Kampanj på väg att spåra ur

Det fanns fler lediga platser på tåget, än det finns medlemmar i Corbyns skuggregering. Så sammanfattade en komiker förra veckans stora »skandal« i det brittiska Labourpartiet.

Jeremy Corbyn utmanas om ledarskapet av walesaren Owen Smith. Kampanjen är hänsynslös. Inom partiet, men också utanför det. När miljardären Richard Branson lät offentliggöra bilder från en övervakningskamera på ett av sitt bolag Virgins tåg, steg han rakt ut på slagfältet. Corbyn hade just låtit sig filmas på samma tåg, sittande på golvet, som ett led i kampanjen för att återförstatliga järnvägen. Tågen är så överfulla att folk tvingas resa som djur, var budskapet. Filmen från övervakningskameran gav en annan bild: Corbyn gick förbi en mängd lediga platser innan han satte sig på golvet. När kampanjfilmen spelats in, reste han sig och satte sig i ett bekvämt säte.

Det var det senaste bakslaget för Corbyn, som fått lov att minska omfånget på sin skuggregering i brist på villiga kandidater. Nu senast har både ledaren för det skotska Labourpartiet och den nyvalde borgmästaren i London tagit avstånd från Jeremy Corbyn.

Ändå tror de flesta att Corbyn kommer att vinna ledarstriden.

Det var brexitomröstningen som fick bägaren att rinna över för Labours parlamentariker. EU-kritikern Corbyns loja stöd för Labours officiella bremainlinje ledde till en förtroendeomröstning i parlamentsgruppen i början av sommaren. Corbyn förlorade stort. Bara 40 av 230 gav honom sitt stöd. Men Corbyn vägrade att lägga någon vikt vid omröstningen, eller vid massavhoppen från sin skuggregering. Envist uppträdde han i parlamentet, med rebellerna i ryggen. Med lika delar genans och skadeglädje vädjade dåvarande premiärministern David Cameron: »För guds skull, karl, avgå någon gång«. De instämmande ropen kom från båda håll i underhuset, men Corbyn stod kvar. Det blev till slut en formell ledarutmaning.

Omröstningen bland medlemmarna har börjat och pågår till den 21 september. Resultatet presenteras den 24 samma månad. Det är ingen strid för gentlemen och rallarsvingarna når även utanför partiet.

Corbyns skuggfinansminister, John McDonnell, hanterade »traingate« genom att gå till anfall. Richard Branson, förklarade McDonell, är en »skattesmitare som tror att han kan lägga sig i och underminera vår demokrati« och som borde bli av med sitt »sir«. Corbyns kampanjledare har låtit förstå att vissa delar av pressen, inklusive vänsterpublikationer som Guardian och The New Statesman, inte uppför sig opartiskt och att Corbyn därför inte kommer att delta i några debatter som arrangeras av dem. Men de riktigt bittra angreppen är interna. John McDonnell anklagar öppet och inte utan skäl delar av Labourpartiets ledning för att systematiskt motarbeta Corbyn.

Slitningarna kring den radikala vänstern inom Labour har en lång historia. Från slutet av 1970-talet och till andra halvan av 1980-talet var infiltrerande trotskister kring tidskriften Militant ett ständigt återkommande orosmoment inom partiet. Till slut drevs trotskisterna ut och de första stegen togs mot det valvinnande parti som Tony Blair ledde.

Det finns kopplingar mellan Corbyns anhängare och kretsarna kring Militant och andra liknande organisationer. Momentum, den organisation inom Labour som driver Corbyns valkampanj, försäkrar att den inte accepterar infiltratörer, men här och där dyker bekanta namn upp. Momentums ledare och Corbyns kampanjledare, Jon Lansman, var länge den vänsterradikale Tony Benns högra hand. Benn hörde till dem som i det längsta försvarade trotskisterna inom Labour. Å andra sidan brukade trotskisterna nedlåtande kalla Benn »Kerenskij«, efter den ryske socialdemokraten som avsattes när bolsjevikerna tog makten 1917. Benn var inte tillräckligt vänster.

Men Corbynisterna går inte att likställa med 1980-talets trotskister. Det är en bredare och mindre disciplinerad rörelse. Det Corbyns stödtrupper delar med tidigare vänsterradikaler är den ideologiska nit som Tony Benn en gång gav uttryck för när han suckade över att som politiker behöva »kompromissa med väljarkåren«. De är inte i första hand intresserade av att vinna val, utan av att vara radikala.

Owen Smith, en relativt blek figur, har anpassat sig till vänstervridningen och säger sig, precis som Corbyn, bland annat, vilja återförstatliga järnvägen och höja skatten för rika. Det har hittills inte gjort honom till favorit: de brittiska opinionsundersökningarna är notoriskt opålitliga, men pekar nästan undantagslöst på att Corbyn vinner med god marginal, trots att han är den mest impopulära oppositionsledaren i väljarkåren som helhet, sedan mätningarna började.

Förklaringen till att Corbyns allmänna impopularitet inte spelar någon roll är att Labours valsystem varken lägger makten över ledarvalet i parlamentsgruppen eller i bredare väljarskaror. Det är mittsegmentet av aktivister, varav många gått med nyligen för att stödja Corbyn, som fäller avgörandet.

Striderna inom partiet om vilka som ska ha rösträtt och vilka krav som ska ställas på de röstande har därför varit ett viktigt inslag i kampanjen och lett till flera juridiska processer. Gränsen har nu satts vid dem som gick med i början av januari i år, med några undantag och kryphål. Det ger Corbyn ett gott utgångsläge.

Vad som händer om Corbyn vinner omröstningen är den verkligt besvärliga frågan. Sprickan mellan partiledaren och hans parlamentsgrupp är antagligen för djup för att kunna överbryggas. Enligt inte alltför fantasifulla uppskattningar som redovisats i bland annat New Statesman, skulle Labour kunna förlora 80 parlamentsplatser eller fler i nästa val om Corbyn förblev ledare. En vanlig spekulation är att Labour kommer att splittras, men lojaliteten till partinamnet är stort och ingen kan peka ut en samlande figur som skulle kunna leda ett uttåg. Förra gången något sådant skedde fanns Labourgiganter – främst Roy Jenkins och Shirley Williams – i täten för det nya socialdemokratiska partiet. Men inte ens det kunde göra utbrytarna till en framgång.

Den 25 till 28 september uppträder den nyvalda ledaren på partikongressen i Liverpool. Som en bekräftelse på förvirringen i partiet kan man läsa i kongresshandlingarna: »I år har vi slagit oss ihop med Virgin Trains för att erbjuda en exklusiv rabatt på tågresor för alla deltagare på den årliga kongressen 2016.