Kommer Milei att få majoritet i parlamentet?

Den 26 oktober hålls ett parlamentsval i Argentina, och det gäller något som i USA skulle kallas ”mid term election”. Hälften av platserna i kongressen och en tredjedel av platserna i senaten står på spel. Det här valet drar till sig intresse långt utanför landets gränser därför att president Javier Milei har inlett stora förändringar i ekonomin och statsapparaten. Alla stater som lever över sina tillgångar har något att lära, inte minst europeiska välfärdsstater.

Javier Milei valdes till president för ett och ett halvt år sedan i en situation med en synnerligen hög inflation. Hans nystartade parti La libertad avanza (Friheten går framåt), har inte majoritet i kongressen och senaten, där peronisterna dominerar. Peronisterna har under åttio år byggt upp en stor statlig sektor och har många ”klienter” som lever på bidrag. Den politik som partiet fört under presidentparet Kirchner under de senaste två decennierna har förstärkt vänsterprofilen, ökat fattigdomen och åstadkommit en stark inflation, vilket banat väg för valet av Milei. Man kan säga att vanstyret har varit så starkt att väljarna i sin desperation beslutat sig satsa på outsidern Milei. Vissa utländska journalister kallar honom populist, men att föra en stram ekonomisk linje brukar inte förknippas med populism. Milei har kunnat styra med dekret fram till det här valet, men nu behöver han en majoritet i parlamentet. Kommer han att få det? Valet är en fråga om förtroendet för personen Milei.

Det har sagts att Mileis uppgift till 90 procent är att få ner inflationen och att han har ett utrymme på 10 procent för andra frågor som intresserar honom. Milei är passionerat intresserad av ekonomi och han har nu presenterat en budget i balans genom tre åtgärder. Han har lagt ner en del statliga myndigheter, sålt vissa statliga affärsföretag och avskaffat onödiga regleringar. Väljarna och framför allt hans motståndare kräver dock också att investeringar kommer igång. Kruxet är att varken argentinare eller utlänningar är villiga att investera innan de är säkra på att det är Mileis ekonomiska politik som kommer att gälla. Milei befinner sig därför i ett ”moment 22”. Investeringar behövs för att ekonomin ska växa, men ingen vill investera innan ekonomin har växt. Utlänningar avvaktar och när Milei vände sig till argentinarna och sa att nu var det dags att ta fram pengarna ur madrasserna, åtlyddes han knappt av någon. Argentinarna minns att tidigare regeringar har frusit bankkonton och konfiskerat pensionsfonder.

I Argentina har allt handlat om Milei det senaste året, och för att återta det politiska initiativet har peronisterna lagt fram förslag i parlamentet om att höja pensioner och handikapbidrag med den uppenbara avsikten att när Milei säger nej för att inte spräcka budgeten, framstår det som om han inte har något ”hjärta”. De försöker på allt sätt försvåra för Milei. Det har också förts fram anklagelser mot Mileis syster Karina om korruption, en affär där detaljerna fortfarande är oklara.

Regionalvalet den 7 september i provinsen Buenos Aires, landets viktigaste, har fungerat som en opinionsundersökning inför det kommande valet. Utfallet blev en skräll. Peronisterna fick 13 procent fler röster än Mileis parti, en överväldigande seger, och guvernören i provinsen Axel Kiciloff firade stort. Peronisterna hade aktiverat sin väloljade partiapparat. Emellertid påpekade kommentatorerna redan på valnatten att peronisterna hade fått färre röster än tidigare, att Mileis supportrar röstat för honom men att väljare från andra partier som i presidentvalet främst röstat mot peronistkandidaten hade stannat hemma. De bävade också för vad valresultatet skulle få för konsekvens för börsen och peson, Argentinas valuta. Alla visste att valresultatet skulle få investerare att fly.

Mileis första år gick bättre än det andra, men att utslaget i valet blev så dåligt för Milei var oväntat. Han hade fått ner inflationen på 300 procent till 20 procent och han hade presenterat en budget i balans. Varför röstar argentinarna på det parti som är ansvarigt för den höga inflationen och vars tidigare president, Cristina Fernández, är dömd till sex års husarrest för förskingring av statens medel? Beror det på att hela samhället blivit beroende av statliga bidrag?

