Dåliga vibbar

Text: Martin Gelin

När Donald Trump vann presidentvalet i november gick det chockvågor över Europa. Dagstidningar publicerade dödsrunor för hela den liberala demokratin. Statschefer som ogillade Trump skickade pliktskyldiga gratulationer med ett så återhållet beröm att det var uppenbart att de var bedrövade över valresultatet.

Men en mindre grupp europeiska ledare jublade. Ungerns premiärminister Viktor Orbán publicerade en bild av valresultatet på Twitter och skrev: »Gratulerar. Vilka goda nyheter. Demokratin är fortfarande vid liv«.

Nigel Farage delade med sig av en video där han kramade om Trump och skrev: »2016 är ett år för två stora politiska revolutioner. Jag trodde att Brexit var stort, men boy, det här ser ut att bli ännu större.«

Marine Le Pen från franska Front National skrev i sin tur: »Grattis till USA:s nya president Trump och till ett fritt amerikanskt folk!« Partiets vicepresident Florian Phillippot följde upp med en euforisk tv-intervju där han blickade framåt: »Det är ett politiskt uppvaknande. Brexit, den växande patriotismen i Frankrike, Trumps seger«. Holländske Geert Wilders tycktes ha internaliserat Trumps eget budskap: »Folket har tagit tillbaka sitt land. Det kommer vi också att göra«. Heinz-Christian Strache från Österrikes Frihetsparti skrev på Facebook: »Bit för bit bestraffas den politiska vänstern och det världsfrånvända och korrupta etablissemanget av väljarna«. Greklands nynazistiska Gyllene Gryning såg en ljus framtid: »En stor global förändring har påbörjats. Den kommer att fortsätta med nationalister som gör framsteg i Österrike, med Marie [sic] Le Pen i Frankrike och Gyllene Gryning i Grekland«.

Budskapet var tydligt. Bland Europas högerpopulister såg man Trumps seger som början på en global våg av ostoppbara segrar för radikala nationalister.

Det här var ingen envägskommunikation. Trump hade medvetet uppmuntrat relationerna med dessa ledare. Nigel Farage deltog regelbundet på hans kampanjmöten och hyllade honom i intervjuer på Fox News. Geert Wilders och representanter för flera av de andra högerpopulistiska partiena deltog och talade vid republikanernas partikonvent förra sommaren.

Trumps chefrådgivare Steve Bannon hade i sin tur förvandlat den högerextrema nyhetssajten Breitbart till en kampanjplattform för europeiska högerpopulister som Le Pen och Wilders. Ungerns Viktor Orbán var en av de första utländska ledare som fick ett telefonsamtal med Trump efter presidentvalet (François Hollande fick jämförelsevis vänta till januari).

Trump hade importerat en högerpopulistisk retorik från Europas nationalister och belönats med det viktigaste politiska ämbetet i världen. Det var lätt att dra slutsatsen att samma politik nu skulle vara framtiden även för Europa. Dominobrickorna för den liberala demokratin hade börjat falla; snart skulle högerpopulisterna ta över hela världen.

Men nu tycks deras revolutionen ha kommit av sig lite.

Sedan Trumps valseger i november har europeiska högerpopulister inte vunnit val, utan snarare förlorat stöd. I stället för att inspireras av Trump verkar han fungera som avskräckande exempel.

Högerpopulismens framsteg har knappast stoppats för gott, men ett par rejäla bromsklossar har skickats in i ett halvdussin europeiska länder.

Med några få undantag (som Sverige) har högerpopulistiska partier över hela Europa förlorat stort i opinionsmätningar sedan Trump vann presidentvalet i november. Geert Wilders rasade under våren från över 20 procent i opinionsmätningar till 13 procent i valresultatet. Marine Le Pen förlorade presidentvalet och Front National fick bara 13 procent i det franska parlamentsvalet i juni. Ukip har kollapsat. Alternative für Deutschland har fallit från 12–13 procent opinionsstöd till 8 procent i de senaste mätningarna. I Österrike vann liberala Alexander Van der Bellen med trygg marginal över högerpopulisten Norbert Hofer.

Enligt den amerikanska opinionsanalytikern Nate Silver är mönstret så tydligt att det går att tala om ett samband. »Ju varmare en kandidats relation med Trump är, desto sämre resultat får den«, skriver Silver i en analys av opinionsutvecklingen för europeisk högerpopulism sedan november.

