USA-val: Förnuft eller känsla?

»Jag kommer inte att rösta på Hillary Clinton. Hon känns alldeles för beräknande«, säger Ashley Pollet, 31-årig revisor från Georgia som alltid röstat på demokraterna.

Hillary Clinton har länge väckt negativa känslor hos många, även inom det egna partiet. När hon som presidenthustru på 1990-talet spelade en mer politisk roll än vad som var brukligt sågs hon som maktlysten. När hon sedan ställde upp till senatsval i delstaten New York, som inte är hennes hemstat, anklagades hon för att vara beräknande.

Men det är inte bara Hillary Clinton som har haft svårt att nå ut till väljarna på det emotionella planet. Drew Westen är professor i psykologi vid Emory University i Atlanta och har skrivit boken »The Political Brain«, ett av årets stora debattämnen i USA. Enligt honom har demokraterna förlorat de senaste valen därför att de fokuserat för mycket på fakta och siffror.

Republikanernas styrka har varit att de lyckas vinna väljarnas känslomässiga förtroende.

Men det känslomässiga försprånget håller på att vändas i år, anser Westen. Det verkar som om allt färre resonerar som Ashley Pollet. Hillary Clinton har nämligen i stor utsträckning lyckats ändra den gamla bilden av sig själv. Hon har nu ett 48-procentigt stöd bland demokratiska väljare och leder därmed stort i kampen om att bli nominerad till demokratisk presidentkandidat.

En mer human Hillary i kombination med den kompetens och erfarenhet hon associeras med har gett resultat. Och så har hon ju trumfkortet: maken och förre presidenten Bill Clinton.

– Inget är mer fördelaktigt i dag i amerikansk politik än att associeras med Bill Clinton och hans åtta år av fred och välstånd, säger Drew Westen.

Det ovanliga valet

Det faktum att USA kan få sin första kvinnliga president är bara en av de ovanliga ingredienserna i den pågående presidentvalskampanjen. Alla val har sina särdrag, men det som stundar nästa år håller på att utvecklas till något alldeles särskilt.

Trots att det finns två frontfigurer – Hillary Clinton för demokraterna och Rudy Giuliani för republikanerna – är fältet fortfarande helt öppet. Det breda spektrat av kandidater är ovanligt.

De senaste 80 åren har antingen en sittande president eller vicepresident ställt upp i valen, vilket hållit tillbaka antalet medtävlare. I år är det annorlunda – president George Bush har suttit i två perioder och är därmed borta från matchen, och vicepresident Dick Cheney kandiderar inte. Det är således fritt fram och det syns i listan över kandidater.

– Alla de demokratiska kandidaterna i år är bra, säger en nöjd Joy Thornton-Walter, pensionerad högstadielärare i Illinois, medan hon inspekterar sin blomrabatt. Joy har ännu inte bestämt sig för hur hon ska rösta i primärvalet.

–  Det viktigaste för mig är att få en demokratisk president, säger hon.

Och visst kan det bli som Joy hoppas. Utgångsläget för de demokratiska kandidaterna är gott. I takt med den förvärrade situationen i Irak har president Bushs popularitet dalat till en rekordlåg nivå. Till råga på allt har republikanerna fått sig ett par ordentliga törnar inom sina traditionella domäner – moral och etik – efter både sex-och mutskandaler inom partiet. En undersökning från september visade att 48 procent av väljarna tänkte rösta demokratiskt medan 32 procent föredrog republikanerna.

Demokraternas starka stöd illustrerades tydligt förra året då partiet vann kongressvalen. Kort därefter kom nästa lyft – den nya stjärnan, den unge karismatiske senatorn Barack Obama, bestämde sig för att ställa upp som presidentkandidat. Efter en oerhört stark start med många tidningsframsidor och generösa kampanjbidrag, har dock Obamas popularitet nu börjat plana ut. I den senaste mätningen fick Obama 23 procent av de demokratiska rösterna och ligger därmed tvåa efter Hillary Clinton, som dessutom gått om Obama när det gäller insamlade pengar.

– Han är för ung och oerfaren. Kanske nästa gång, säger 29-årige Antonie Whitney, personlig tränare på gymet The Refinery i Illinois, om Obama.

Den tredje demokratiske kandidaten, John Edwards, vice-presidentkandidat åt John Kerry i valet 2004, har en stark utstrålning. Många väljare uppskattar hans bakgrund som fattig textilarbetarson. Men han har också kritiserats för att tala om de fattiga men sedan gå och klippa håret för 400 dollar.

