Japan och Kina i sin värsta kris på årtionden

När Japans nya premiärminister Sanae Takaichi under en frågestund i parlamentet nyligen slog fast att ett kinesiskt angrepp mot Taiwan skulle kunna utgöra ett ”existentiellt hot” mot Japan, öppnade hon Pandoras ask. Uttalandet har utlöst en diplomatisk kris med Kina, resevarningar, inställda flyg och en öppen propagandakampanj från båda sidor. Trumpadministrationen grep in och uppmanade Takaichi att sänka tonläget, men det har inte blidkat Peking. 

Det märkliga i situationen är att Takaichis uttalande egentligen inte innehåller något nytt. Japan har sedan 2015 en lag som ger landet rätt att agera militärt om ett land man har en ”nära relation till” utsätts för ett väpnat angrepp.

Det som gjort frågan så laddad är att en japansk premiärminister för första gången öppet slår fast att landet är redo att agera militärt i händelse av en konflikt kring Taiwan.

Eftersom Japan i likhet med de flesta andra länder inte erkänner Taiwan officiellt, skulle Japans deltagande i så fall handla om att bistå USA vid ett kinesiskt anfall mot Taiwan. USA har omkring 30 000 man stationerade på flera flottbaser i södra Japan och det är härifrån som en amerikansk insats sannolikt kommer att ledas.

– I sak håller många inom regeringen med om att Takaichis formulering var olycklig eftersom den bryter med decennier av medvetet vaga uttalanden kring Taiwan. Men ingen vill framstå som ”mjuk mot Kina” genom att säga detta högt, menar den förre japanske toppdiplomaten Tomohiko Taniguchi. 

Statsvetaren Koichi Nakano vid Sophia­universitetet i Tokyo har en mer krass syn på den uppkomna situationen och skyller den helt och hållet på okunskap från Takaichis sida.

Takaichi tillträdde för två månader sedan på en valplattform grundad på populism och främlingsfientlighet. Hennes främsta förebild är Margaret Thatcher och hon har talat sig varm för Hitlers valstrategi samt i svepande ordalag anklagat utlänningar för att plåga de heliga hjortarna i tempel­staden Nara.

Under sin tid som kommunikations­minister hotade Takaichi att dra in sändningstillstånden för tv-bolag som rapporterade ”alltför kritiskt” om den sittande regeringen.

Vidare är hon helt emot att låta kvinnor behålla sina efternamn när de gifter sig eftersom detta ”hotar japanska traditionella värderingar”.

– Hon är en fanatisk högerradikal utan någon som helst erfarenhet av utrikes- och säkerhetspolitik. Hennes kommentar kom från hjärtat – inte från någon förståelse för vad hon faktiskt sa eller vilka konsekvenser det skulle få, säger professor Nakano till Fokus.

Han beskriver hur de tjänstemän som formulerar premiärministerns svar i parlamentets frågestunder blev ”chockade och skräckslagna” när hon plötsligt lämnade manus i just den här frågan.

Vita huset var inte sen att agera när man insåg vad som var på väg att hända. Donald Trump, mån om att inte äventyra en handelsöverenskommelse med Kina som bland annat innefattar sällsynta jordarts-metaller, ringde omgående upp både Xi Jinping och Sanae Takaichi.

Ur japansk synvinkel blev krisen än mer svårhanterlig när det framkom att Trump först talat med Xi Jinping om Taiwan, och därefter ringt Takaichi för att uppmana henne att i framtiden välja sina ord med större omsorg.

Enligt den första versionen från japanska regeringen hade premiärministern fått vad som beskrevs som ett ”stöttande” samtal från Trump. Ordningen på samtalen nämndes dock inte förrän reportrar började ställa frågor. Något som enligt Koichi Nakano säger mer om USA och Kina än om Japan.

– Ordningen på telefonsamtalen – först mellan Xi och Trump, därefter mellan Trump och Takaichi – tyder på att USA och Kina nu gemensamt försöker ”hantera” henne. Ironiskt nog har Kinahöken Takaichi alltså lyckats föra USA och Kina närmare varandra, säger Nakano.

Tomohiko Taniguchi, som under flera år var den förre premiärministern Shinzo Abes närmaste medarbetare, håller med om att regeringen är pressad. Abe, som mördades för tre år sedan, var arkitekten bakom lagen 2015 och var under flera decennier även Takaichis mentor och vän.

