De arabiska nederlagen mot Israel följer ett mönster

Krigen i Mellanöstern som handlar om Israels möjlighet att överleva borde egentligen behandlas i singularform: kriget. I hela 77 år har den judiska staten befunnit sig i krig, avbrutet av kortare eller längre perioder av stillestånd. Fullskaliga utbrott av väpnat våld har blandats med återhämtning, upprustning och diplomati. Några fredsavtal har slutits, men på få andra platser i världen är avtal så sköra som i Levanten.

De generationer som har tvingats leva i detta eviga tillstånd har nödgats anpassa sig till det – så till den grad att många i dag inte kan redogöra för orsakerna till det återkommande våldet. För judarna i Israel har det hela tiden varit en existentiell fråga. Att dra sig tillbaka som förlorare i ett krig har aldrig varit en tänkbar möjlighet. Att förlora skulle innebära utplåning. Detta är den yttersta konsekvensen av en militär förlust, och det är kanske den som omvärlden har svårast att förstå. Kritiker som anklagar Israel för oproportionerligt våld bör beakta vad det innebär säkerhetsmässigt för landet att lämna fienden i stridbart skick.

Under de år som har gått sedan staten Israel bildades 1948 har omvärlden agerat och intervenerat i en sådan massiv skala att den ursprungliga konflikten som ligger till grund för alla dessa krigsutbrott har fördunklats. Trots att Storbritannien och Frankrike tidigt ingrep för att skydda och uppmuntra egna intressen i området, så handlade det aldrig om att stödja något imperialistiskt krig – vare sig 1948 eller därefter. Trots att USA och Sovjetunionen satsade avsevärda resurser på att hjälpa sina respektive klienter, var det inte heller primärt fråga om någon återspegling av den gamla supermaktskonflikten, även om den aspekten kunde skönjas.

Trots att arabländerna totalt sett har stått upp för tanken att Israel ska utplånas, så har kriget aldrig inneburit någon uppvisning i arabisk enighet. Tvärtom, faktiskt. Kriget handlar i grund och botten om att avgöra vilka som ska kunna betrakta den gamla osmanska provinsen Palestina som sin domän: judarna eller araberna. Därför utmynnar nästan all kritik av Israel i ett ifrågasättande av den judiska statens rätt att existera – en fråga som veterligen inget annat land i världen behöver ställas inför, hur svåra krigsbrott det än anklagas för.

Även om kriget är evigt så är det inte statiskt. Tvärtom kan man se en tydlig dynamisk utveckling, inte bara i fientligheter som riktar sig direkt mot Israel, utan även i andra väpnade konflikter i ett betydligt större område.

Tendensen är tydlig. De arabiska statliga arméerna har historiskt underpresterat på ett anmärkningsvärt sätt, medan irreguljära styrkor har vuxit i omfattning, betydelse och framgång. I dag utgör de det största hotet mot Israel – ett större hot än Egyptens, Jordaniens, Iraks, Syriens och Libanons statliga arméer någonsin har varit. Detta är ett faktum som både Israel och arabländerna måste förhålla sig till. De irreguljära styrkorna – Hamas, Hizbollah, Islamiska staten, al-Qaida, Huthirebellerna och flera andra – hotar ju även arabregimerna. Den al-Qaida-anknutna Nusrafronten har redan tagit över Syrien. Den likaledes al-Qaida-anknutna Islamiska staten, IS, var nära att erövra hela Irak. Hizbollah utgör en stat i staten Libanon. I Afghanistan hade regeringsarmén ingen chans mot talibanerna.

Kriget 1967 var det som förändrade Israel för all framtid. Man kan kalla det en pyrrhusseger eftersom resultatet av kriget blev en israelisk ockupation av stora landarealer, vilket med tiden har vuxit till att bli Israels största dilemma. Ockupationen har blivit den största lockelsen för den växande bosättarlobbyn, som hävdar historisk äganderätt till Judéen och Samarien – även känt som Västbanken.

När Israel den 5 juni 1967 inledde en förebyggande attack mot grannländerna som hotade landet var den militära styrkebalansen övertygande till arabländernas fördel. Dessa hade dubbelt så många soldater och stridsvagnar som Israel, och tre gånger så många stridsflygplan. Det rörde sig om moderna sovjetiska MiG-21 och brittiska Hawker Hunter, likvärdiga eller överlägsna de franska Mirageplan som Israel förfogade över. Utgången tycktes vara given.

Flyganfallen mot Egypten resulterade i att 298 av totalt 420 egyptiska flygplan förstördes innan de ens kommit upp i luften. 18 egyptiska flygbaser bombades sönder, vilket var en sådan nesa för ansvariga egyptiska officerare att de vägrade rapportera sanningen till president Gamal Abdel Nasser. De var inte tillsatta på sina höga befälsposter på militära meriter – i stället var de politiserade i den meningen att de hade deltagit i kuppen 1952 som hade fört Nasser till makten. Gradbeteckningarna hade de fått som belöning. Nu tänkte de inte erkänna för någon, i synnerhet inte presidenten, att nästan hela det fina egyptiska flygvapnet hade utraderats under några få morgontimmar. I stället ljög de om fantastiska framgångar, vilket entusiasmerade deras syriska kolleger att beordra ett flyganfall mot Israel. Där gick det på samma sätt som i Egypten. Hela det syriska flygvapnet så när som på fyra MiG-plan sköts sönder av israeliska stridspiloter.

