I Japan råder fortfarande efterkrigstid

I det japanska underhusvalet i februari 2026 vann regeringspartiet LDP en övertygande seger som konsoliderade premiärminister Takaichi Sanaes ställning. Därmed stärktes också partiets nationalistiska, rent av revisionistiska, falang, till vilken hon hör. Det är svårt att veta om det var tack vare, eller trots denna radikalitet Takaichi fick så starkt stöd. Men mycket talar för att en växande opinion oroar sig för omvärldsläget och därför vill se en stabil och handlingskraftig regering. Om Takaichi lyckas staka ut en ny säkerhetspolitisk kurs vore det nog mindre på grund av personliga övertygelser, men snarare på att Japan befinner sig i ett mer utsatt läge än vad någon av hennes företrädare haft att hantera.

I 80 år har Japan bedrivit en nedtonad utrikes- och säkerhetspolitik, ofta beskriven som pacifistisk, i hägnet av USA:s säkerhetsgaranti. Den underordning som var resultatet av Japans nederlag i andra världskriget övergick i ett existentiellt beroende, än mer påtagligt än det som präglat atlantpakten. Japans allians med USA är asymmetrisk: USA har åtagit sig att försvara Japan, men ej vice versa. I gengäld har USA kunnat etablera en permanent militär närvaro i landet. Beroendet av den amerikanska beskyddaren har varit sövande men, åtminstone i den politiska klassen, också en källa till frustration.

Gång på gång har japanska politiker försökt ta landet ur den amerikanska skuggan. Särskilt tre viljestarka och långvariga premiärministrar har hävdat att efterkrigstiden är till ända; Nakasone Yasuhiro (premiärminister 1982–87), Koizumi Yunichiro (2001–2006) och Abe Shinzo (2006–2007 och 2012–2020). De framhöll att Japan borde sluta be om ursäkt för sin roll i kriget, och äntligen ta sin rättmätiga plats på världsscenen. De ville stärka försvaret och skriva om konstitutionens berömda fredsparagraf (§9), enligt vilken Japan avsvär sig krig och inte ska ha stående militära styrkor.

En del reformer genomfördes också, främst kanske den omtolkning som år 2015 gjordes just av denna fredsparagraf. Enligt den nya tolkningen kan Japan i vissa lägen utöva kollektivt självförsvar även om Japan självt inte är angripet. Efterkrigstidens paradigm har ändå i huvudsak bestått, och pacifismen förblivit en del av den japanska självbilden.

Kinas formidabla militära styrkeuppbyggnad är på väg att ge Peking möjlighet att i en kris bokstavligen utestänga andra makter från både Sydkinesiska och Östkinesiska havet. På sikt är Pekings ambition uppenbarligen att utmana USA:s strategiska hegemoni i stillahavsområdet. USA:s avsikter har blivit svårlästa, inte minst i den avgörande frågan om Taiwans framtid. Trump och hans rådgivare har fokuserat på Taiwans unika kompetens inom avancerad halvledarteknik. Ömsom har sagts att ön av detta skäl måste försvaras, ömsom hävdas snarare att denna kompetens borde överföras till USA. Vad en hypotetisk global uppgörelse mellan Washington och Peking skulle innebära för Taiwan är höljt i dunkel. En flyktig blick på kartan visar hur strikt Japans handlingsfrihet skulle kringskäras om Kina tog över ön.

Senkaku–arkipelagen, strax norr om Taiwan, utgör en nevralgisk konfliktpunkt direkt mellan Japan och Kina. Dessa obebodda öar administreras av Japan, men såväl Kina som Taiwan gör sedan 1971 anspråk på dem. Kinesiska marina enheter rör sig ständigt arkipelagens omedelbara närhet.

Till dessa osäkerheter måste läggas att Nordkorea befäst sin status som de facto kärnvapenmakt, i besittning av avancerad missilteknologi – sannolikt utvecklad med ryskt bistånd. I Tokyo ser man Nordkoreas deltagande i Rysslands angreppskrig i Ukraina, och Kinas ”välvilligt neutrala” hållning till detta krig, som en konsolidering av ett aggressivt block inriktat på att förändra styrkeförhållandena i Ostasien.

I grund och botten har Japan bara två handlingsvägar: fortsätta att lita till alliansen med USA, eller närma sig Kina – och slutligen kanske inordna sig i dess intressesfär. Denna ”asiatiska väg” är en tankeriktning som alltid funnits i japansk politik, även om den i tidigare epoker byggde på att Japan ansåg sig jämställt med Kina (1600–1700-talen) eller var den dominerande makten (1868–1945). Den senaste premiärminister som drivit en prokinesisk linje, Hatoyama Yukio (2009–10) ville inte bryta med USA, men drömde om en asiatisk fredsordning, kalkerad på motsvarande europeiska förhoppningar strax efter kalla krigets slut. I dag är den prokinesiska falangen i japansk politik starkt reducerad.

Takaichi har sagt sig fast besluten att stärka landets militära kapacitet, och därmed övertyga Washington om att Japan inte är inställt på att åka snålskjuts. Detta har sin betydelse också mot bakgrund av den osäkerhet som numera råder om USA:s förmåga att, utan andra partners än Taiwan självt, avvärja ett militärt hot mot ön – ens om man skulle vilja.

