En trojansk häst i Europa

Jag har, likt många andra före detta partysvenskar, en särskild relation till Bulgarien och dess konstgjorda Riviera vid Svarta havet, Sunny Beach. Under 2000-talet säsongsarbetande jag där tillsammans med andra unga skandinaver. Vi var nordiska kungar och drottningar som dansade i ett plastslott uppfört av den lokala maffian vid Bulgariens soliga östkust, samtidigt som bulgarer med färska minnen av kommunism, diktatur och fattigdom arbetade sida vid sida med oss. Det var ett instabilt land redan då, och det är ett instabilt land nu. Och nu har hela Bulgariens regering avgått. 

Premiärminister Rosen Zhelyazkov och hela regeringen lämnade sina poster efter omfattande landsomfattande protester. Under flera veckor har hundratusentals bulgarer fyllt gatorna i Sofia och andra större städer med ett enda krav: att regeringen lämnar sina poster. Protesterna har riktats mot korruption, vanstyre och höjda skatter, men de har i grunden handlat om något betydligt djupare än enskilda reformer. Bulgarien har under lång tid varit en av EU:s akilleshälar gentemot den ryska federationen, och det är mot denna bakgrund som upproret måste förstås. 

Fram till 2022 kom över 90 procent av Bulgariens naturgas från Ryssland, en av de högsta beroendenivåerna inom EU. Energifrågan var aldrig en teknisk detalj utan i traditionell kremlsk stil ett politiskt maktmedel. Politisk fångenskap, energiberoende och ogenomskinliga finansiella nätverk har under lång tid förvandlat Bulgarien till en av Rysslands bästa trojanska hästar som verkar inom unionen.

Det här handlar inte bara om skatter. Det är ett generationsuppror mot ett kleptokratiskt system med sovjetisk arvsmassa som gjort Bulgarien till ett nav för ryskt inflytande inom EU.

Trots sitt närmande av väst har landet så som många andra östeuropeiska länder länge dragits med djupodlad korruption, klientelistiska nätverk och ett långtgående statligt sammanbrott som har skapat ett system där makt och ansvar skilts åt. Den pågående politiska krisen, som nu är på väg mot det åttonde nyvalet sedan 2021, förstärker denna utveckling. Avsaknaden av stabilt styre leder till polarisering, vilket i sin tur öppnar för ryskt mjukt inflytande och en normalisering av pro-ryska hållningar även inom den politiska mitten.

Ryssland har länge utnyttjat historiska och kulturella hävstänger i Bulgarien. Berättelsen om Ryssland som befriare från det ottomanska oket lever kvar, liksom en postkommunistisk nostalgi. Den slaviska identiteten och den ortodoxa kristendomen spelar också en central roll, där den bulgarisk-ortodoxa kyrkan i praktiken fungerat som en kanal för den så kallade ryska världen.

Energiberoendet har varit ett av de mest effektiva kontrollinstrumenten. Det ryska bolaget Lukoil har haft ett närmast monopol på olja och bränsle och kontrollerat merparten av landets skatteupplag. Hamnen i Rosenets har fungerat som ett ryskt enklavområde utan bulgarisk insyn. Fram till 2024 slussades omkring en miljard dollar till Rysslands krigskassa genom ett bulgariskt kryphål i EU:s sanktionssystem. Under åratal undvek ledande politiker, däribland Boyko Borisov och hans företrädare, att ta itu med Lukoils dominans.

Därtill finns direkta ryska tillgångar på bulgariskt territorium. Omkring 300 hektar mark och sanatoriet Kamchiya nära Varna ägs formellt av Moskvas stad, trots att detta strider mot grundlagen. Förbudet kringgicks genom ett bulgariskt brevlådeföretag. Redan 2019 slog Sergej Lavrov öppet fast att Kamchiya används för att stärka Moskvas inflytande i Europa. Anläggningen har därefter blivit en samlingsplats för ryska intressegrupper, Bulgariska socialistpartiet, partiet Återfödelse och andra pro-ryska aktörer.

Statsinstitutioner som borde fungera som motvikter har visat sig politiskt bundna. Åklagarmyndigheten och den nationella säkerhetsmyndigheten har misslyckats med att utreda sprängningar vid ammunitionslager, förgiftningen av Emilian Gebrev och spionageverksamhet kopplad till Nikolaj Malinov. Resultatet har blivit en situation där ryska underrättelsetjänster i praktiken kunnat agera utan konsekvenser.

Det finns också tydliga pro-ryska politiska krafter. Socialistpartiet, arvtagare till kommunistpartiet, ligger runt åtta procent. Partiet Återfödelse, med direkta kopplingar till Förenade Ryssland, samlar uppemot femton procent. Mindre radikala partier fyller på ytterligare. President Rumen Radev är den mest populära pro-ryska aktören i landet. Han har utsett ministrar som återupptagit importen av rysk gas och låtit företrädare beskriva kriget i Ukraina som en särskild militär operation.

Medielandskapet förstärker denna utveckling. Bulgarien har den högsta koncentrationen av pro-ryska webbplatser inom EU. Även efter förbuden mot RT och Sputnik återpubliceras deras innehåll via lokala kanaler. De dominerande narrativen är välbekanta: att kriget provocerats fram av USA och NATO och att ukrainska flyktingar utgör ett hot.

Regeringens fall är därför inte en isolerad händelse utan kulmen på ett långvarigt tillstånd. Protesterna uttrycker ett historiskt uppdämt motstånd mot ett system där staten kapats, framtiden förvaltats av nätverk och politiken reducerats till ett verktyg för yttre makt. Det är detta som nu skakat Bulgarien.