Kraftlöst läge i Ukraina inför fredssamtal

Kriget i Ukraina har gått in i ännu en sorglig fas: Det kraftlösa stilleståndet. Det är svårt att hitta tillförlitliga siffror på förluster på båda sidor, men oavsett hur exakta de tillgängliga uppgifterna är så förskräcker de. Kriget har åsamkat Ryssland förluster uppåt en miljon man, varav förmodligen en fjärdedel är dödade och resten sårade. Ukrainas förluster räknas upp emot 400 000, även där är en fjärdedel förmodligen döda. Rysslands materiella militära förluster är också oerhörda. Tillförlitliga källor pekar på cirka 14 000 utslagna stridsvagnar och andra pansarfordon. Detta är bara de militära förlusterna. Sex och en halv miljoner ukrainare har flytt utomlands och landet hyser dessutom nära fyra miljoner internflyktingar. I våras beräknades antalet civila ukrainska dödsoffer dittills till 12 000. Till det ska läggas ett stort antal lemlästade samt ofantliga skador på landets städer, byar och infrastruktur.

När Donald Trump och Vladimir Putin träffas i Alaska i slutet av denna vecka behåller Ryssland alltjämt kontrollen över fem län: Donetsk, Krim, Luhansk och stora delar av Kherson och Zaporizhia men varken vapenstillestånd, fred eller något som liknar seger är långt borta för båda parter. I nuläget tyder mycket på att båda parternas offensiva förmågor är nära nog uttömda. Ryssland fortsätter visserligen att avancera och behåller initiativet i kriget, men framryckningshastigheten påminner om en glaciärs. Enligt en färsk rapport från tankesmedjan CSIS har Ryssland erövrat i genomsnitt 50 meter om dagen under vintern och våren. Det är mindre än Frankrikes och Storbritanniens framryckningstakt under den förfärliga Somme-offensiven 1916. Tidigare år har någon av parterna försökt lansera någon slags mer ambitiös offensiv under sommarmånaderna, men i år har sådana initiativ uteblivit. Ett skäl är att både Ukraina och Ryssland har byggt starka försvarslinjer som kombinerar statiska och dynamiska resurser, till exempel stridsvagnshinder respektive drönarresurser som slår ut framryckande fiender. Ett annat skäl är troligen att det inte finns så mycket resurser eller förmåga att ta till.

När observatörer och analytiker försöker dra lärdomar av kriget i Ukraina brukar två tankefigurer cirkulera: Den första betonar de nydanande elementen såsom Ukrainas initiala innovation och kreativa problemlösning liksom den allt intensivare användningen av drönare för övervakning och strid. Den andra drar analogier till tidigare krig och ser detta som ett slags historiens återkomst. Analytikerna brukar peka på två saker: För det första att skyttegravskriget och försvararens stora taktiska fördel liknar första världskriget. För det andra att detta krig, till skillnad från de senaste decenniernas krig mot terrorismen, slukar oerhörda resurser i termer av manskap, materiel och ammunition. På så vis liknar Ukrainakriget de båda världskrigen samt det amerikanska inbördeskriget. Men det finns betydande skillnader mellan kriget i Ukraina och de historiska konflikterna. En väsentlig skillnad är att Ryssland är så svagt idag. Detta är givetvis Ukrainas och Europas smala lycka, men likväl är det anmärkningsvärt. Nyligen framkom uppgifter att den ryska armén växer med 9000 man varje månad – det kan låta mycket men med tanke på vad Ryssland historiskt har varit kapabelt till är det småpotatis. Om vi betänker att landet förlorar ungefär 1000 man per dag räcker varje månads styrketillväxt till ungefär en veckas strider. Visserligen möter de skickliga motståndare som i vissa fall beväpnats med högteknologiska precisionsvapen, men att ha stora svårigheter att erövra ukrainska landsortsstäder som Pokrotsk, trots betydande insatser, måste betraktas som en underprestation av historiska mått.

En egendomlighet är att Ryssland å ena sidan satsar enormt mycket på detta krig, men å andra sidan inte mobiliserar mer resurser för att, om inte vinna, så i alla fall nå flera av krigsmålen. Genom anfallskriget har man försämrat relationerna till väst, lyckats ena Nato och bidra till dess utvidgning samt skaffat sig en dödsfiende som blir alltmer kapabel i söder. Man har dessutom offrat många människor och förlorat stora delar av sin konventionella vapenarsenal. Slutligen är det tydligt att Putin och hans krets ser detta som ett existentiellt krig och att de inte är redo att backa från några av sina mycket ambitiösa krigsmål. Givet allt detta är det förbryllande att ryssarna inte beordrar större mobiliseringar, producerar mer krigsmateriel och framför allt försöker organisera krigföringen mer effektivt. Nu mobiliserar man ytterst halvhjärtat och framför allt bland minoriteter, landsbygdsbefolkning och i fängelser. Striderna förefaller ofta slentrianmässiga med visserligen högfrekventa men ändå begränsade attacker samt en konstant och plågsam, men strategiskt verkningslös, beskjutning av ukrainsk civilbefolkning. Rysslands förmåga att knäcka Ukraina är alltså begränsad och givet denna svaghet är Moskvas fortsatta krigföring i praktiken meningslös.

Ukraina står emot angreppen och kommer att fortsätta göra det så länge de materiella förutsättningarna finns, men det är tveksamt om landet förmår ändra situationen på marken. Ryssland tar visserligen mark men ytterst långsamt och till ett skyhögt pris. Ingen av parterna förefaller intresserad av att avsluta kriget – man kan rentav säga att av politiska och i viss mån rättsliga skäl kan de heller inte göra det. Vi ser alltså en slags militär och politisk förlamning.

Det framstår ibland som om båda parter hoppas på att USA ska träda fram som en deus ex machina och lösa konflikten på något magiskt sätt. På fredag möts alltså presidenterna Trump och Putin i Alaska för fredsförhandlingar. Det är nog dock bäst att inte fästa för stora förhoppningar vid dessa.

Fotnot: Skribenten är lektor i krigsvetenskap vid strategiavdelningen på Försvarshögskolan. 

***

Läs även: Håller Putin på att försitta sin chans?

Läs även: Klarar sig Europa utan USA:s hjälp?