Det motsatta verkar också stämma. De som varit mest kritiska mot Trump går framåt, oavsett om de tillhör högern eller vänstern. Det tycks gynna såväl Alexander van der Bellen och Emmanuel Macron som Angela Merkel, nu mer populär än på många år med förtroendesiffror på 64 procent. Merkels rådgivare har börjat prata om »Trumpeffekten« – att hennes avståndstaganden från Trump har stärkt hennes ställning.

Trump är helt enkelt hejdlöst impopulär i Europa. I en mätning av Pew Research förra sommaren var det bara 9 procent av européer som sade att de gillar Trump.

Men man ska nog vara försiktig med att dra alltför stora slutsatser av detta. Ironiskt nog är stödet för en radikalt förändrad invandringspolitik högre i Europa. Bara 37 procent av amerikaner stödjer Trumps inreseförbud mot sju muslimska länder, medan det är 55 procent i Europa som stödjer liknande förslag, enligt Pew Research.

I USA blev Trump vald trots sin sakpolitik, som i ytterst få fall har stöd av en majoritet av väljare. I Europa stödjer många en sakpolitik som liknar Trumps, men de står inte alls ut med honom som person. Det tycks ha bidragit till en nettominskning i stödet för högerpopulistiska partier i Europa, vilket nog inte bör förväxlas med en minskning i stödet för högerpopulistiska idéer. Det saknas inte exempel på traditionella partier som absorberat ytterhögerns retorik och sakpolitik. Men för de högerpopulistiska partierna i Europa blev Trump inte, som de hoppades, en slägga mot hela det globala etablissemanget utan snarare verkar han ha skapat en växande oro för att samma sak kan hända i Europa.

Europas högerpopulistiska partier har lagt stora resurser på att presentera sig som mer välkammade efterträdare till de huliganer och förinteleseförnekare som ofta gömde sig i deras partier och rörelser när de grundades. Trumps frispråkighet och vulgära retorik gör honom till ett hot mot denna imageförvandling. Högerpopulisternas eufemismer låter plötsligt genomskinliga när deras kamrat på andra sidan Atlanten så tydligt säger vad han egentligen vill göra.

[caption id="attachment_452464" align="aligncenter" width="750"]» Efter ett möte med Jens Stoltenberg förklarade Trump plötsligt att han nu övertygats om att organisationen är överens med honom om att ta hårda tag mot terrorism, och därmed inte längre är överflödig« » Efter ett möte med Jens Stoltenberg förklarade Trump plötsligt att han nu övertygats om att organisationen är överens med honom om att ta hårda tag mot terrorism, och därmed inte längre är överflödig«[/caption]

Frågan är hur denna utveckling påverkar Trumps mer långtgående projekt med att förändra USA:s relationer med Europa. Trump är uppenbart ointresserad av ett djupgående samarbete med pragmatiska mittenpolitiker som Merkel och Macron. Han vill hellre rita om kartan, för att skapa en ny högerpopulistisk international. Trump har mer än tydligt visat att han inte prioriterar ett enat Europa. Han ägnade sin valkampanj åt stenhårda attacker på Nato, som han avfärdade som irrelevant. Detta markerade ett drastiskt skifte i amerikansk utrikespolitik. Från Truman till Reagan och Obama har USA generellt varit sympatiskt till idén om ett enat Europa som en stöttepelare för fred och välstånd. Trump tycks snarare se ett enat Europa som ett hot mot USA:s överlägsenhet.

Under besöket i Europa bytte han lite överraskande linje för ett ögonblick. Efter ett möte med Nato-ledaren Jens Stoltenberg förklarade Trump plötsligt att han nu övertygats om att organisationen är överens med honom om att ta hårda tag mot terrorism, och därmed inte längre är »överflödig«, som Trump uttryckte det. Men det var mest en påminnelse om hur godtyckliga och irrationella Trumps utrikespolitiska kommentarer kan vara. Hans utrikespolitiska doktrin tycks stundtals vara hämtad från Groucho Marx: Detta är mina principer. Om du inte gillar dem så har jag andra.

Både i handelspolitiken och försvarspolitiken har Trump uttryckt radikalt protektionistiska och isolationistiska idéer under valkampanjen, bara för att sedan befolka sin administration med betydligt mer konventionella röster. Många av hans ministrar har därmed fått den otacksamma uppgiften att resa runt i världen och säga att vi inte ska ta det Trump säger på allt för stort allvar, då status quo kommer att bevaras. Om man får tro att detta är en medveten kalkyl så tycks målet för Trump ha varit att under valkampanjen hetsa upp starka känslor i vrede mot det traditionella etablissemanget, för att sedan som president tillsätta det traditionella etablissemanget till alla nyckelposter.

