särskild lag definiera ett trossamfunds identitet. Lagen om Svenska kyrkan bör därför avskaffas. Religiösa gemenskaper bör verka som fria civilsamhällesaktörer – inte som historiskt särreglerade institutioner.

På samma sätt bör lagen om statligt stöd till trossamfund omprövas och avvecklas. Religionsfriheten garanterar rätten att tro och organisera sig. Den garanterar däremot inte rätt till offentlig finansiering. När staten ger särskilt stöd till religiösa samfund tvingas den samtidigt bedöma deras värdegrund och ideologiska inriktning. Det placerar staten i rollen som normativ granskare av tro – en roll en sekulär stat inte bör ha.

En konsekvent reform måste även omfatta vigselrätten. Äktenskap är en civilrättslig institution och bör fullt ut hanteras genom obligatorisk civil vigsel. Religiösa ceremonier kan därefter ske fritt, men utan myndighetsutövning. Präster, imamer och andra religiösa ledare ska inte agera som statliga funktionärer.

Detta är inte ett angrepp på kristen tro eller på islam. Tvärtom. En full separation stärker både staten och de religiösa samfunden. Staten befrias från att reglera, finansiera och definiera tro. Samfunden befrias från att vara halvstatliga institutioner med otydliga lojalitetslinjer.

År 2000 var ett första steg. År 2030 bör vara året då separationen fullbordas: avskaffad särlagstiftning, avvecklat statligt stöd till religiösa samfund och en tydlig uppdelning mellan civilrätt och religiös ceremoni.

Konsekvens är inte fientlighet. Det är respekt för både demokratin och tron.

Sameh Egyptson är historiker och teol. dr. i interreligiösa relationer