Att söva folket är Putins oväntade strategi

Att publiken somnade under Putins tal är helt enligt plan.

Text: Per Enerud

Bild: AP

Mest intressant med president Vladimir Putins tal till det ryska parlamentets båda kamrar nyligen var bristen på substans. Talet var så tråkigt, och avsaknaden av energi som Putin visade upp så stor, att parlamentsledamöterna i flera fall passade på att ta en tupplur.

Talet innehöll i princip samma element som det han höll inför kriget för ett år sedan. Inget speglade den verklighet kriget har inneburit för Ryssland. Här fanns inget som visade att Putin överhuvudtaget noterat krigets förlopp. Talet tuggade om de vanliga lögnerna; de vanliga påståendena om nynazister och om att Ukraina är Rysslands ”historisk mark”.

Putin eftertryckligt inskärper att inget hänt det senaste året. Det existentiella hot som Ryssland, enligt Putin, stod inför då är fortfarande kvar. Det finns inget i talet som kan tolkas som framgångar. Inget som kan beskrivas som segrar. Hela talet är formulerat, precis som för ett år sedan, som att det är Ryssland som är under angrepp.

Vladimir Putin höll sitt årliga tal förra veclan. Foto: AP

Det finns en mycket tydlig fiende i Putins tal: ”DE”. Ordet, i olika former, förekommer cirka 130 gånger i texten. Bakom ”nazisterna i Kiev” finns ”de”; ”de” ligger även bakom hatet mot Ryssland. I bland är ”de” ”Nato och amerikanerna”, i bland ”Österrike-Ungern och Polen”. Men hela talet andas existensen av mäktiga, närmast mytologiska kaoskrafter, evigt fientliga mot Ryssland. ”De” har inga andra intressen än förstörelsen. ”De” är helt enkelt ”anti-Ryssland”; ja, rentav ”anti-mänskligheten”:

– Se vad de gör mot sitt eget folk. Allt handlar om att förstöra familjen, om att förstöra kulturell och nationell identitet, om perversion och övergrepp mot barn, inklusive pedofili, som görs till norm för deras liv. Men ske Guds vilja; de gör som de vill, sa Putin.

Publiken gäspar

Kretsarna kring Putin definierar Ryssland utifrån ett system som kallas apofatiskt. Begreppet är snarast teologiskt, och handlar om att beskriva Gud genom vad han inte är: Gud är inte begränsad, Gud är inte människa, Gud är inte en farbror med skägg och så vidare. Putin definierar sitt land genom vad det inte är. Ryssland är inte ett land som startar krig. Ryssland är inte ett land som överger sina historiska rättigheter. Ryssland är inte ett land som accepterar pedofili. Ryssland är inte som ”de”.

Inget i talet berör ryssarnas liv. Det utgår i stället från en mytologi om Ryssland som förnuftets och anständighetens sista bastion. Och publiken gäspar och somnar.

Till och med Putin själv erkänner att han inte skulle ha stått ut med att höra talet. Enligt nyhetsbyrån TASS sa han i ett möte med krigsveteraner två dagar senare att han själv endast med möda skulle ha orkat lyssna. ”Det är lättare att prata än att lyssna”. Putins tal är bara prat. Ett sövande brus.

Och just apati och avsaknad av entusiasm är Putin-regimens viktigaste stöttepelare. ”Det här rör inte mig” är det stridsrop Putin vill höra från ryssarna. Det pågår ju, enligt Putin, inget krig som kräver nationell samling. Skingra er, här finns inget att se! Blanda er inte i det viktiga arbete som presidenten måste uträtta!

Kanske kan vi se talet som ett försök att kanalisera den högst märkbara krigströttheten bland ryssarna till en vag existentiell leda. Putin beskriver ett krig som har pågått i århundraden. Ingenting nytt under solen. Vänj er!

Putin vill söva sin publik

Kanske kan vi se de senaste veckornas konflikt med ”Putins kock” Jevgenij Prigozjin som en del av detta: Prigozjins medier och hans privatarmé försöker jaga upp entusiasm; det som på ryska kallas ”hurra-patriotism” (hurra, på ryska ”ooraah”, är inget man ropar på födelsedagar; det är soldatens stridsrop i krig). Det här tilltalet strider dock mot Putins ”icke-krig”. Vi har sett mängder med exempel på brutalt våld mot dem som protesterar mot kriget; men vi ser även våld mot dem som bejakar det. Putins linje är inte hettans, entusiasmens, engagemanget. Putin vill söva sin publik, se den gäspa och tänka på annat.

Och kanske lyckas han vinna folkets ljumhet. Det starkaste engagemang man möter bland ryssar handlar om att kriget mot Ukraina inte är annorlunda än vad amerikanerna gör: Libyen, Afghanistan, Vietnam, Jugoslavien. ”Varför skulle inte vi göra så här, när USA gör så hela tiden?” Argumentet används påfallande ofta på alla nivåer; diplomater brukar kalla det ”reciprocitet”. ”Om ni gör så, får vi det också!”

Psykologer och moralfilosofer skulle kalla det ”moraliskt frikopplande”. Moralen gäller inte om vi ser, eller inbillar oss, att andra bryter mot den. Det är okej att stjäla om andra stjäl. Det är okej att invadera Ukraina om USA invaderar Irak.

Putins politik bygger mer än på något annat på ett egenartat hedersbegrepp. ”Rysslands ära” är den strategiska resurs han försöker bygga upp. Ryssland måste vara ett land som respekteras. Hans egen status som Rysslands ledare bygger inte på ett mandat från folket, givet i ett demokratiskt val, utan på den lojalitet folket visar honom genom att stödja, eller åtmionstone låtsas stödja, honom.

Det hot mot Ryssland som Putin beskriver i sitt tal är att Ryssland inte ”respekteras”. Landet är, anser Putin, en stormakt med rätt till respekt utöver FN-stadgans tråkiga ”suveräna likställdhet”. Skulle Ryssland vara ”likställt” med Mexiko eller Belgien? Tanken är, för Putin, ärerörig. Skulle Putin, Rysslands president, ha samma förutsättningar i ett val som någon bloggare? Han kräver respekt från omvärlden och lojalitet från sitt folk.

Kremls krig mot Rysslands grannländer kokar strängt taget ner till det här hedersbegreppet. Det finns inget Putin behöver i vare sig Moldavien, Georgien eller Ukraina. Inte ens det ofta upprepade lallandet om Natobaser på Krim skulle ändra något i sak, med tanke på att missiler från Natobaser i norra Turkiet når ryska mål i stort sett lika snabbt. Allt handlar alltså om Rysslands ära och storhet, om Putins status.

Putins regim är säker. Kreml kontrollerar Rysslands medier, den ortodoxa kyrkan och islam. Likt Shakespeares Julius Caesar vill Putin se feta människor omkring sig; slätkammat folk som sover gott om natten. Ett tråkigt tal skapar trygghet; ett krig som inte är ett krig väcker ingen hetta. Våldet drabbar så få, men tillräckligt många för att rädslan hela tiden ska finnas där; skapa tystnad. Varje höjd röst tystas snabbt. Varje viskning stryps. Ändå fortsätter viskningarna. Ändå höjs rösterna. Motståndet finns där: klotter på toaletter. Trotsiga protester. Kreml bygger sin makt på rädsla, men räddast av alla är Putin.

***