Den sista diktaturen

Det är lunchrast. Nikolaj Statkevitj, 49, går in i matsalen med en tallrik kyckling och potatismos.
– Här inne sitter det alltid en KGB:are som sörplar te, men framför allt hänger de utanför i en bil och tar foton. Av alla 300 i fånglägret är jag den hårdast övervakade, säger han.

Detta utspelar sig år 2006, bara sextio mil från Sverige i »Europas sista diktatur«, president Alexander Lukasjenkos Vitryssland. Juni 2004 dömdes Statkevitj till tre års straffarbete här i lägret Baranovitji, 16 mil från Minsk. Hans brott? Att organisera en »olaglig« demonstration. Därmed grusades Statkevitjs dröm att ställa upp för sitt socialdemokratiska parti i presidentvalen nu på söndag.

Vitrysslands huvudstad Minsk är som tagen ur en svartvit sovjetisk propagandafilm. Självständighetsavenyn är en milslång asfaltremsa där tre tanks kan passera i bredd. Framför parlamentsbyggnaden står en staty av Lenin. Myndighetspersoner bär skärmmössa och ofta en mustasch av samma typ som Lukasjenko. De två tunnelbanelinjernas stationer bär namn som »Proletären« och »Partisanen«. Det finns trots allt sex McDonalds. De är alltid fullsatta.
Sjukvård är gratis men tillgången till läkemedel och utrustning är bristfällig. Det går att köpa allt, men det kostar. Ett par skor i läder kostar ungefär 1 500 kronor, vilket kan jämföras med en vanlig månadslön, som är runt 190 kronor.

– Löner och pensioner betalas ut punktligt varje månad och vi har goda tillgångar till fritidsanläggningar, tycker Vladimir, en 27-årig arbetare i en statlig cykelfabrik i Minsk.

Allt som passerar den vitryska tullen kontrolleras noggrant, och mycket beslagtas. Det går så bra att staten öppnat tre stora affärer i Minsk med namnet »Konfiskerat«. Här kan man hitta allt från datorer till tandborstar som nitiska tulltjänstemän funnit misstänkta. En tredjedel av statens inkomstkällor kommer enligt uppgift från tull.

Valutgången är given, men Lukasjenko har ändå dragit åt tumskruvarna. I januari lät han stänga ner ett tjugotal oberoende tidningar och en paragraf infördes i brottsbalken som gör det straffbart att uttala sig negativt om sitt land inför en utlänning. I oktober 2005 påträffades en annan journalist och författaren till boken »Det vitryska förtrycket«, 67-åriga Vasilij Grodnikov, död i sitt hem med krossad skalle. Man fann 19 blåmärken på kroppen och nio blodspår på väggarna. Dödsorsaken fastställdes som »fall efter för stort alkoholintag«, berättar hans bror Nikolaj. »Ideologikurser« av sovjetiskt snitt har återinförts på universitet och högskolor.

– Hur många gånger jag har arresterats? Jag slutade räkna efter 25:e gången, säger Alexander Atrosjanko med ett leende. Han är aktiv i ungdomsrörelsen »Zubr« (bisonoxe) som fortfarande står upp mot regimen och sprejar slagord på väggarna.

– Vi har inga större förhoppningar, erkänner Alexander Milinkevitj, doktor i fysik och oppositionens främste presidentkandidat. Hos oss presenteras resultatet i folkomröstningarna innan rösterna räknats.

Milinkevitj har fått sammanlagt trettio minuters sändningstid i tv inför presidentvalet. I början av mars blev den tredje presidentkandidaten Alexander Kozulin utsatt för misshandel.

Rädslan finns överallt. Jordbrukaren Vasilij, 77 år, stelnar till när han får frågan vad han tycker om den vitryske ledaren.

– Lukasjenko är vår Gud! Vi skulle dö för honom! Han ser till att vi är säkra! utropar han.

Vasilij är bosatt i en minimal tvårummare i byn Kniatsi, belägen 25 mil från Minsk. Hans fru visar stolt upp kylskåpet.

– Titta, vi har allt man behöver, säger hon, och ger en förmaning till sin man: Om du inte håller tyst kommer milisen hit och tar dig.

Samma oro visar människor på gatan i Minsk.

– Vi pratar inte politik annat än hemma i köket, säger Natalja, apotekare, med eftertryck och sätter sig vid ett bord på en uterestaurang. Men jag vet att vi har censur här. Jag skulle gärna se en film av Solzjenitsyn, hans filmer går på rysk television men inte här hos oss, säger hon och tillägger: Förresten, vad är det oppositionsledaren heter nu igen?