Grön mission i forna DDR

Tåget från Berlin anländer punktligt klockan nio på lördagsmorgonen. De fem i den gröna delegationen – två kvinnor och tre män – frågar inte om vägen, de navigerar sig fram över broar och genom kvarter med hjälp av en mobiltelefon. Två av männen kånkar på en stor Lidlkasse. Snart sitter de fem uppflugna på varsin barstol på Café Lucie och håller utkik mot torget utanför.

De är på »mission öst« – denna förmiddag ska de byta den bekväma tillvaron i sina gröna Berlinstadsdelar mot ett bist­rare klimat i brunkolsstaden Cottbus, ett par mil från den polska gränsen. De ska hjälpa till att värva röster i Europavalet.

Ute på Altmarkt – torget är kantat av vackra medeltida byggnader – börjar det hända saker. Ingenjören Hans-Joachim Weissflog parkerar sin röda hybridbil och tar itu med att packa upp bord, affischställningar och de gröna vindsnurror som ska bli en succé bland de barn som passerar. Berlinarna kommer ut, hälsar och Weissflog säger lite ursäktande:

– Ärligt talat så har vi inte vår tyngdpunkt i Europavalet, kommunalvalet hålls ju samma dag, säger han som förklaring till att man inte har något material om Europa.

Berlinarna plockar fram en grön Europaflagga ur Lidlkassen och en massa broschyrer.

Doris Tuchan tillhör Cottbuskadern. Hon drar på sig en grön t-shirt med texten Gröna kapellet, plockar fram sin bastuba ur ett svart fodral och snart är kapellet i gång med Europahymnen som första nummer.

De gröna flyger högt i opinionsmätningarna. Samtidigt som miljöpartisterna i Sverige kämpar i motvind är De gröna i Tyskland på väg att bli näst största parti i Europavalet efter Kristdemokraterna (CDU).

Doris Tuchan har en originell förklaring, framgångarna beror på Harald Lesch  – vetenskapsjournalisten som i tv reder ut sakförhållandena, inte minst när det gäller klimatkrisen. Hon säger att han gör det på ett sätt som ingen kan invända emot och måste dra konsekvenserna av, det vill säga rösta grönt.

Den gängse förklaringen är annars att uppgången beror på de nya språkrören, Annalena Baerbock och Robert Habeck, som inte är lika förbittrat världsförbättrande som sina föregångare.

Efter valet 2017 var De gröna berett att bilda regering tillsammans med Angela Merkels CDU. Liberalerna spräckte förhandlingarna och det blev i stället en ny stor koalition mellan CDU och Socialdemokraterna (SPD).  De gröna hade dock visat förhandlingsvilja, kommit ut ur väns­terburen och blivit ett alternativ för såväl CDU- som SPD-väljare.

Även Tyskland hade en osedvanlig torka förra sommaren och precis som i Sverige har det brunnit i skogarna under våren. En kvinna på cykel stannar hos valarbetarna, hon har bestämt sig att rösta grönt för första gången i sitt liv.

– Tidigare har jag röstat på CDU, säger hon.

På fredagskvällen besökte hon en väninna som redan poströstat och lät sig bli övertygad – klimatet är viktigast av allt, inte minst med tanke på barnbarnen.

– Folk här måste vakna, säger hon.

Cottbus är brunkolets huvudstad, i stadens omgivningar finns de väldiga, skrämmande dagbrotten som har slukat by efter by. När de stora energikombinaten byggdes upp efter det andra världskriget tredubblades befolkningen från 40 000 till 125 000 invånare. Svenska Vattenfall tog över, rationaliserade och moderniserade och var efter millennieskiftet regionens största arbetsgivare.

De gröna uppfattades som ett hot mot jobben i sin kritik av brunkolet.

– Dessutom sågs vi som ett parti med en massa »wessies« som visste bäst, säger Doris Tuchan när hon packar ner sin tuba efter att kapellet spelat färdigt, hon kommer själv från Hessen i väst.

Det gör att De gröna i Cottbus, liksom i hela östra Tyskland, aldrig nått upp till vare sig röst- eller opinionssiffrorna i väst.

Barbara Domke, förstanamn i en av valkretsarna, är dock född i Cottbus. Hon var tio år när muren föll och har på nära håll upplevt såväl den första euforin som de följande decenniernas djupa besvikelse. Den yttrar sig till att börja med i ett lågt valdeltagande, vid motsvarande val för fem år sedan låg det på 40 procent.

– Min far har inte haft ett fast jobb sedan 1989, han är en bruten man. Han är 63 år i dag och säger att alla politiker bara ljuger och berikar sig. Sedan kom Alternativ för Tyskland (AFD) och sådde ett frö. Jag tror att han röstar på dem, säger hon.

I dag räknas Cottbus som ett högerextremt fäste. För en månad sedan gjorde polisen en razzia för att komma åt ett nätverk av kampsportare, fotbollshuliganer och säkerhetsfirmor. Det tycks som att AFD profiterar på stämningarna och kan bli stadens största parti i valet.

Det är inte mycket folk på torget. Utekaféernas stolar står tomma i kylan och på eftermiddagen väntar en ödesmatch för FC Cottbus som riskerar att åka ur tredjeligan. För tio år sedan spelade laget i Bundesliga. Två killar går förbi valståndet, en iförd den röd-vita Cottbuströjan, den andre med en ölflaska i handen.

– Ta en broschyr om Europavalet, säger en av kvinnorna från Berlin.

– Vidrigt, säger killen med ölflaskan.

– Det är viktigt.

– Bara AFD, svarar killen och går förbi.

– Då är det lika bra att inte välja alls!ropar Berlinkvinnan efter dem, och ångrar sig i samma stund: »Så kanske man inte får säga.«

Hans-Joachim Weissflog har hämtat sin röda hybridbil, efter två timmar är det dags att packa ihop. Berlinarna har en känsla av att de inte har åstadkommit särskilt mycket. Weissflog klappar tröstande om dem och säger att »så här mycket grejor har vi aldrig fått ut förut«.

Han rullar ljudlöst i väg, de andra bestämmer sig för att äta på Com pho Viet, en nyöppnad vietnamesisk restaurang vid Altmarkt som sägs vara bra.