– För Tokyo är det en mardröm att Japan skulle betraktas som objekt och inte aktör och spelplanen ritas upp i Washington och Peking. För en ledare som Takaichi som byggt sin profil på att ”stå upp mot Kina” är det problematiskt, säger Taniguchi. 

Efter snart två månader på posten har Takaichi ett stabilt stöd i opinionsmätningarna. Hennes tydlighet mot Kina verkar uppskattas av väljarna, och få japanska politiker har krävt att hon tar tillbaka sina uttalanden.

Samtidigt är det slående hur få tunga röster som öppet ger henne sitt uttalade stöd i själva sakfrågan – det vill säga att Japan borde våga vara tydlig att man är redo att agera militärt vid en kinesisk attack mot Taiwan.

– Det Takaichi gjort är så skadligt för Japan att medierna blivit ännu mer timida än vanligt i sin kritik. Japanska folket matas tyvärr med kraftigt vinklad rapportering om hur ”arroganta” kineserna är, i stället för att ges en realistisk bild av maktpolitiken i regionen, säger Koichi Nakano.

Resultatet är minst sagt tvetydigt. Hemma i Japan behandlas Takaichi som en ledare som ”står upp mot Kina”, medan hon internationellt alltmer tycks ses som en riskfaktor. Samtidigt är det nästan ingen, vare sig i Tokyo eller Washington, som öppet verkar stå bakom henne.

Pekings svar på Tokyos agerande handlar om inställda flyg, avrådan till kinesiska medborgare från resor och studier i Japan, stopp för kulturutbyten och importförbud på japansk fisk och skaldjur.

Hittills har de kinesiska flygbolagen ställt in närmare 1 000 planerade flygningar i december och fler väntas följa.

I den gamla kejsarstaden Kyoto, vanligtvis full av kinesiska turister så här års, är det gott om utrymme på lokalbussarna och inga problem att boka bord, ens på de mest populära restaurangerna.

Bortfallet är kännbart, men ingen katastrof enligt Tomohiko Taniguchi.

– Japans ekonomi är betydligt mindre beroende av Kina än vad många tror. Många kinesiska turister rör sig dessutom i en sluten ekonomisk krets: kinesiska bussbolag, kinesiskt ägda hotell, kinesiskt drivna taxfreebutiker. Deras synliga närvaro är stor – deras nettobidrag till den japanska ekonomin är mer begränsat, säger han.

Frågan många ställer sig i Tokyo är om det går att backa utan att Takaichi framstår som svag, och utan att Kina tvingas erkänna att man överreagerat.

Delvis verkar processen redan ha inletts. Efter den första stormen har Takaichi antytt att hon i framtiden ska undvika att offentligt ge sin syn på ”hypotetiska säkerhetsscenarier”. Hon har hittills dock inte visat någon vilja att uttryckligen ta tillbaka själva uttalandet. 

Tomohiko Taniguchi tycker sig se konturerna av en möjlig kompromiss.

– Det mest sannolika är en informell frysning av krisen. Skulle Takaichi få samma fråga i parlamentet igen kan hon helt enkelt svara: »Min ståndpunkt är oförändrad«, utan att upprepa de mest provocerande formuleringarna. Tokyo kan då hävda att man inte backat en tum, medan Peking gradvis tonar ner kampanjen och börjar häva vissa åtgärder – till exempel låter flygbolagen börja flyga igen, säger Taniguchi.

Från kinesisk sida finns också en möjlig väg ut. Man kan peka på japanska försäkringar om att självförsvarsstyrkorna i händelse av en konflikt inte kommer att ”försvara Taiwan”, utan endast bistå amerikanska styrkor, och i så fall under noggrant fastställda juridiska villkor – en tolkning som premiärministerns kritiker i Peking hittills valt att helt undvika.  

Just nu lever båda scenarierna parallellt i Tokyo: en kontrollerad nedkylning där båda sidor backar gradvis utan att göra stor sak av det – och den mer dramatiska varianten där den japanska premiärministern tvingas avgå för att återställa relationerna.

Kvar står den obekväma insikten att en enda mening i en frågestund i det japanska parlamentets underhus räckte för att kasta relationen mellan Asiens två största ekonomier in i den djupaste krisen på årtionden – och att vägen tillbaka, om den alls finns, blir betydligt längre än det trettio sekunder långa uttalande som utlöste alltihop.