Makten framför allt – det är Putins verkliga mål med Ukraina

Putin odlar myten om det inringade Ryssland. Men för honom handlar det mer om att befästa Rysslands ställning som supermakt än oro för att Nato skulle bli ett hot.

Text: Stig Fredrikson

Bild: Alexei Nikolsky/Sputnik

Långt nere i underjorden, på Kiev­skaja-stationen i Moskvas tunnelbana, kan man se en stor muralmålning. Den föreställer en grupp glada människor i folk­-dräkter som sjunger och dansar för att fira 300-årsminnet av Rysslands och Ukrainas ­enande till ett land. Målningen är gjord 1953, och det var 1653–1654 som Ukraina enligt sovjetisk och rysk ­historie­skrivning blev en del av det ryska riket.

I dag har Ryssland kraftsamlat militärt vid gränsen till Ukraina i vad som skulle kunna vara förberedelser för en invasion senare i vinter.

Som vanligt vet ingen vad Vladimir Putin egentligen har för planer. Den ryske presidenten gillar att överraska. Omvärlden ska hela tiden hållas i ovisshet om vad nästa ryska steg blir.

Men faktum kvarstår. Spänningen vid gränsen mellan Ryssland och Ukraina är den högsta sedan våren 2014 då Ryssland erövrade Krim och började stödja separatisterna i östra Ukraina. Enligt amerikanska uppgifter står nu fler än 100 000 ryska soldater, med tunga vapen, stridsberedda vid gränsen mellan länderna.

Kraftsamling. Ryska trupper övar i Rostovregionen öster om Ukraina.

Videosamtalet mellan Vladimir Putin och Joe Biden blev resultatlöst. I bästa fall blir det kanske ett toppmöte öga mot öga, så småningom. Båda sidor upprepade kända och oförenliga ståndpunkter, men risken för en militär konflikt minskar ändå så länge dialogen fortsätter.

För Vladimir Putin har »Rysslands röda linjer« blivit ett kärt ämne på senare tid. Problemet för väst är att de röda linjerna hela tiden tycks flyttas framåt. Tidigare var det Nato-medlemskap för Ukraina som var oacceptabelt för Ryssland. Nu kräver Putin att väst ska lova att inte förse Ukraina med vapen eller bedriva annat militärt samarbete.

Det är i dag svårt att se någon slutlig lösning på konflikten kring Ukraina. USA och Nato kan aldrig ge Putin de garantier som han kräver. Putin tänker inte ge upp sina förhoppningar om att tvinga Ukraina närmare Ryssland, kanske införliva fler landsändar än Krim med Ryssland.

När Joe Biden, som Barack Obamas vice­president, sommaren 2009 besökte Kiev sa han till ukrainarna att »ni har all rätt att bli Nato-medlemmar och ingen kan hindra er«. Men han tillade att det kan ske »den dag då ni har folket med er på det och har genomfört nödvändiga politiska och ekonomiska reformer«.

Allt detta gäller fortfarande. Inte bara USA och Nato, utan även EU:s medlemsstater, håller fast vid att det är varje lands suveräna rätt att självt bestämma vilken säkerhetspolitisk kurs man vill välja. Detta är en helt fundamental del i den säkerhetspolitiska ordning som uppstod efter det kalla krigets slut och som även Ryssland i olika avtal har förbundit sig till. Det var Ryssland som kränkte den ordningen genom kriget i Georgien 2008 och erövringen av Krim 2014.

Men eftersom Joe Biden vet att Putin aldrig kommer att gå med på ukrainskt Nato-medlemskap måste han även i dag betona att även om Ukraina har rätt att bli medlem, så är landet ännu inte moget för det. Förhoppningen är att detta ska bidra till att minska spänningen och kyla ner konflikten kring landet.

Samtidigt grubblar alla bedömare i väst över vad som ytterst är Putins ambition för Ukraina. Är det att kriget i Donbass ska fortsätta att vara en frusen konflikt utan någon lösning, eller är det att bryta loss östra Ukraina från regeringen i Kiev och göra området till en del av Ryssland? Eller är målet att destabilisera det nuvarande styret i Kiev så att det faller och ersätts av en mer Moskvavänlig regering?

Knyter band. Ukrainas utrikesminister Dmytro Kuleba på besök i Natohögkvarteret i Bryssel i april. Till höger Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg.

Det som oroar omvärlden mest är att Vladimir Putin i praktiken aldrig har erkänt Ukraina som en egen suverän stat. Han tycks vilja återvända till hur det ser ut på målningen i Moskvas tunnelbana, med ryssar och ukrainare som ett enda lyckligt folk. Men det som Putin i stället har åstadkommit, är inte ett närmande mellan de båda folken, utan djupa sår som det kommer att ta lång tid att läka.

Redan 2008 sa Putin till George W Bush när de träffades i Bukarest att »Ukraina är inte någon riktig stat. Delar av Ukrainas territorium är Östeuropa, men största delen är en gåva från oss«.

I en artikel i somras upprepade Putin att han anser att Ukraina inte är något riktigt land, med rätt till suveränitet. Moskva anser också att ledningen i Kiev är amerikanska vasaller eftersom det som hände 2014 när Moskvas favorit Janukovitj störtades, var en statskupp stödd av USA.

Putin älskar att upprepa att allt som Ryssland företar sig enbart är svar på aggressiva handlingar från USA och Nato. Rysslands säkerhet hotas av att Nato ständigt flyttar fram sina positioner allt närmare Rysslands gränser. Ständigt odlas myten om det inringade Ryssland.

Men det är svårt att se att någon stat i dag hotar Ryssland. De länder som efter det kalla kriget har gått med i Nato har gjort det som en livförsäkring mot aggression från rysk sida, åberopande sin rätt att själva välja vart de vill höra.

Putin vet att Nato-medlemskap för Ukraina inte är inom räckhåll. Han vet också att Nato inte kommer att gå i krig med Ryssland även om det blir ett ryskt militärt anfall mot grannlandet.

Så egentligen borde Putin vara nöjd. Men han anser att Ryssland behöver buffertstater som Ukraina och Belarus. Det motiveras med ryska säkerhetsintressen, men är i själva verket ett sätt att legitimera Rysslands status som stormakt.

Dessutom hoppas Putin att ett tufft uppträdande mot den fientliga västvärlden ska avleda ryssarnas uppmärksamhet från inhemska problem som grasserande coronapandemi, sjunkande levnadsstandard och brutala övergrepp mot civilsamhället.