Takaichi aktualiserade under valrörelsen två kontroversiella åtgärder av högt symbolvärde, dels reform av konstitutionen, dels uppluckring av Japans förbud mot placering eller införande av kärnvapen i landet. Författningsreform kräver två tredjedelars majoritet i parlamentets båda kamrar. LDP har sådan majoritet i underhuset och kan eventuellt nå dit även i överhuset efter nästa val 2028. Men därefter krävs majoritet i folkomröstning. Ingen regering har hittills gjort allvar av att lansera en så politiskt riskfylld process. Att tillåta införande av kärnvapen skulle möta stark kritik, men kräver endast regeringsbeslut.

Att förstärka försvarsmakten är ett stort och kostsamt beting. Försvarsbudgeten har nätt och jämnt nått 2 procent. Fortsatt ökning har aviserats, men med oklar finansiering. Takaichi verkar vilja pröva en lånefinansierad och tillväxtfrämjande industripolitik, bland annat med försvarsinriktning – inte helt okomplicerat för ett land med en statsskuld över 230 procent av BNP.

Lika viktigt som volymökning är att stärka försvarsmaktens faktiska krigförande förmåga, genom samlat befäl över försvarsgrenarna, bättre operativ samordning med USA, investering i cyber och rymd, överflyttning av resurser från armén till marinen och flyget, samt satsning på offensiva vapensystem – något som länge ansetts stå i strid med författningen (som traditionellt bara ansetts tillåta strikt självförsvar).

Takaichi kan också förväntas bygga vidare på den breddning av Japans allianser som framför allt bär Abe Shinzos signum. Hans utrikespolitiska flaggskepp var satsningen på ett fritt och öppet område mellan Indiska oceanen och Stilla havet (Free and Open Indo-Pacific) som vann Trumps intresse under hans första mandatperiod – men som därefter i stort sett fallit i glömska i Washington. Japan svarar, vid sidan av Kina, för de största infrastrukturinvesteringarna i Asien, och har utvecklat säkerhetsrelaterade samarbeten med länder som Vietnam, Indonesien och Filippinerna.

Men Japan kan inte ensamt ändra det faktum att Kina för merparten av länderna i regionen nu ser ut som ett säkrare kort än det amerikanska alternativet. Abe blåste också 2017 nytt liv i Quad-gruppen (USA, Indien, Japan och Australien), men även detta forum har tappat fart, antagligen främst på grund av spänningar mellan Washington och New Delhi. Japans bilaterala samarbete med Australien har å andra sidan fått väsentligt ökad substans under senare år, och kan nog småningom bli en mer formell strategisk allians.

Med EU har Japan slutit både ett handelsavtal och ett avtal om strategiskt samarbete – vars psykologiska effekt inte ska underskattas, även om EU:s faktiska geopolitiska vikt i Ostasien är begränsad. Japans stöd till Ukraina är för övrigt långt ifrån försumbart, hittills värt ungefär 20 miljarder USD. Inom försvarsmaterielsektorn har Japan för första gången gett sig in i ett strategiskt projekt vid sidan av USA, genom utveckling av nästa generation stridsflyg (Global Combat Air Program) med UK och Italien.

Ett ständigt problembarn är den såriga relationen till Sydkorea, hårdhänt ockuperat av Japan 1910–1945. Såväl Takaichi som president Lee Jae-myung tog vid sitt möte i januari 2026 fasta på vikten av samverkan länderna emellan i nuvarande spända läge i regionen. Lee markerade, på för Sydkorea karaktäristiskt sätt, intresse för trilateral dialog mellan Tokyo, Seoul och Peking.

Takaichi är tillsvidare själv knappast på talefot med Peking, efter den kris som uppstod sedan hon i en parlamentsdebatt 7 november 2025 förklarat att Japans vitala intressen (sonritsu kiki jitai) utan tvekan skulle ställas på spel om Kina använde våld i en kris avseende Taiwan. Takaichi hade hämtat formuleringen från 2015 års omtolkning av konstitutionen. Hon bröt därmed ett långvarigt tabu – en spegling av Japans självpålagda säkerhetspolitiska begränsningar. Kina svarade i högt uppskruvat tonläge: landet blockerade export av strategiska metaller och stoppade delvis den kinesiska turistströmmen, utan att därför förmå Takaichi att modifiera sin hållning.

Takaichi vet att en dialog med Peking är nödvändig, och hoppas säkert inleda en sådan efter att först ha satt sig i respekt. Hon har uppmanat japansk industri att göra sig mindre beroende av Kina, men under överskådlig tid kommer landet ändå att förbli Japans viktigaste handelspartner. Det finns också strategiska skäl att hålla samtalet mellan Tokyo och Peking öppet – dels för att undvika militära missförstånd, men främst för att ge Japan möjlighet försvara sina egna intressen och minimera risken att bli en restpost i relationen mellan Kina och USA.

Som alla japanska premiärministrar har Takaichi att hantera en myriad av motstridiga intressen, inom partiet och utanför. Det japanska konsensus-samhället kännetecknas av väl utvecklade bromsmekanismer. Men om hon agerar pragmatiskt, snarare än ideologiskt, kommer omvärldstrycket antagligen att underlätta reformprocessen. Kanske kommer hon i slutändan inte ens behöva säga att efterkrigstiden är över.

***

Läs även: Japan och Kina i sin värsta kris på årtionden

Läs även: Thomas Gür: USA vill visa världen att Kina inte är att lita på