Efter den ­blodiga helgen

Text: Anna Ritter

Bild: Peter Morrison/Scanpix

Lördagen den 7 mars avrättades två unga brittiska soldater utanför militäranläggningen i Antrim av två män med automatvapen. Två dagar senare sköts en polisman i huvudet på nära håll söder om Belfast och avled direkt. Det är fler döda än sammanlagt under det senaste decenniet.

Även om Nordirlands invånare känner ilska över den senaste veckans blodiga avrättningar så är det bland just poliser och militärer som oron för att själva drabbas av attentat är störst. Attentaten är snarare en säkerhetsfråga än en politisk fråga och riskerar knappast att rasera freden och samarbetet mellan katoliker och protestanter, enligt Neil Jarman, chef för The Institute for Conflict Research i Belfast.

– Min uppfattning är att media, särskilt internationella media, är mer oroade för vad dessa dåd ska få för konsekvenser för fredsprocessen än vad vi som bor på Nordirland själva är.
Attentaten är en smärtsam påminnelse om ett blodigt förflutet men han tror inte att de kommer vara starten på en ny, bred våldsspiral.

– Man måste komma ihåg att det folkliga stödet för dessa grupper är extremt lågt i dag, säger Neil Jarman.

De aktiva inom extremgrupper som Real IRA och Continuity IRA, som tagit på sig ansvaret för de senaste avrättningarna, uppgår i dag till ett 100-tal personer. Troligen är merparten unga aktivister, även om det finns kvar en del från det gamla gardet som varit med under flera decennier och som aldrig kunnat acceptera en fredlig lösning. Då, under de mest våldsamma åren från slutet av 1960-talet och framåt, var det många runt om i världen som aldrig trodde att en fredsprocess på Nordirland skulle bli möjlig. De motbevisades när långfredagsavtalet slöts 1998, och satte punkt för tre decennier av blodiga drabbningar. Och trots ett rejält bakslag några månader senare, när Real IRA sprängde en bomb i staden Omagh som dödade 29 människor, så har Nordirland varit förskonat från dödligt våld de senaste tio åren.

Neil Jarman tycker att dagens situation påminner om hur det var på 1930- och 40-talet, då sporadiska våldsdåd drabbade Nordirland. Det var innan de blodiga attackerna intensifierades och blev en del av vardagen, även om klyftan mellan protestanter och katoliker, mellan unionister som ville tillhöra Storbritannien och republikaner som ville tillhöra Irland, delat befolkningen sedan 1921. Det var då folkomröstningen om huruvida ön skulle tillhöra Irland eller Storbritannien splittrade invånarna i två läger. Samma år skapades Nordirland, som lite förenklat kan sägas bestå av de delar som röstat för att tillhöra Storbritannien. Men de som röstat emot, de irländska katolska republikanerna, kunde inte acceptera att Irland delades. Sedan dess har de kämpat för att bli fria från Storbritannien och återförenas med Irland.

Utbrytargrupper som Real IRA och Continuity IRA samlas kring en flera hundra år gammal ideologi om ett enat Irland. Enligt den oberoende internationella kommittén Independent Monitoring Commission (IMC) som tillsattes av Storbritannien och Irland med uppgift att övervaka de våldsamma paramilitära elementen, så fortsätter dessa oförtrutet sin upprustning.

Enligt IMC:s senaste rapport så har grupper som Real IRA och Continuity IRA intensifierat sina försök att värva nya medlemmar och utbilda befintliga medlemmar i vapenanvändning under 2008. Samtidigt gjorde de stora ansträngningar för att kartlägga säkerhetspersonal och polis för att samla information om personer som skulle kunna bli nya måltavlor.

Kommissionen skriver också att Real IRA låg bakom ett flertal dåd under 2008: i maj skadades en polis allvarligt av en bomb som placerats under hans bil, ytterligare fyra bomber detonerade under våren och orsakade materiella skador, i april trängde de in hos en fiende och sköt honom i bägge benen, och under sommaren inträffade två attacker med skjutvapen som tillskrivs medlemmar i Real IRA.

Även om freden lagt sig över Nordirland och motsättningarna mellan katoliker och protestanter är mindre än på länge så sänder den senaste veckans dåd kalla kårar utför ryggen på de hårt prövade invånarna.

De påminner om en tid då alla som på något sätt kunde anknytas till polisen eller militären alltid tog en titt under bilen på morgonen för att försäkra sig om att det var säkert att sätta nyckeln i tändningslåset.

Våldsamt århundrade

1921 Nordirland förblir brittiskt efter det övriga Irlands frigörelse från Storbritannien.

1960-talet Motsättningarna mellan katoliker och protestanter ökar. Under de följande 30 åren ska närmare 3 500 människor komma att dödas i olika våldsdåd.

April 1998 Det så kallade Långfredagsavtalet sätter stopp för den 30-åriga konflikten mellan katoliker, protestanter och brittiska säkerhetsstyrkor.
I september samma år utför utbrytargruppen Real IRA ett bombdåd i staden Omagh i protest mot fredsavtalet. 29 människor dödas.

2006 bekräftar en internationell kommission att det katolska IRA avvecklat sina militära strukturer.

2007 Nordirland återfår sin autonomi och protestantiska DUP bildar regering tillsammans med katolska Sinn Féin.

Källa: TT