Milei har valt en chockterapi för den misskötta ekonomin, men hans politiska motståndare hävdar att Mileis politik är fel. De pekar på ökande arbetslöshet och på att butiker måste locka med ständiga rabatter för att få kunder. Oppositionen beskyller Milei för att inte förstå att hans politik gör att ”vanliga argentinare” har det svårt. Han kanske är en nyskapande ekonom men han har inte politisk fingertoppskänsla, menar de. Regeringens säkerhetsminister Patricia Bullrich försvarar regeringen med att säga att nu måste argentinarna visa sig mogna nog att inse att landet inte kan spendera mer än det har. Argentinska staten har varit bankrutt nio gånger. Det kan inte fortsätta så.

Den argentinska allmänheten är milt sagt delad i synen på Milei. Hans anhängare är framför allt yngre män som menar att de själva och landet inte har någon framtid om det inte görs kraftiga förändringar. Den motsatta gruppen är äldre peronister som upprepar att Milei är en galning och att han vill ta ifrån vanligt folk det de har rätt till. Det där med galning gäller inte bara hans politisk utan också personligheten. Milei har flera excentriska drag. Han utmärks av en yvig frisyr och poserar gärna med sina stora hundar. Han uppträder på den politiska scenen med en motorsåg för att understryka att han vill såga bort onödiga utväxter på staten. Han är ogift och har sin syster som närmaste politiska medarbetare. Det sägs att han har bipolära drag och pendlar mellan eufori och depression. Mileis politiska motståndare trycker gärna på de här dragen för att påstå att han är ”loco”, galen.

Det motsatta narrativet framfördes nyligen i ett föredrag i Zürich av Federico Sturzenegger, Mileis minister för avreglering och förändring av staten. Denne inledde med att säga av Argentina har runt 45 miljoner invånare men att ungefär 2 miljoner har flyttat utomlands. De som gett sig av är ambitiösa ungdomar från medelklassfamiljer, alltså personer som landet behöver. Sturzeneggers uppgift är att reducera statens utgifter, vilket samtidigt betyder att minska skatteuttaget eftersom allt som staten ger ut är pengar som kommer från beskattning. Han påstår bestämt att det i Argentina har gått att skära ner utan att försämra statens service. Redan innan Milei blev president ombads Sturzenegger att gå igenom 4200 lagar som var i kraft och bestämma vilka som borde bevaras, avskaffas eller förbättras. Han hade till sin hjälp en liten grupp juridikstudenter och en lärare i konstitutionell rätt, och han bad också allmänheten, offret för olämplig lagstiftning, att skicka in förslag på lagar som borde ändras. Sturzenegger underströk att man inte kan använda tjänstemän till sådant arbete därför att de kommer att säga att inget kan ändras. Man måste också se upp med ”specialister” som kan vara lobbyister.

Milei kunde med det här underlaget börja avskaffa skadliga lagar redan tio dagar efter att han tillträtt. Det mest omtalade ingreppet var avskaffandet av hyresregleringen som gjorde att hyrorna sjönk med 30-40 procent och att fler bostäder kom ut på marknaden. Ett annat exempel var att argentinarnas älskade örtte, mate, visade sig säljas via en stiftelse som hade monopolställning. När denna avskaffades sjönk priset på samma sätt som hyrorna. Sturzenegger avslutade sitt föredrag med att säga att han har tre barn och att han arbetar för att de ska vilja bo kvar i Argentina.

Sällan har demokratin gett väljare ett så direkt och tydligt inflytande över sin egen framtid som i valet den 26 oktober. Oerhört mycket står på spel. Om Milei kan genomföra sin ekonomiska politik och den slår ut bra, kan detta inspirera till förändring i andra länder. I grannländerna Uruguay, Bolivia och Chile vinner redan politiker med Mileiprofil terräng. Vad som händer om han förlorar kan ingen säga just nu.

Allt tal om den ekonomiska politiken skymmer att Javier Milei även har lagt om Argentinas utrikespolitiska kurs i västvänlig inriktning. Han har tagit avstånd från Venezuela men också från Kina och Ryssland. Han har dragit ut Argentina ur BRICS-samarbetet. Han har kritiserat hur FN utvecklats och argumenterat för att Agenda 2030 är skadlig. Han har i FN:s kommission för mänskliga rättigheter utmanat diktaturen på Kuba, och han har goda relationer med Donald Trump, som nyligen lovat hjälpa Argentina med lån. Vem behöver thrillers på tv när man kan följa argentinsk politik?

***

Läs även:

Läs även: