Därför välkomnas migranter till Spanien
Migrationen från Afrika över Medelhavet har skakat om Europa och stramats upp. Men inte i Spanien, av flera skäl.
Ett stenkast från turisthotellen på Mallorca, Ibiza och Formentera pågår en annan verklighet. En av Balearernas dagliga tidningar, Última hora, rapporterade i somras att 317 migranter hade omhändertagits på de baleariska öarna under tre dagar i juni. Totalt under perioden januari till 20 augusti i år har 4 800 migranter kommit till Balearerna över Medelhavet. Bräckliga farkoster, så kallade pateras, anländer dagligen med sin last av afrikanska, någon gång asiatiska, migranter. Sorgligt nog finns nästan alltid lik i lasten, personer som inte har tålt överfarten eller har drunknat. En del har blivit utsatta för brott.
Dessa farkoster kan ibland mest upplevas som spöklika, som den som landade på Cala Estància mitt i turistorten Can Pastilla, ett par mil nordost om Palma, övergiven och utan spår av passagerare. Två dagar senare hittar man två ilandflutna kroppar med händer och fötter hopbundna. Troligen finns inget samband men det är upplagt för spekulationer. Rapporter om migrantlandningar ges minimalt utrymme i media, förmodligen för att inte störa turistindustrin. Fasaden får inte solkas ner.
Liknande scener utspelas på otaliga platser runt om Medelhavet alla dagar på året. Turistindustrin berörs knappt och flyktingströmmen är inget man informerar om i researrangörernas välkomst-anföranden. Trots EU-ländernas försök att samordna insatser och få till stånd en minskning, ett förbättrat och likartat mottagande samt en rättvisare fördelning av flyktingar tenderar inte människoströmmen att avta, snarast tvärtom. Under 2024 anlände sjövägen 66 317 illegala flyktingar till Italien (dock en kraftig minskning i förhållande till 2023) och 63 970 till Spanien. De omkomna räknas i tiotusental under ett år. Humanitära organisationer som Läkare utan gränser och Röda korset tar emot den första stöten tillsammans med de nationella sjöräddningarna.
Migrationen från Afrika över Medelhavet har under det senaste decenniet utlöst en seismisk våg som skakat om Europa. Invandringspolitiken i EU-länderna har generellt stramats upp och skruvats åt höger. Invandrarfientliga attityder har fått friare spelrum och fångats upp av nationalistiska partier. Sedan 2015 har en rad xenofoba partier gjort sig breda i Italien, Frankrike, Ungern, Tyskland och Nederländerna och haft ett avgörande inflytande på migrationspolitiken. Sverige är inget undantag: Sverigedemokraterna har fått tolkningsföreträde och har i princip format Sveriges politik under de senaste åren. Regeringspartierna har konstaterat att den svenska asylpolitiken ligger på den av EU fastställda miniminivån. Antalet beviljade asylansökningar i Sverige sjunker från cirka 5 000 år 2020 till 2 245 år 2024. Mätt per 10 000 invånare landar Sverige på 17:e plats med tre beviljade ansökningar, Spanien hamnar på åttonde plats med tretton beviljade ansökningar. Den svenska åtstramningen har uppenbarligen varit effektiv.
Går mot den europeiska trenden
Spanien är ett land som går mot den europeiska trenden. Den spanska regerings-chefen Pedro Sánchez framhöll under hösten 2024 att han välkomnar migranter till Spanien. I den europeiska kontexten är detta minst sagt ett kontroversiellt uttalande, också med tanke på de två invandringskritiska partierna Partido Popular och Vox. När EU-länderna har rest hinder för migration från Afrika över Medelhavet, har trafiken mellan Västafrika och Kanarieöarna, en mycket riskabel rutt, ökat dramatiskt, särskilt under 2022 och 2023 för att därefter mattas av. Avståndet från det afrikanska fastlandet till närmaste kanarieö är cirka 10 mil, men flyktningsresorna från Senegal och Gambia kan vara upp till 150–160 mil.
Under de senaste åren har den lilla ön El Hierro (en femtedel av Öland) hamnat i fokus. Där landar så gott som dagligen mer eller mindre sjövärdiga farkoster med hundratals totalt utmattade afrikaner. Tragedier med dödlig utgång är legio. Enligt en rapport från Röda korset hade i november 2024 närmare 20 000 illegala flyktningar nått fram till El Hierro över havet under året. Till Kanarieöarna anlände under hela 2024 cirka 64 000 personer i båtar. Det ska ställas mot öns 11 000 invånare och ett sjukhus med 31 sängar. I ett tv-reportage från 2024 kan man följa och imponeras av det självuppoffrande arbete som sjöräddningen och mottagningsteamen utför, migranterna omhändertas och får vård tills de kan slussas vidare till det spanska fastlandet. En jämförelse för att förstå vidden av denna människoström skulle vara att Gotland tog emot över 100 000 båtflyktingar på ett år.
Spaniens regeringschef Pedro Sánchez och Italiens dito Giorgia Meloni möter migrationen från Afrika på diametralt motsatt sätt. Sánchez välkomnar, Meloni deporterar och sätter stopp. Spaniens öppna inställning motiveras inte bara med humanitära argument, utan som ett nödtvång enligt regeringen. Födelsetalen i Spanien är de bland de lägsta i Europa (fertilitetsindex 1.3, Sverige 1.5), ska välfärden kunna upprätthållas krävs ny arbetskraft. Utan invandring krymper Spanien och därmed också levnadsstandarden för alla, framhåller Sánchez. Allt är inte frid och fröjd naturligtvis, i migrationens kölvatten följer brottslighet, isolering, marginalisering och misär. Många migranter utnyttjas skamlöst i de enorma grönsaks- och fruktodlingar som breder ut sig i Andalusien. Sommaren 2025 har det förekommit flera upplopp i ghettoliknande stadsdelar i Murcia i sydöstra Spanien. Unga marockaners våldshandlingar möts med mera våld från medborgargarden påhejade av extremhögern. El País berättar om provokationer och maning till "jakt på immigranter". Ändå är socialistregeringen under Pedro Sánchez fast besluten att gå vidare och trotsa högerpartiernas protester.
Migrationer har alltid förekommit i större eller mindre omfattning. Det som initierar en migration kan analyseras i termer av "push and pull", det vill säga faktorer som driver på och andra faktorer som attraherar. Svenskarna som emigrerade till Amerika fann ingen utkomst i hemlandet, livet i Amerika framställdes som löftesrikt. Det är på samma sätt i dag. Sex militärkupper i Afrika sedan 2020 har skapat instabilitet och förföljelse och är alltså en typisk push-effekt. Pull-effekten som gör att man vågar ta språnget är en föreställning laddad med myter om ett nytt liv i Europa. Verkligheten är betydligt mer kärv än de illusioner som driver runt migrationen: svartjobb, dåliga bostäder, dålig sjukvård, inga utbildningsmöjligheter, kort sagt att bli betraktad som paria. Ändå är "push" ofta starkare i synnerhet om det råder ren förföljelse i landet. En viktig roll i denna "dragkamp" spelar de cyniska aktörer som exploaterar människors misär och säljer vanskliga överfarter.
Ett stort anal migranter som tar sig in i Europa från Afrika hamnar utanför samhället och förblir papperslösa. Dessa personers situation har diskuterats inom EU och vissa grundläggande rättigheter ska garanteras, som nödvändig hälso- och sjukvård.
Uppskattningen av antalet papperslösa är ytterst osäker och varierar mellan 25 000 och 35 000 i Sverige (enligt bedömning av dåvarande statsrådet Maria Malmer Stenergard 2022, upp till 100 000) och 390 000–470 000 i Spanien. Att skillnaden är så stor har flera orsaker: Spanien ligger i frontlinjen mot Afrika, det är ett mer befolkat land och har säkerligen en större informell sektor. De spanska myndigheterna har arbetat för att integrera dessa papperslösa, »sin papeles«, genom att utfärda ett slags amnesti för dem som befunnit sig i landet minst ett år och inte har ett brottsligt förflutet. Den senaste omgången hade stoppdatum sista mars 2025. Den svenska regeringen har tacklat problemet på motsatt sätt: de som lever illegalt i Sverige ska spåras, bland annat genom angiveriplikt. Därmed ska problemet kunna "utrotas", enligt statsrådets uttalande (april 2022).
Het politisk fråga
Spanien och Sverige har under olika skeden varit invandrar- och utvandrarländer. Immigrationen under de senaste decennierna har gett ett nettoöverskott. Cirka 20 procent av befolkningen i bägge länderna är av utländsk härkomst, men sammansättningen skiljer sig väsentligt. Spanien tar emot ett stort antal latinamerikaner från alla samhällsskikt, under de senaste åren särskilt från Colombia, Ecuador, Venezuela och Dominikanska Republiken. Under 2024 ökade antalet colombianer med 43 400 personer. För Sveriges del har Syrien och Ukraina dominerat som ursprungsländer de senaste åren.