I en reklamfilm som Trump släppte strax inför valet utmålades Goldman Sachs som roten till allt ont i världen. Sedan blev Trump president och rekryterade entusiastiskt från just Goldman Sachs. Trumps budskap till kärnväljarna i USA är att han står för radikal förändring. Men hans budskap till omvärlden är att det inte ska förändras så himla mycket ändå.

Bland de utrikespolitiska röster och institutioner som i många decennier litat på USA som en faktor för global stabilitet märks en påtaglig entusiasm så fort det kommer en kommentar från Trumpadministrationen som pekar mot relativ normalitet. Här finns ett uppenbart önsketänkande, där många verkar hoppas att den irrationelle Trump inte ska hinna ställa till med allt för mycket oordning i omvärlden under sin tid som president. Men det är just i utrikespolitiken han faktiskt kan förändra mest.

Om det är något som varit konsekvent i Trumps politiska uttalanden, sedan 1980-talet, så är det en upplevd vrede över att USA på något diffust sätt har förlorat sin världsledande ställning. Redan 1987 höll Trump rasande tal om hur Japan håller på att överträffa USA ekonomiskt. Numera riktar han oftast vreden mot Kina och Mexiko, men även mot internationella koalitioner överlag, från EU till Nato.

[caption id="attachment_452466" align="aligncenter" width="750"]USA:s rostbälte. Pittsburgh, Pennsylvania, är synonymt med amerikansk stålindustri. På bilden från 1937 ses fabrikskomplex utefter Ohiofloden. USA:s rostbälte. Pittsburgh, Pennsylvania, är synonymt med amerikansk stålindustri. På bilden från 1937 ses fabrikskomplex utefter Ohiofloden.[/caption]

I försöken att navigera bland Trumps motsägelsefulla uttalanden och impulsiva twittermeddelanden är det generellt klokt att utgå från vad Trump gör, snarare än vad han säger för stunden. Där är det svårt att förneka att han verkar djupt ointresserad av att upprätthålla och stödja ett starkt, enat Europa.

När han gjorde sin första resa till europeiska länder i slutet av maj lyckades han göra sig ovän med åtminstone ett dussintal statschefer. Om man bortser från de rent sandlådeaktiga fadäserna – som att knuffa bort Montenegros premiärminister Dusko Markovic för att komma längst fram vid en fotografering, eller hans tidigare vägran att skaka hand med Angela Merkel – var det även ett haveri för den som hoppas på fortsatt nära relationer över Atlanten.

Vid ett tal om Nato nämnde Trump exempelvis inte artikel 5, som uttrycker Natos kollektiva försvarsansvar; strax därpå blev det klart att Trump drar sig ur Paris-avtalet om klimatpolitik, med den banala motiveringen att han vill kämpa »för folket i Pittsburgh, inte Paris«. (Pittsburghs borgmästare svarade med att påpeka att 80 procent av stadens invånare röstat emot Trump i november och slöt sedan ett nytt klimatavtal med borgmästaren i Paris). David Frum, en konservativ debattör, beskrev Trumps resa som »en katastrof för relationerna mellan USA och Europa«.

Det verkade bekräftas av Angela Merkel, som efter Trumps Europaturné tycktes vara redo att radikalt förändra relationerna mellan Tyskland och USA.

– Tiden är över då vi kunde vara helt beroende av andra. Vi européer måste nu ta ödet i våra egna händer, sade Merkel i ett tal strax efter Trumps besök.

Den europeiska gemenskapen, som tillfälligt verkade återupprättad efter Marine Le Pens nederlag i det franska valet, framstod som bräcklig igen. I maktbalansen mellan EU och Ryssland verkar det inte längre råda några tvivel om vilken sida Trump föredrar. »Det är svårt att föreställa sig att budskapen på Trumps första utlandsresa kunde ha varit mer perfekta för Vladimir Putin om han så skrivit manuset alldeles själv«, skrev Frum i The Atlantic.

Trumps större mål tycks vara att rita om kartan för den europeiska makt som USA förhåller sig till. Han avfärdar de ledare som hans administration avfärdar som »globalister« och föredrar i stället den nationalistiska international som leds av Putin, Orbán och ett dussintal högerpopulistiska partier över Europa. »Ett gränsöverskridande samarbete för de som vill stärka gränserna«, som Anne Applebaum beskrivit det.