Israel hade länge hoppats att Jordanien skulle hålla sig utanför kriget. En tvehågsen kung Hussein ville nog gärna det, men kunde inte stå emot trycket från sina arabiska bundsförvanter. Han beordrade sitt relativt moderna flygvapen att angripa israeliska mål, vilket slutade med att nästan samtliga jordanska plan förstördes av israelerna.

Då gav sig Irak in i kriget, likaledes vilselett av fantasifulla rapporter från Egypten, och skickade bombplan mot Israel. De hittade inte sina mål, utan släppte sin explosiva last över obefolkad jordbruksmark och sköts därefter ner. Det tog Israel sex dagar att vinna kriget med ett minimum av egna förluster. Hur var det möjligt för arabländerna att förlora ett krig med alla vinnande kort på handen?

Israel fick rykte om sig att vara en oövervinnerlig militärmakt och arabernas självförtroende krossades totalt. Tuppkammen växte på den israeliska försvarsmakten IDF och den 6 oktober 1973 ägnade sig de flesta israeler åt att fira den religiösa högtiden Jom Kippur. Då passade Egypten på att anfalla. I en överraskningsmanöver korsades Suezkanalen och vägen mot Jerusalem tycktes ligga öppen genom Sinaiöknen. Israelerna blev tagna på sängen – de hade sänkt garden, slappnat av och låtit sig berusas av tidigare militära framgångar. Hela scenariot var slående likt det som kom att hända den 7 oktober 2023, då Hamas slog till under en judisk högtid.

Egyptens anfall mot Israel 1973 har beskrivits som en framgång, men den varade bara i några dagar innan Israel effektivt slog tillbaka. När Irak invaderade Iran 1980 var irakierna militärt totalt överlägsna, men det tog dem åtta år innan de kunde prestera något som liknade en mager seger över ett utmattat Iran. När Libyen anföll Tchad i slutet av 1970-talet, med avsikt att ockupera uranrika ökenområden, trodde ingen att det fattiga och underutvecklade Tchad skulle kunna försvara sig – men Libyen förlorade. De tchadiska soldaterna – som på pappret inte borde haft en chans mot den välutrustade motståndaren – visade prov på flexibilitet, självständigt tänkande och kreativitet som på ett perfekt sätt exploaterade fiendens allra svagaste sidor.

En viktig förklaring till arabiska nederlag har varit att lägre officerare visat brist på egna initiativ samt saknat aggressivitet och förmåga att finna kreativa lösningar på oväntade problem. Dessutom hyste de alldeles för stor respekt för sina överordnade och vågade inte leverera dåliga nyheter. I stället ljög de om framgångar som inte hade ägt rum. Det finns alltså en kulturell dimension i den komplexa förklaringen till arabiska misslyckanden på slagfältet.

I stället för att riskera livet på egna soldater har militära aktörer i Mellanöstern i ökande omfattning kommit att utveckla det som på engelska kallas proxy wars – krig genom ombud. Det syriska inbördeskriget utgör en tydlig illustration till begreppet. Bland alla militanta grupper agerade ett flertal som ombud för maktspelare som inte ville bloda ner sina egna händer eller få sina egna soldater dödade. I dag utkämpas krig i en komplex miljö där stater, privata företag, legosoldater och miliser interagerar på ett sätt som gör det allt svårare att analysera striderna. Den gamla Främlingslegionen som skyddade franska intressen i kolonierna har i dag sina motsvarigheter i amerikanska Constellis (tidigare Blackwater) och ryska Wagnergruppen.

Att inbördeskriget i Syrien inte fick större internationella följdverkningar än vad som blev fallet måste betraktas som något av ett mirakel. USA, Jordanien, Turkiet, Qatar och Saudiarabien stöttade alla de olika rebeller som bekämpade al-Assadregimen. Ryssland, Iran, Hizbollah samt irakiska och afghanska miliser stöttade al-Assad. De tyngsta aktörerna – USA och Ryssland – lyckades mirakulöst undvika att råka i öppen strid med varandra, just därför att de kunde gömma sig bakom sina proxyallierade.

Hamas, Israels mest dödliga fiende, sponsras av Iran, Qatar och andra. De betraktas som ett avantgarde – en spjutspets mot ”den sionistiska fienden”. I ett förändrat politiskt läge kan Hamas enkelt offras utan samvetsbetänkligheter av sina sponsorer. Rörelsen har inget eget värde för de dominerande arabländerna – tvärtom är medvetenheten stor om att Hamas, med sina offervilliga och djupt indoktrinerade soldater, kan bli farliga för alla om terrorgruppen får alltför fria tyglar. Samma sak gäller för Hizbollah i Libanon som är helt beroende av Iran för sin existens.

Den israeliska försvarsmakten IDF har vid några tillfällen också nyttjat proxystridande för sina syften. Mest känt är kanske när den libanesiska kristna falangistmilisen, i hemlig allians med Israel, begick massmord på palestinier i bostadsområdena Sabra och Shatila i Beirut 1982. Israels stöd till den kristna milisen South Lebanon Army, som från 1977 till millennieskiftet bekämpade Hizbollah i södra Libanon, var också ett proxyarrangemang.

Men Israel kommer aldrig att överlåta ansvaret för sin säkerhet på någon annan. Inte på USA, och inte heller på någon utländsk ”fredsbevarande” styrka i Gaza. Det kommer aldrig att ske.

***

Läs även: Kan Gaza bli vänsterns nya Vietnam-fråga?

Läs även: Är svenska medier partiska i Gazakriget?