Ur demografisk synpunkt har alltså Spanien och Sverige ungefär lika stor andel befolkning med rötterna i ett annat land, men skillnaden är uppenbar. De latinamerikanska invandrarna delar språk och i stora drag historisk bakgrund med Spanien. Integrationen får en flygande start. Det är svårt att uttala sig generellt om attityderna till invandring i de bägge länderna. Om man får döma av den politik som förs råder i Spanien mer bejakande inställning till immigrationen än vad fallet är i Sverige.
Invandringen har under senare år varit en het politisk fråga, mer i Sverige än i Spanien. Det försämrade samhällsklimatet, parallellsamhällena och gängbrottsligheten har gett invandringskritikerna vatten på sin kvarn. Debatten om invandringens effekter går tillbaka på en syn på nationalstaten som en (mer eller mindre) homogen enhet, språkligt, etniskt och kulturellt. För den styrande eliten fanns all anledning att hålla fram en enhetlig fasad för att konsolidera staten och säkra makten. Så skapades myter om den helgjutna nationella historien medan nationalstaterna egentligen uppstod genom en serie invandringar och olika folks samlevnad. Föreställningarna om det typiskt svenska, finska, tyska etc. återkopplar på sig själva och blir en sanning. Det är myterna som formar vår syn på historien och vilka vi är, inte tvärtom.
Migrationen från Afrika över Medelhavet till Europa är inget hett ämne i juni 2025. De senaste åren har krishärdarna i världen avlöst varandra i snabb takt. Allt får inte plats i mediebevakningen, fokus flyttas obönhörligen från katastrofområde till katastrofområde. Vi nyhetskonsumenter förleds att tro att företeelsen som ligger i skugga har mattats av eller till och med är löst. Det som mattats av är uppmärksamheten. Den verklighet vi talar om här pågår dag ut och dag in.
Johan Falk är professor emeritus i spanska vid Stockholms universitet.
***
Läs även: Ska det vara lätt att vara italienare?
Läs även: Migrantkrisen kan döda drömmen om EU
Ett stenkast från turisthotellen på Mallorca, Ibiza och Formentera pågår en annan verklighet. En av Balearernas dagliga tidningar, Última hora, rapporterade i somras att 317 migranter hade omhändertagits på de baleariska öarna under tre dagar i juni. Totalt under perioden januari till 20 augusti i år har 4 800 migranter kommit till Balearerna över Medelhavet. Bräckliga farkoster, så kallade pateras, anländer dagligen med sin last av afrikanska, någon gång asiatiska, migranter. Sorgligt nog finns nästan alltid lik i lasten, personer som inte har tålt överfarten eller har drunknat. En del har blivit utsatta för brott.
Dessa farkoster kan ibland mest upplevas som spöklika, som den som landade på Cala Estància mitt i turistorten Can Pastilla, ett par mil nordost om Palma, övergiven och utan spår av passagerare. Två dagar senare hittar man två ilandflutna kroppar med händer och fötter hopbundna. Troligen finns inget samband men det är upplagt för spekulationer. Rapporter om migrantlandningar ges minimalt utrymme i media, förmodligen för att inte störa turistindustrin. Fasaden får inte solkas ner.
Liknande scener utspelas på otaliga platser runt om Medelhavet alla dagar på året. Turistindustrin berörs knappt och flyktingströmmen är inget man informerar om i researrangörernas välkomst-anföranden. Trots EU-ländernas försök att samordna insatser och få till stånd en minskning, ett förbättrat och likartat mottagande samt en rättvisare fördelning av flyktingar tenderar inte människoströmmen att avta, snarast tvärtom. Under 2024 anlände sjövägen 66 317 illegala flyktingar till Italien (dock en kraftig minskning i förhållande till 2023) och 63 970 till Spanien. De omkomna räknas i tiotusental under ett år. Humanitära organisationer som Läkare utan gränser och Röda korset tar emot den första stöten tillsammans med de nationella sjöräddningarna.