På den republikanska sidan är utbudet av kandidater mindre attraktivt. Det märks inte minst på att pengadonationerna till kandidaternas kampanjer inte är vad de brukar. Bland republikanerna leder Rudy Giuliani över tvåan Fred Thompson. Men försprånget är inte särskilt stort, och Giuliani ligger efter i flera av delstaterna med tidiga primärval (se separat artikel).

– Det är ovanligt att ingen har en klar ledning när det är så nära de första primärvalen, säger James Campbell, professor i statsvetenskap vid University at Buffalo i New York.

Giulianis styrka i valrörelsen är den hjältestatus han fick efter sina insatser som borgmästare i New York efter attackerna den 11 september 2001 och hans starka anti-terrorprofil. Han har också ett gott rykte i det republikanska partiet för att under sin borgmästartid i superliberala New York ha fått bukt med droger och kriminalitet. Giuliani har dock ett stort problem: han uppfyller inte kraven på en sträng inställning till abort, äktenskap och homosexuella.

LaQuanna Sparkman, 36, från Chicago, har ännu inte hittat sin favorit i det republikanska startfältet, och har svårt för Giulianis liberala profil.

– Jag vill helst ha en kandidat som är emot abort och som värnar om äktenskapet som ett förbund endast mellan man och kvinna, säger LaQuanna Sparkman.

Sydstataren Fred Thompson är den republikan som kommer närmast efter Giuliani i popularitet och som många hoppas kan ena partiet kring en kandidat. Han är socialt konservativ och dessutom något av en kändis efter att ha medverkat i en tv-serie, men han kom in sent i matchen. Sedan kampanjstarten förra månaden har han därför varken hunnit samla ihop särskilt mycket pengar eller stötts och blötts ordentligt i debatter.

Den ständige presidentkandidaten John McCain, känd som konstruktiv och pragmatisk senator, låg i början av året bäst till bland väljarna. Men hans positiva inställning till immigration liksom hans höga ålder (han fyller 72 nästa år) ligger honom alltmer i fatet.

Att de republikanska kandidaterna ännu inte riktigt gått hem hos väljarna kan gynna den liberale Giuliani. En av partiets tyngsta grupper, den så kallade kristna högern, håller nämligen på att splittras. Till skillnad från 2004 när den väljargruppen gick man ur huse för att rösta på George Bush har de i dag olika åsikter.

– Om återstoden av de republikanska väljarna samlas kring Giuliani har han goda chanser att vinna nomineringen, säger John Fortier.

Ingenting är dock säkert i årets valrörelse. Giuliani kan till exempel snubbla över uppstickaren Mitt Romney. Romney, tidigare guvernör i Massachusetts och framgångsrik affärsman, är mormon, vilket gör många väljare misstänksamma. Romney har därför satsat på de delstater som håller primärval först och vars resultat får inflytande över hur övriga delstater röstar. Just nu leder Romney över både Giuliani och Thompson i Iowa, New Hampshire och Michigan – tre av de delstater som går till val först.

Att kandidaterna är så många och brokiga gör att många väljare ännu inte bestämt sig. Det är första gången som det finns såväl en kvinna som en svart och en mormon bland de ledande kandidaterna. På den republikanska sidan är det dessutom första gången som en kandidat som är för aborträtt och homosexuella äktenskap har lyckats ta täten i kampanjen. Men väljarna sätter vissa gränser.

– Undersökningar visar att toleransen bland väljarna för en svart eller en kvinnlig president är betydligt större än för en mormonsk, berättar John Fortier, statsvetare med inriktning på amerikanska val vid den konservativa tankesmedjan American Enterprise Institute.

I en undersökning från början av oktober hade 11 procent av demokratiska primärvalsväljare fortfarande inte bestämt sig för vilken kandidat de föredrar, medan motsvarande siffra bland republikanska väljare var 17 procent.

Årets breda urval av kandidater kan innebära att fler väljare byter inte bara kandidat, utan även parti i sista stund. Anna Scott, som tidigare var demokrat men på senare tid röstat på republikanerna, har i år identifierat bra kandidater från båda sidor.

– Mitt Romney är min favorit men i and­ra hand röstar jag på John Edwards, han påminner om John F Kennedy, berättar Scott, som undervisar i sociologi på Parkland College i Illinois.
Thomas Head, 78 år och från delstaten New Hampshire, var republikan fram till 2003, men kriget i Irak ändrade allt.

– Irak-kriget är det dummaste misstag som någonsin begåtts av en amerikansk president, säger han.

