80 år senare – är Ryssland svagt eller oövervinnerligt?

Den 22 februari var det 80 år sedan den amerikanske diplomaten George Kennan skapade oreda i kryptoexpeditionen på det amerikanska utrikesdepartementet genom att skicka ett 8 000 ord långt telegram – ungefär fyra gånger längre än den här artikeln. Telegrammet har gått till historien under det fyndiga namnet ”det långa telegrammet”, och anses ibland vara inledningen på det Kalla kriget.  

Kennan noterar att Sovjetledarna inte kommer att acceptera en fredlig samexistens med Väst, men att Sovjet, jämfört med västvärlden, är mycket svagare. Om västvärlden tvivlar på sin egen styrka, kommer Sovjet att utnyttja detta, trots sin svaghet.

Kennans långa telegram brukar sammanfattas med ett begrepp: ”containment” – indämning. Däm in Sovjet, så kollapsar det av sig själv.  

Kennan ångrade telegrammet i resten av sitt liv. Inte för den analys han presenterade, utan för att det tillät omvärlden att vara passiv. I stället för att agera i de kriser som ledde fram till Kalla kriget, tilläts Sovjet konsolidera sin makt i de områden som de tagit kontroll över. Det var helt enkelt bekvämt för USA att luta sig tillbaka på sin bekväma kärnvapenöverlägsenhet. Polen och Tjeckoslovakien och alla de där småstaterna skulle nog få bli fria rätt snart ändå, när Sovjet nu kollapsar.

Och vi sitter på sätt och vis fortfarande fast i den världsbild Kennan beskriver. Analysen av Ryssland har oscillerat mellan två grundprinciper:  

Ryssarna är underlägsna! De har ingen chans!

Ryssarna är överlägsna! Vi har ingen chans!

I någon mån får man kanske notera att det är den första principen som dominerat. ”Den ryska kollapsen är nära! Ryssland är efterblivet, tekniskt underlägset; själva ryssarna är halvapor och fyllkajor, gladlynta ibland, brutala som regel.”

Sovjet genomförde under efterkrigsåren statskupper i de länder som befriats från tysk ockupation av ryska trupper. Polen, Rumänien, Ungern, Tjeckoslovakien… Men läget var ju inte så oroande ändå, eftersom ”vi” hade kärnvapen. Och Sovjet hade inte teknologin och var inte ens nära. Amerikanska experter konstaterade våren 1949 att Sovjet skulle behöva minst fyra år för att utveckla bomben.

Stellan Bohm, en svensk diplomat i Ryssland vid den här tiden, konstaterar att diplomaterna i Moskva levde i en tillvaro som påminde mest om Boccaccios Decamerone. Hos honom sitter en grupp uttråkade ädlingar i ett slott och berättar historier för varandra medan pesten pågår utanför slottets murar. I Moskva berättade diplomaterna, på ungefär samma sätt, historier för varandra om saker de inte visste ett dugg om. Diplomaterna levde helt isolerade på ambassaderna. De fick aldrig träffa ryssar, annat än några grundligt utvalda personer med uppgift att förvirra diplomater. Analysen av rysk teknologisk och vetenskaplig nivå baserades av diplomaternas intryck av reparerade toaletter:

”Titta på kakelplattorna där”, sade en dansk diplomat när vi inviterats att bese hans nya våning vid Narodnaja Ulitsa. ”Det är blott 14 dagar sedan vi flyttade in och redan har några av dem fallit ut. Och se på rörsystemet: inte inlagt i väggarna utan fritt ute i rummet. Ni såg väl hur omgivningen gås ut när ni kom hit. Det verkar som om man bodde i en avskrädeshög. Man får gå till anklarna i lera för att ta sig fram till huset.”

Som doyen bland de ”tekniska militärerna” inom dipkorpus, varom ofta talats, framträdde den amerikanske marinattachén (med mariningenjörsutbildning) admiral [Leslie Clark] Stevens (senare lät han tala om sig som ordförande för kommittén för ”Liberation of Russia”). Han hade i viss mån övertagit sina åsikter, föreföll det, från general John R. Deane – chef för den amerikanska militärkommissionen under kriget, som avreste 1946, och vars slutomdöme om ryssarna varit kategoriskt: ”de saknar och kommer alltid att sakna technical know how!”