Migrationen från Afrika över Medelhavet har under det senaste decenniet utlöst en seismisk våg som skakat om Europa. Invandringspolitiken i EU-länderna har generellt stramats upp och skruvats åt höger. Invandrarfientliga attityder har fått friare spelrum och fångats upp av nationalistiska partier. Sedan 2015 har en rad xenofoba partier gjort sig breda i Italien, Frankrike, Ungern, Tyskland och Nederländerna och haft ett avgörande inflytande på migrationspolitiken. Sverige är inget undantag: Sverigedemokraterna har fått tolkningsföreträde och har i princip format Sveriges politik under de senaste åren. Regeringspartierna har konstaterat att den svenska asylpolitiken ligger på den av EU fastställda miniminivån. Antalet beviljade asylansökningar i Sverige sjunker från cirka 5 000 år 2020 till 2 245 år 2024. Mätt per 10 000 invånare landar Sverige på 17:e plats med tre beviljade ansökningar, Spanien hamnar på åttonde plats med tretton beviljade ansökningar. Den svenska åtstramningen har uppenbarligen varit effektiv.
Går mot den europeiska trenden
Spanien är ett land som går mot den europeiska trenden. Den spanska regerings-chefen Pedro Sánchez framhöll under hösten 2024 att han välkomnar migranter till Spanien. I den europeiska kontexten är detta minst sagt ett kontroversiellt uttalande, också med tanke på de två invandringskritiska partierna Partido Popular och Vox. När EU-länderna har rest hinder för migration från Afrika över Medelhavet, har trafiken mellan Västafrika och Kanarieöarna, en mycket riskabel rutt, ökat dramatiskt, särskilt under 2022 och 2023 för att därefter mattas av. Avståndet från det afrikanska fastlandet till närmaste kanarieö är cirka 10 mil, men flyktningsresorna från Senegal och Gambia kan vara upp till 150–160 mil.
Under de senaste åren har den lilla ön El Hierro (en femtedel av Öland) hamnat i fokus. Där landar så gott som dagligen mer eller mindre sjövärdiga farkoster med hundratals totalt utmattade afrikaner. Tragedier med dödlig utgång är legio. Enligt en rapport från Röda korset hade i november 2024 närmare 20 000 illegala flyktningar nått fram till El Hierro över havet under året. Till Kanarieöarna anlände under hela 2024 cirka 64 000 personer i båtar. Det ska ställas mot öns 11 000 invånare och ett sjukhus med 31 sängar. I ett tv-reportage från 2024 kan man följa och imponeras av det självuppoffrande arbete som sjöräddningen och mottagningsteamen utför, migranterna omhändertas och får vård tills de kan slussas vidare till det spanska fastlandet. En jämförelse för att förstå vidden av denna människoström skulle vara att Gotland tog emot över 100 000 båtflyktingar på ett år.
Spaniens regeringschef Pedro Sánchez och Italiens dito Giorgia Meloni möter migrationen från Afrika på diametralt motsatt sätt. Sánchez välkomnar, Meloni deporterar och sätter stopp. Spaniens öppna inställning motiveras inte bara med humanitära argument, utan som ett nödtvång enligt regeringen. Födelsetalen i Spanien är de bland de lägsta i Europa (fertilitetsindex 1.3, Sverige 1.5), ska välfärden kunna upprätthållas krävs ny arbetskraft. Utan invandring krymper Spanien och därmed också levnadsstandarden för alla, framhåller Sánchez. Allt är inte frid och fröjd naturligtvis, i migrationens kölvatten följer brottslighet, isolering, marginalisering och misär. Många migranter utnyttjas skamlöst i de enorma grönsaks- och fruktodlingar som breder ut sig i Andalusien. Sommaren 2025 har det förekommit flera upplopp i ghettoliknande stadsdelar i Murcia i sydöstra Spanien. Unga marockaners våldshandlingar möts med mera våld från medborgargarden påhejade av extremhögern. El País berättar om provokationer och maning till ”jakt på immigranter”. Ändå är socialistregeringen under Pedro Sánchez fast besluten att gå vidare och trotsa högerpartiernas protester.