Just nu lutar han åt Bill Richardson, New Mexicos demokratiske guvernör, främst för att Richardson kan utrikespolitik. Hillary Clinton är däremot utesluten på grund av att hon inte sagt sig ångra sin ja-röst i senaten när Irak-kriget skulle inledas.

Både Thomas Head och Ashley Pollet konstaterar trots att de är uttalade demokrater att de skulle ha mycket svårt att välja mellan Hillary Clinton och Rudy Giuliani i ett presidentval. Ashley skulle kanske till och med rösta på Giuliani för att undvika Hillary Clinton. Med Giuliani är en av hennes hjärtefrågor ändå säker – kvinnors rätt till abort. En liknande risk för att tappa röster till sin huvudmotståndare finns för Giuliani – om han blir republikanernas kandidat i presidentvalet kan en del av den kristna högern i protest bestämma sig för att inte rösta alls – och då ökar demokraternas chans att vinna radikalt.

Bortom Irak

Kriget i Irak är den överlägset viktigaste valfrågan, och där har republikanerna en tydlig nackdel. Men bortom Irak finns andra frågor som kan bli avgörande. Att den amerikanska ekonomins tillväxt saktat ned, att många medelklassväljare inte fått del av den senaste högkonjunkturen, att Bush-administrationen dras med ett stort budgetunderskott och att luften gått ur bostadsmarknaden har knappast undgått någon. Men än har debatten om ekonomin inte riktigt påverkat kandidaternas kampanjer, kanske för att det än så länge inte är tal om någon riktig lågkonjunktur.

De republikanska kandidaterna utlovar fortsätta skattesänkningar medan demokraterna vill höja skatten för höginkomsttagare. John Edwards kämpar för att lyfta fram fattigdom och klassklyftor. John McCain har framgångsrikt talat om problemen med budgetunderskottet, som oroar många.

Nära länkat till ekonomin är vården – en ständig valfråga som fått viss nytändning i år efter att flera kandidater presenterat olika reformförslag. Med 47 miljoner amerikaner utan sjukförsäkring anses det nuvarande systemet oacceptabelt. Inte mycket skiljer de demokratiska kandidaternas förslag åt – de fokuserar på att alla amerikaner ska få en sjukförsäkring, bland annat genom att göra en försäkring obligatorisk för små företag. Kostnaderna ska täckas genom skattehöjningar. Republikanernas linje är att försöka stimulera till fler försäkringar via skatteavdrag, samt öka konkurrensen för att på så sätt göra försäkringarna billigare och möjliga för fler att köpa.

Hillary Clinton, som gjorde bort sig när hon som presidentfru misslyckades med en radikal reform av försäkringssystemet, har den här gången fått beröm för sitt nya, mer försiktiga reformpaket. På den republikanska sidan har McCain lyckats hålla hög profil med sin hälsoplan. Att vårdfrågan är på tapeten gynnar dock överlag främst de demokratiska kandidaterna.

– De flesta amerikaner tycker att något måste göras åt den nuvarande ordningen, men de är inte säkra på hur det ska gå till, säger statsvetaren James Campbell.

Det är drygt tre månader kvar till de första primärvalen. Frågan är vad som blir avgörande. Hillary Clinton har hittills visat att hennes främsta styrkor är kompetens, kunskap och erfarenhet. Däremot har de demokrater som förutspåddes kunna dra på mer känslomässiga växlar – Obama och Edwards – halkat efter. »Folk vill ha någon som de vet vem det är«, säger Lane Hudson, en demokratisk bloggdebattör i Washington D.C. Och de flesta vet vad de får med Hillary Clinton efter att ha följt hennes politiska liv i mer än 16 år.

På den republikanska sidan spelar det kanske ingen roll hur trevlig och personlig Giuliani kan vara – hans ståndpunkter kring abort och homosexuella kan bara inte sväljas av många republikaner.

Kanske blir nästa års primärval snarast präglat av kylig taktik. Väljarna ser Giuliani som den person som har bäst chanser gentemot den demokratiske motståndaren – på samma sätt framstår Hillary Clinton som mest lämpad att vinna över en republikan. Men känslan måste i slutändan också finnas där. Och kanske har Hillary Clinton just kombinationen av känsla och förnuft som krävs.

– Jag ska rösta på Hillary Clinton. Vi behöver en ordentlig förändring och en kvinna skulle göra ett jättebra jobb som president, säger Antonie Whitney.

Läs mer:

Medelklassen de stora förlorarna

Iowa kan avgöra presidentvalet