Stevens, som jag träffade vid ett par tillfällen, gjorde med bestämdhet gällande att total avspärrning från västerlandet skulle få som oundviklig följd att den tekniska utvecklingen i Sovjet helt skulle avstanna.

(Bohm noterar att det faktiskt inte bara var själva de fantasifulla berättelserna som påminde om Boccaccios Decamerone: drivhusatmosfären i Moskvas utlänningskoloni under dessa år, var onekligen sådan där excesser av olika slag automatiskt tenderade att förekomma. De här excesserna hade varit roligt att läsa om, men Bohm föredrar att skriva om möten med Sovjetledare).

Men så plötsligt, i september 1949, exploderade bomben. Bombmonopolet var brutet, och pang-bom inträder grundprincip 2: ”Vi har inte en chans!”

Eller kanske inte riktigt pang-bom… Kanske är passagen mellan princip ett och princip två ungefär den samma som sorgens fem faser: förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. När Dagens Nyheter rapporterar nyheten om Sovjets atombomb tröstar tidningen läsarna med att den explosion som detekterats från Ryssland möjligen är en ren olyckshändelse: ”På högtstående militärt håll i London anser man det inte alls otroligt att den ryska atomexplosionen berott på en ren olyckshändelse. Man är inte säker på att ryssarna verkligen fullkomnat atombomben”.

Men efter en tids panik når man fram till en formel som tillåter återgång till trygga, gamla princip 1: ryssarna har ingen chans. Redan 12 oktober 1949 kan den amerikanske generalen Omar Bradley lugna oss: ”för ett industriellt efterblivet land är problemet att tillverka en atombomb inte så svårt som problemet att framställa mängder av atombomber och leverera dem”.  

Och dessutom fick ”vi” ju ganska snart tillgång till en ännu vassare bomb: 1952 fick USA tillgång till vätebomben. Ryssarna hade ingen chans!

Men här var ryssarna snabba – redan 1953 sprängde Sovjet sin första vätebomb. Men vid det laget hade Stalin dött, och nu kunde man ju lugnt luta sig tillbaka – utan Stalin skulle Sovjetunionen inte kunna bestå.

Kaoset kring Stalins död gjorde det möjligt att hålla fast vid grundprincip 1. Det var ju bara att vänta lite. Och allt verkade upplagt för en lång och förlamande maktkamp; kanske rentav inbördeskrig!

Men maktkampen blev inte så lång och något inbördeskrig blev det inte. I stället blev det en ganska vacklande och underlig period av ledarbyten som gjorde det möjligt att fast bosätta sig i den första principen: ryssarna har inte en chans. Ingen av de nya ledarna verkade vara möjliga att ta på allvar och deras politik var ryckig och förvirrande. 1956 fördömde Nikita Chrusjtjov Stalin, vilket skapade hopp om reformer i hela östra Europa. Snart kollapsar nog Ryssland, ungefär som regimerna i Polen och Ungern hösten 1956. När de ryska stridsvagnarna rullar in i Ungern i november 1956 väljer västvärlden att ta det lugnt, eftersom Chrusjtjovs maktställning är så svag och den ryska ekonomin håller på att kollapsa. Låt rucklet rasa!

Och så kommer den där djävla Sputnik. 4 oktober 1957 rapporterar den officiella sovjetiska telegrambyrån Tass att Sovjet skickat upp en konstgjord satellit i omloppsbana runt jorden. Dags att slå över till läge två på sovjetanalysens vippströmbrytare.

I det här fallet är det egentligen inte att ryssarna är först i rymden som är det skrämmande, utan att ryssarna härmed demonstrerar att de har tillgång till bärraketer som kan föra kärnvapen precis vart som helst, utan att det krävs stora bombplan. Nu har ryssarna visat att de har bomberna, och nu visar ryssarna att de kan leverera dem. Vi har inte en chans!

Och ungefär så här har det fortsatt. Hela vapenkapplöpningen under Kalla kriget har präglats av den här ryckigheten. Väst har hävdat ett överläge av något slag; Sovjet har så småningom utvecklat något som Väst måste övervinna. På 80-talet ansågs det sovjetiska jaktplanet MiG-25 vara överlägset allt som väst skulle kunna komma med: det flög snabbare, högre och var tyngre beväpnat… När en sovjetisk pilot flydde till Japan med sin MiG-25:a plockade de japanska teknikerna naturligtvis planet i småbitar och konstaterade att elektroniken var uråldrig, och planets prestanda förvånansvärt dålig. Det verkade rent underligt att ett flygplan, utvecklat på 60-talet, använde sig av radiorör i elektroniken.  