[caption id="attachment_452467" align="aligncenter" width="750"]Chefsrådgivarna Steve Bannon och Stephen Miller ses av många som de grå eminenserna i Vita Huset. Chefsrådgivarna Steve Bannon och Stephen Miller ses av många som de grå eminenserna i Vita Huset.[/caption]

Trump själv är ingen stor ideolog och verkar för otålig för långsiktiga politiska visioner. Men han omger sig av människor med tydliga mål att drastiskt förändra den geopolitiska balansen. Mycket har skrivits om den excentriske chefsrådgivaren Steve Bannons visioner om en ny global nationalism.

Bannon utmålas ofta som ett slugt geni, men verkar i rapporter inifrån Vita huset snarare vara en politiskt naiv och småslarvig person som redan efter sex månader kraftigt ramlat nedåt i Vita husets interna hierarki. Men Bannon är samtidigt den ideolog i Vita Huset som tydligast utmanar sakernas tillstånd i den amerikanska utrikespolitiken. I den mån Trump åstadkommer radikala förändringar i USA:s globala roll lär det därmed handla om att agera mer i enlighet med Bannons vision. Bannon är den som står närmast Putins dröm om att krossa hela det liberala projektet i väst.

Samma vision delas av flera personer i Trumps närhet, inte minst den unge nationalisten Stephen Miller, en av Trumps närmaste rådgivare, och Trumps långvarige vän och rådgivare Roger Stone, som är en regelbunden gäst på amerikanska tv-nyheter där han konsekvent beskriver striden mellan nationalister och globaliseringens företrädare som 2000-talets avgörande politiska slag.

Dessa män delar en övertygelse om att den nya nationalismen mår bäst i en värld där Europas enighet är upplöst. Man klipper banden till Tyskland och Frankrike men stärker banden till Ryssland och enskilda högerpopulistiska regeringar runtom i Europa.  Bannon och Millers vision är att skapa kaos i väst för att därmed kunna genomföra mer radikala politiska reformer. Den långsiktiga målsättningen på hemmaplan är att krossa den breda vänstern i USA, där de innefattar såväl demokraterna och dussintals progressiva institutioner, men även traditionella massmedier, akademiska institutioner och Hollywood.

Men vad kommer att hända med denna vision efter att Europas högerpopulister inte alls visat sig vara oövervinnliga, utan tvärtom backat i samtliga val i Europa sedan Trump blev president? Det är onekligen alldeles för tidigt att räkna ut den europeiska högerpopulismens framfart, men samtidigt kan man konstatera att Trump inte tycks locka några nya väljare till sina ideologiska kamrater på andra sidan Atlanten.

Frågan är hur Trump kommer att förhålla sig till dessa partier om de inte längre betraktas som framtidens självklara vinnare. Det finns bara en grupp människor som Trump föraktar mer än vänsterliberaler och journalister och det är förlorare. Kommer han nu att överge sina ambitioner på denna nynationalistiska international? Förmodligen inte. Infrastrukturen är redan skapad för ett nytt transatlantiskt samarbete mellan högerpopulistena.

Högerextrema Breitbart har kraftigt expanderat sin europeiska närvaro det senaste året, ofta med hjälp av finanser från Trumpvänliga miljardärer som Robert Mercer. Breitbart måste i dag betraktas som Trumpregimens inofficiella, internationella propagandakanal, som en privatägd motsvarighet till Putins Russia Today eller Sputnik News.

Vad ett sådant samarbete innebär i praktiken är svårt att säga eftersom högerpopulisterna har så lite regeringserfarenhet. Men vi ser redan ett växande ideologiskt utbyte mellan exempelvis Trump och Orbáns regeringar, där Orbáns ministrar bjuds in till anrika konservativa tankesmedjor som Heritage Foundation för att beskriva hur man stoppat invandringen till Ungern.

På konservativa konferenser som CPAC är Europas högerpopulister numera ett stående inslag inte bara bland gästerna, utan även bland paneldiskussioner och huvudtalare. Om det finns en bestående ideologisk konsekvens av Trumps valseger så är det sannolikt att högerpopulisterna i Europa nu har fått en gräddfil till Vita huset och Washingtons viktigaste institutioner. Men om de faktiskt vill vinna val på hemmaplan verkar det klokast att ta en liten paus från att twittra ut bilder där de kramar om Trump.

Text: Martin Gelin