Migrationer har alltid förekommit i större eller mindre omfattning. Det som initierar en migration kan analyseras i termer av ”push and pull”, det vill säga faktorer som driver på och andra faktorer som attraherar. Svenskarna som emigrerade till Amerika fann ingen utkomst i hemlandet, livet i Amerika framställdes som löftesrikt. Det är på samma sätt i dag. Sex militärkupper i Afrika sedan 2020 har skapat instabilitet och förföljelse och är alltså en typisk push-effekt. Pull-effekten som gör att man vågar ta språnget är en föreställning laddad med myter om ett nytt liv i Europa. Verkligheten är betydligt mer kärv än de illusioner som driver runt migrationen: svartjobb, dåliga bostäder, dålig sjukvård, inga utbildningsmöjligheter, kort sagt att bli betraktad som paria. Ändå är ”push” ofta starkare i synnerhet om det råder ren förföljelse i landet. En viktig roll i denna ”dragkamp” spelar de cyniska aktörer som exploaterar människors misär och säljer vanskliga överfarter.
Ett stort anal migranter som tar sig in i Europa från Afrika hamnar utanför samhället och förblir papperslösa. Dessa personers situation har diskuterats inom EU och vissa grundläggande rättigheter ska garanteras, som nödvändig hälso- och sjukvård.
Uppskattningen av antalet papperslösa är ytterst osäker och varierar mellan 25 000 och 35 000 i Sverige (enligt bedömning av dåvarande statsrådet Maria Malmer Stenergard 2022, upp till 100 000) och 390 000–470 000 i Spanien. Att skillnaden är så stor har flera orsaker: Spanien ligger i frontlinjen mot Afrika, det är ett mer befolkat land och har säkerligen en större informell sektor. De spanska myndigheterna har arbetat för att integrera dessa papperslösa, »sin papeles«, genom att utfärda ett slags amnesti för dem som befunnit sig i landet minst ett år och inte har ett brottsligt förflutet. Den senaste omgången hade stoppdatum sista mars 2025. Den svenska regeringen har tacklat problemet på motsatt sätt: de som lever illegalt i Sverige ska spåras, bland annat genom angiveriplikt. Därmed ska problemet kunna ”utrotas”, enligt statsrådets uttalande (april 2022).
Het politisk fråga
Spanien och Sverige har under olika skeden varit invandrar- och utvandrarländer. Immigrationen under de senaste decennierna har gett ett nettoöverskott. Cirka 20 procent av befolkningen i bägge länderna är av utländsk härkomst, men sammansättningen skiljer sig väsentligt. Spanien tar emot ett stort antal latinamerikaner från alla samhällsskikt, under de senaste åren särskilt från Colombia, Ecuador, Venezuela och Dominikanska Republiken. Under 2024 ökade antalet colombianer med 43 400 personer. För Sveriges del har Syrien och Ukraina dominerat som ursprungsländer de senaste åren.
Ur demografisk synpunkt har alltså Spanien och Sverige ungefär lika stor andel befolkning med rötterna i ett annat land, men skillnaden är uppenbar. De latinamerikanska invandrarna delar språk och i stora drag historisk bakgrund med Spanien. Integrationen får en flygande start. Det är svårt att uttala sig generellt om attityderna till invandring i de bägge länderna. Om man får döma av den politik som förs råder i Spanien mer bejakande inställning till immigrationen än vad fallet är i Sverige.
Invandringen har under senare år varit en het politisk fråga, mer i Sverige än i Spanien. Det försämrade samhällsklimatet, parallellsamhällena och gängbrottsligheten har gett invandringskritikerna vatten på sin kvarn. Debatten om invandringens effekter går tillbaka på en syn på nationalstaten som en (mer eller mindre) homogen enhet, språkligt, etniskt och kulturellt. För den styrande eliten fanns all anledning att hålla fram en enhetlig fasad för att konsolidera staten och säkra makten. Så skapades myter om den helgjutna nationella historien medan nationalstaterna egentligen uppstod genom en serie invandringar och olika folks samlevnad. Föreställningarna om det typiskt svenska, finska, tyska etc. återkopplar på sig själva och blir en sanning. Det är myterna som formar vår syn på historien och vilka vi är, inte tvärtom.
Migrationen från Afrika över Medelhavet till Europa är inget hett ämne i juni 2025. De senaste åren har krishärdarna i världen avlöst varandra i snabb takt. Allt får inte plats i mediebevakningen, fokus flyttas obönhörligen från katastrofområde till katastrofområde. Vi nyhetskonsumenter förleds att tro att företeelsen som ligger i skugga har mattats av eller till och med är löst. Det som mattats av är uppmärksamheten. Den verklighet vi talar om här pågår dag ut och dag in.
Johan Falk är professor emeritus i spanska vid Stockholms universitet.
***
Läs även: Ska det vara lätt att vara italienare?
Läs även: Migrantkrisen kan döda drömmen om EU