(Den dramatiska förklaringen från Princip 2-anhängarna var att planet var designat för kärnvapenkrig, och att radiorören inte påverkades av den elektromagnetiska pulsen från en kärnvapenexplosion. MiG-25-orna skulle kunna lugnt flyga vidare mellan svampmolnen, medan våra viggar fölle som döda fåglar från himmelen).

Naturligtvis bygger både Princip 1 och Princip 2 på vilka behov vi har för att motivera vårt handlande. Princip 2 grundar sig i den aristoteliska retorikens kairos – ”det rätta ögonblicket”. I retoriken är det här ett grepp för att mana till handling: ”vi måste agera nu!”

Håller vi igång Princip 2 i vår syn på Ryssland kan vi motivera försvarsanslag och åtstramningar. Det är intressant att notera hur Ryssland i populärkultur under Kalla kriget gärna beskrevs som just teknologiskt överlägset. I Clint Eastwood-filmen Uppdrag Firefox (1982) har Sovjet utvecklat jaktplanet MiG-31 som kan flyga sexdubbla ljudhastigheten och har vapensystem som kontrolleras med pilotens tankekraft och annat fiffigt. Allt måste göras för att överbrygga ”gapet” mellan vår teknologi och ryssarnas.

“Mr. President, we must not allow a mineshaft gap!”, utbrister den hårdföre general Turgidson i Dr Strangelove (1964), när det visar sig att den ryska domedagsmaskinen satts igång medan ryssarna haft gott om tid för att förbereda skyddsrum i gruvschakt.

Kanske ligger den mänskliga naturens benägenhet till anpassning bakom Princip 1? Vi måste till slut acceptera läget (punkt fem i sorgefaserna). Ju snabbare vi kan komma till normaliseringen – desto bättre mår vi. Kan vi övertyga oss själva om att vi är trygga, så känner vi oss trygga. Det känns ju ingen skillnad på att känna sig trygg och att faktiskt vara trygg.

Det är fyra år sedan det fullskaliga angreppet på Ukraina inleddes, och under den här tiden har vi sett Ryssland analyseras enligt det här systemet: ”Rysslands ekonomi har praktiskt taget kollapsat” visavi ”Ryssland har oändliga resurser”.

Vi kommer inte loss från Kennans resonemang för 80 år sedan. Han skriver i det långa telegrammet:

”The Russian people are, by and large, friendly to outside world, eager for experience of it, eager to measure against it talents they are conscious of possessing, eager above all to live in peace and enjoy fruits of their own labor.”

Kennan är angelägen om att understryka att det ryska ledarskapet står för en politik som i grunden är främmande för det ryska folket. Stats- och partieliten trycker ur sig världsfrånvända teser, grundade i dogmatiska, men missuppfattade, hotbilder. Inte ens Stalin själv får reda på verkligheten om vad som pågår i omvärlden: ”This government”, skriver Kennan, ”is a conspiracy within a conspiracy”.

Men haken, just när det gäller Ryssland, är att det spelar ingen roll vad folket tycker och vad Stalin (eller, i dag, Putin) tror och vet. Ryska ledare behöver inte leverera trygghet och välstånd åt sina medborgare. Systemet upprätthålls effektivt av våld och lögn, och ingen utmanar det. Rysk ekonomi är förvisso i ett katastrofalt skick, men det hindrar inte att de resurser som finns kan användas för att upprätthålla lögnen och våldet. Resurserna är förvisso enorma, men det gör inte Ryssland oövervinnerligt.

Den containment-politik som Kennan skissade på för 80 år sedan gör att vi kan känna oss lite trygga. I stället för att ge aktivt stöd till Ukraina försöker vi dämma in Ryssland och hoppas att det onda går över. Indämning tillåter oss att låta passivitet verka som aktivitet. Och så nöjer vi oss med att konstatera: den ryska kollapsen är snart här ändå. Tills nästa Sputnik kommer.

***

Läs även: Putin krigar i Ukraina som om det vore 1700-talet

Läs även: Säkerhetspolitiken efter Berlinmuren – vad gick fel?