Chiles nya president: Förrädaren som blev hjälte

Gabriel Boric är den förste chilenske presidenten som står fri från kalla krigets spöken.

Text: Lars Palmgren

Gabriel Boric är förrädaren som blev hjälte.

Det var bara två år sen som han omringades av aktivister från demonstrationerna på Plaza Italia i Santiago, epicentrum för estallido social, ”den sociala explosionen”. Aktivisterna skrek anklagelser, spottade och stänkte öl på honom. Orsaken var att han undertecknat det avtal som öppnade vägen för den konstituerande församling som idag är i full färd med att skriva en ny grundlag.

Praktiskt taget alla inom vänstern, inklusive hans eget parti och kommunistpartiet, fördömde honom som en svikare som gått bakom ryggen på folket och sa att det var rätt åt honom att han mobbades.

Idag, två år senare, är Boric Chiles yngste president någonsin och en av de yngsta i världen, vald med fler röster än någon av hans föregångare. Avtalet han mobbades för erkänns av alla som det verktyg som behövdes för att inte ”den sociala explosionen” skulle reduceras till allmänt kaos, vandalism och plundringar.

Vägen från förrädare till hjälte berättar en hel del både om Gabriel Boric och om den chilenska vänstern.

Om Boric brukar det påpekas att han är modig – både för att han inte låter sig provoceras av fysiska aggressioner och för att han står upp för sin övertygelse även om den är politiskt inkorrekt. Men framför allt brukar det talas om att han inte passar in i de typiska vänsteruniformerna.

– Han är den förste president som står fri från det kalla krigets spöken, säger den chilenske författaren Rafael Gumucio.

Uruguays tidigare president, den nu 86-årige José Mujica kallar honom broder och betraktar honom nästan som en arvtagare. Trots de bägge vänsterledarnas uppenbara olikhet. Mujicas underfundiga vishet har formats ur erfarenheter som gerillaman och långvarig politisk fångenskap i uruguayansk isoleringscell. En helt annan värld än det Chile efter Pinochet som Gabriel Boric levt i där demokratin med alla dess riter betraktats som självklara. Men Mujica kände igen öppenheten och ödmjukheten hos Boric. Insikten att det viktiga är att man blir fler, inte färre och att ta ett trappsteg i taget om man vill komma framåt.

– Och kom ihåg, sa Mujico i en video han skickade till Boric, att vara mjuk är inte detsamma som att vara svag.

Den del av vänstern som för två år sen kallade Boric förrädare drevs av föreställningen om ett folkligt uppror som skulle leda till maktövertagande. ”Den sociala explosionen” sågs som början på revolutionen. Den skulle fullfölja det projekt som kallades ”avgörandets år” som kommunistpartiet lanserade 1986, samma år som Gabriel Boric föddes.

Inför ”avgörandets år” hade tusentals vapen smugglats in. De togs in till Carrizal Bajo, en fiskeby i norra Chile, med hjälp av båtar som hämtade vapnen från kubanska fartyg som låg utanför tremilsgränsen. Det rörde sig om uppemot 6.000 vapen av olika slag, varav bara drygt hälften har hittats. Samtidigt organiserades träningsläger på flera håll i Chile. Det var en totalsatsning som presenterades runt om i världen av utsända delegationer som just ”avgörandets år” i kampen mot diktaturen.

Men de insmugglade vapnen upptäcktes. Attentatet mot Pinochet misslyckades. Istället för ett folkligt uppror förvandlades 1986 till ett år när terrorn kom tillbaka. Och kommunistskräcken fick nytt liv.

Ingen vet hur det gått om vapnen inte upptäckts och om attentatet mot Pinochet hade lyckats. Men två år senare, 1988, hölls den folkomröstning som sa nej till Pinochet och öppnade dörren mot demokrati. Kommunistpartiet deltog i folkomröstningen, men beslutet att göra det kom först i sista minuten. Partiet har heller aldrig idkat någon självkritik för ”avgörandets år”. Istället har drömmen om upproret levt kvar. Och när el estallido social bröt ut var det som att det som misslyckades 1986 äntligen skulle fullföljas.

Det var därför Boric var en förrädare. Han stod i vägen.

Två år senare är förrädaren alltså hjälte.

Och inte bara det. Det tycks som att han under vägen har punkterat myten om upproret även hos unga medlemmar i kommunistpartiet.

Hans påstående att kommunistpartiet skulle komma att ångra sin uppslutning bakom Kuba, Nicaragua och Venezuela på samma sätt som Pablo Neruda ångrat att han skrev ”Ode till Stalin” fick många att reagera.

Partiets två mest kända representer Camila Vallejo och Carol Kariola, som liksom Boric var ledare för studentrörelsen 2011, har nu slutit upp bakom hans kritik i öppet trots mot partiets traditionella linje.

Att Boric talar ett annat språk än den traditionella vänstern visas också av att han inte brukar hänge sig åt slagord. Han avslutar inte sina tal med ett Venceremos (Vi vinner) eller Hasta la victoria siempre (Alltid mot segern)och än mindre Patria y muerte (Vårt land eller döden). Han talar inte ens om socialism, utan om mänskliga rättigheter och om att fördjupa demokratin som den effektivaste vägen att bekämpa orättvisor och förbättra livet. Och, vilket är helt unikt inom den latinamerikanska vänstern, han erkänner misstag och ber om om ursäkt.

Istället för att vara en del av en pågående ny vänstervåg i Latinamerika, vilket många hävdar, kan han bli början på en ny, betydligt mer hoppingivande.