Inget regimskifte i sikte – interna krafter avgör

Kort efter den islamiska revolutionen i Iran 1979 förklarade den nya regimen krig mot Israel med slutmålet att utplåna den judiska staten från kartan. Denna långsiktiga strategiska ambition kombinerades med målsättningen att sprida den islamistiska revolutionen till andra länder i Mellanöstern. Båda dessa mål har nu i stort legat fast sedan dess och dessutom förtydligats under de senaste veckorna, sedan USA och Israel började attackera mål i Iran genom luftangrepp.

För Israel utgör regimen i Iran (dock inte det iranska folket) sedan rätt länge det största strategiska hotet mot landet, vilket förklarar varför Israel nu agerar militärt. Målet är helt enkelt att skada de iranska försvars- och säkerhetsstyrkorna så mycket att de upphör att utgöra ett strategiskt hot. Om den islamistiska regimen skulle falla blir det en positiv sidoeffekt, men det är inte huvudmålet med bombningarna. Israels målsättning kan skilja sig från USA:s avsikt med kriget, som är tämligen oklar, även om den amerikanska militären har nog så tydliga mål att attackera. Det är rimligt att säga att det nuvarande bombandet inleddes i juni förra året, med det så kallade tolvdagarskriget som slog ut stora delar av Irans luftförsvar. Men kriget, som nämnts, initierades av ayatollah Khomeini för 47 år sedan.

Hittills har luftkriget lett till totalt amerikansk/israeliskt luftherravälde och Iran har inget effektivt försvar att bemöta detta med. I skrivande stund har, med ett undantag, inga iranska kärnvapenanläggningar attackerats. Sådana attacker skedde dock förra året och en av tankarna bakom de pågående attackerna är att, i så hög grad som möjligt, hindra Iran från att få fram kärnvapen. Att kärnvapenfaciliteterna har ”sparats” ska nog tillskrivas en ambition att se hur långt de pågående attackerna räcker. Men det är långt ifrån säkert att luftangrepp räcker för att oskadliggöra Irans kärnvapenprogram.

Det spekuleras därför i någon form av markinsats där kommandostyrkor tar tillfällig kontroll över de anläggningar där Iran förvarar sin anrikade uran, antingen för att förstöra det eller frakta bort det. Båda alternativen är dock svåra att genomföra och skulle kräva stora resurser av både mark- och luftstridskrafter. Rent operativt har dock både USA och Israel förband som skulle kunna genomföra sådana operationer. Oavsett så har attackerna i alla händelser sinkat kärnvapenprogrammet.

Varken USA eller Israel är intresserade av ett långvarigt krig. Det är för USA:s del inte så mycket frågan om resurser som den skada kriget för med sig för den internationella olje- och energihandeln. För att effektivt strypa olja och naturgas från länderna runt Persiska viken behöver Iran endast skjuta iväg ett fåtal drönare mot fartyg på väg genom Hormuzsundet för att stoppa trafiken. Noterbart är att det framför allt var beslut av försäkringsbolag i London som stängde Hormuz. Eftersom de vägrar att försäkra fartyg i regionen vägrar rederierna att köra sina fartyg genom sundet. Det är tveksamt om Iran ens har lyckats minera någon del av farvattnen.

Men det räcker med att hota och fortsätta beskjuta grannländerna för att förorsaka betydande skador internationellt. Och att helt mota bort drönarattacker är näst intill omöjligt, medan missiler är enklare att stoppa. Uppskattningar gör gällande att cirka två tredjedelar av Irans kort-, medel- och långdistansmissiler redan är förstörda och angreppen mot avskjutningsramper, vapenfabriker och förråd fortsätter.

Irans taktik är att beskjuta gulfländerna för att få dessa att pressa USA att blåsa eldupphör. Det kan kanske fungera – men långsiktigt har regimen i Teheran saboterat sin position genom att, ganska övertydligt, visa att grannländernas försök att beveka Iran genom handel och diplomatiska kontakter grundligt har misslyckats. Att attackera länder som ansträngt sig för att gå Teheran till mötes kan ge kortsiktiga fördelar, men på längre sikt har regimen i Teheran endast visat att den inte går att lita på.  

Försiktigheten hos gulfstaterna, som endast försvarar sig mot inkommande missiler och drönare men inte går till motattack, räcker inte för att vare sig avskräcka Iran eller för att visa att man kan hantera den uppkomna situationen. Det faktum att Iran inte bara beskjutit utländska baser, utan även civila mål, har knappast bidragit till bättre förhållanden i regionen. Försöken att blidka Iran har inte fungerat och på lite sikt är det därför troligt att Irans grannar, trots kritik mot den amerikanska administrationen, ändå väljer att luta sig mot fortsatt amerikansk hjälp.

Motstridiga uttalanden från den iranska regimens företrädare har knappast förbättrat situationen. Tydligast kanske illustrerat när president Pezeshkians bad gulfländerna om ursäkt för attackerna och sade att order hade utgått att de skulle upphöra, men därefter fortsatte missil- och drönaranfallen medan andra regimföreträdare kritiserade presidenten och krävde hans avgång. Ett tydligt bevis för att makten i Iran inte ligger hos presidenten, utan hos Revolutionsgardet och den hårdföra kretsen kring den nya Högste Ledaren Mojtaba Khamenei. Även runt honom finns för övrigt oklarheter.

När detta skrivs har Khamenei just officiellt utropats som efterträdare till sin far, Ali Khamenei, men samtidigt har han inte visat sig offentligt och därför inte heller lyckats ta död på rykten att han är svårt skadad. ”Ledaren för revolutionen är vid god hälsa och hanterar den rådande situationen”, skrev utrikesminister Abbas Araghchi på plattformen Telegram på måndagen, men Högste ledaren själv har alltså inte synts till.

Internationell terrorism är en annan taktik som den islamiska staten har använt ända sedan grundandet. I flera europeiska länder – Belgien, Norge, Nederländerna – har attacker skett under den första halvan av mars, med ursprung i Iran. Av särskild vikt – och något som oroar europeiska säkerhetstjänster – är att Iran har använt sig av inhemska brottssyndikat och gängkriminella för att utföra dåd. Även Sverige har som bekant haft sådana attacker.

Vad gäller frågan om regimskifte i Iran så lär ett sådant endast inträffa om tillräckligt många och starka krafter inne i landet agerar mot regimen. En faktor, som kan påverka den interna situationen, är den gamla motsättningen mellan den reguljära försvarsmakten och Revolutionsgardet – regimens praetorianska skyddsgarde som sedan länge lägger beslag på merparten av försvars- och säkerhetsresurserna. Konflikt har legat och pyrt under lång tid och under vissa omständigheter kan den förmodligen förvärras. Den troligaste konsekvensen är ändå, i alla fall på kort sikt, att regimen sitter kvar i försvagat skick men tillräckligt stark för att slå ner eventuella nya demonstrationer och/eller uppror.  

Magnus Norell är doktor i statsvetenskap och knuten till Washington Institute for Near East Policy.

***

Läs även: Trump räknar med veckor – men kriget kan dra ut på tiden

Läs även: Thomas Gür: USA vill visa världen att Kina inte är att lita på