Dags att slå tillbaka?

»En sådan seger till och jag är förlorad«, påstås general Pyrrhus en gång ha sagt efter att med nöd och näppe ha besegrat den romerska armén. När den ödesdigra omröstningen i Washington nu är över och vunnen måste man förstås fråga sig: blev det en pyrrhusseger? Det är för tidigt att säga. Vissa saker är däremot plågsamt tydliga.

Framför allt kan man konstatera att Obama inte klarat att uppfylla sitt främsta vallöfte: ett mer sansat och konstruktivt politiskt samtalsklimat. Motståndarlägret skyr inga medel. Republikanerna har lierat sig med allt och alla som skriker högt och donerar stort: försäkringslobbyn, tepartyrörelsen, pratradiokanalerna, antiabortaktivisterna. Strategin har två led. (1) Obstruera och förhala och baktala och, om möjligt, stoppa reformen. (2) Om den ändå röstas igenom, se till att smutskasta den så till den milda grad att presidentens triumf förvandlas till en kvarnsten om halsen inför kongressvalet i november. Vi går nu in i fas 2, och den lär inte bli det minsta vacker.

Har presidenten sig själv att skylla? Journalisten George Packer reste nyligen runt och tog pulsen på folk i delstaten Virginia, där arbetslösheten på sina håll uppgår till 20 procent. Hans artikel i The New Yorker har rubriken »Obamas förlorade år«, vilket säger en hel del
om uppgivenheten ute i landet. Enligt både företagare och demokratiska kongressledamöter som Packer talat med har presidenten ett alldeles för teknokratiskt och okänsligt tonfall i ekonomiska frågor, och både han själv och rådgivarna har en politiskt osund förkärlek till lösningar som är »det rätta att göra«, oavsett folks stöd eller förståelse. Det främsta exemplet är Obamas vägran att låta kongressen införa en 90-procentig straffskatt på bankbonusar. Populism är ett skällsord i den nya administrationen.

Fast frågan är nog snarare hur det ska gå med republikanernas egen brokiga, inkonsekventa politik. Förr eller senare måste de ju lägga fram ett sammanhängande alternativ, och det gäller inte bara på sjukförsäkringsområdet. Det finns också gott om väljare som varit lite
halvskeptiska till vårdreformen, och som nu kanske helst vill lägga tjafset bakom sig och gå vidare. Republikanernas stridslust kan då börja slå tillbaka mot dem själva. En närliggande fråga är hur länge det är bra för ett parti som vill återerövra makten att ständigt förknippas med utomparlamentariska, stökiga grupper som tepartyrörelsen.

Själv tror jag att Obama har mest att vinna på att fortsätta vara sig själv. Smeknamnet »No drama, Obama« säger fortfarande något om folks beundran för mannen. Få längtar tillbaka till Bushs akuta inkompetens och benägenhet att ständigt överreagera. Men en tydligare offensiv kan nog behövas inför kongressvalet. Obama kan inte bara sväva ovanför den monumentala pajkastning som råder i landet, utan måste nu låta sina medarbe­tare börja ge igen på allvar. Man kan inte stillatigande tåla den ena lögnen och överdriften efter den andra från sina motståndare. Fråga Michael Dukakis och John Kerry.

George Packer har rätt när han säger att en president måste vara fruktad. Min gissning är att Obama, som skolats och härdats i Chicagos livsfarliga politiska miljöer, vet ganska väl när det är dags att släppa lös hundarna. Så räkna med en sällsynt brutal valrörelse. Från lugn är det inte alltid långt till kallblod.

Fakta | Vårdreformen

USA:s vårdreform beräknas kosta 938 miljarder dollar under de närmaste tio åren, men ska minska budgetunderskottet med 143 miljarder. Reformen finansieras med effektiviseringar, skatter och avgifter och innebär att fler får tillgång till sjukvård, hårdare krav på försäkringsbolagen, att barn täcks via föräldrarnas försäkring samt att låginkomsttagare får bidrag. 45 miljoner amerikaner saknar i dag sjukförsäkring. Trots det nya systemet beräknas fortfarande 23 miljoner sakna försäkring år 2019.