Marine Le Pen surfar på IMF-skandalen

Text:

Bild: scanpix

Det är inte första gången som väggarna i det pampiga 1800-talshuset på 10 Rue de Solférino i Paris bevittnar omstörtande händelser i fransk inrikespolitik. År 1944 avrättades en sovande Philippe Henriot i sin säng av en grupp tillhörande den franska motståndsrörelsen. Han var minister i den av Nazityskland stödda Vichyregimen och en känd antisemit, ofta kallad för Frankrikes motsvarighet till Joseph Goebbels.

Mindre blodigt, men nästan lika dramatiskt, har det de senaste dagarna varit i »Solférino«, som det franska socialistpartiets högborg rätt och slätt brukar kallas. I söndags greps Dominique Strauss-Kahn, partiets klarast lysande stjärna och tilltänkta presidentkandidat, tillika den Internationella valutafonden IMF:s ordförande, i New York misstänkt för våldtäkt. Han ansågs fram till i söndags vara den enda socialisten med potential att kunna vinna valet 2012 och därmed sätta stopp för Nicolas Sarkozys planer på en andra mandatperiod. I många opinionsmätningar slog DSK, som han kallas i Frankrike, den sittande presidenten med hästlängder och den enda som tycktes kunna hota hans väg till tronen var det högerpopulistiska Front Nationals ledare Marine Le Pen.

I dag är läget ett annat, även om socialistpartiets ordförande Martine Aubry precis som väntat har tagit på sig rollen som den starka ledaren som försöker ge sken av att ingen större skada är skedd. Business as usual. »Partiet fortsätter att arbeta på samma sätt som vi gjort de senaste tre åren« var hennes besked till det samlade pressuppbådet i Solférino dagen efter det att bomben briserat.

Men borgmästaren i Lille anses allmänt sakna den karisma och den politiska tyngd som Dominique Strauss-Kahn onekligen besitter. Franska vänsterväljare tycks till och med ha överseende med DSK:s omvittnade smak för lyxliv, dyra bilar och flotta våningar. Och en opinionsmätning som presenterades i onsdags visar att hela 57 procent av fransmännen tror att DSK är ett oskyldigt offer för en politisk komplott.

Redan i söndags, bara timmar efter att nyheten om gripandet av Dominique Strauss-Kahn börjat sprida sig över världen, avfyrade Front Nationals ledare Marine Le Pen den första giftiga salvan mot sin politiska rival. Hennes röst stack ut bland de övriga i det politiska etablissemanget som i detta tidiga skede inte ville uttala sig om de grova mistankarna mot Dominique Strauss-Kahn. Något som Marine Le Pen inte var sen att utnyttja.

– Den politiska och mediala eliten är medskyldiga till det brott som Dominique Strauss-Kahn begått, sa hon i en kommentar.

Med hjälp av mäktiga medlöpare som villigt vänt bort blicken har Strauss-Kahns perversa beteende kunnat fortgå i flera år, fortsatte Marine Le Pen och uttryckte sitt förakt för »de som hela tiden vetat men som inte sagt något«.

Denna offensiva taktik är välbeprövad och har tidigare använts med stor framgång av Marine Le Pen. Hon agerade på precis samma sätt i fallet med sexskandalen kring kulturminister Frédéric Mitterrand, som nästan tvingades avgå 2009 efter en omfattande kampanj ledd av just Marine Le Pen. Mitterrand, som kraftfullt försvarat den pedofilanklagade filmregissören Roman Polanski, berättade redan 2005 i sina memoarer om hur mycket han njöt av att köpa sex av »unga pojkar« i Thailand. Bisarrt nog fick detta avslöjande ingen större spridning i Frankrike förrän fyra år senare, då Marine Le Pen i en direktsänd tv-intervju krävde Frédéric Mitterrands avgång. Ett medialt genidrag, skulle det visa sig. Det blev hennes stora politiska genombrott och gav henne många nya sympatisörer.

På samma sätt som då, och i sann populistisk anda, riktar Marine Le Pen nu udden mot hela den politiska klassen. Den onåbara, som tror sig leva i en värld för sig, med egna privilegier och lagar. En kritik som många fransmän skriver under på, och eftersom hon är den enda som tycks ta avstånd från den politiska aristokratins avarter är det knappast förvånande att hon får starkt stöd.

– Genom att nu ta avstånd från det politiska etablissemanget förstärker hon bilden av sig själv som en person som säger vad vanligt folk tänker. Det appellerar till människor som är trötta på landets politiska elit, säger Jérome Fourquet, chef på det franska opinionsinstitutet Ifop, till tidningen Le Nouvel Observateur.

Beträffande hur DSK-skandalen påverkar presidentvalet 2012 säger Jérome Fouquet:

– Marine Le Pen har nu förlorat den ideala politiska motståndaren. Å andra sidan har hon redan vunnit en stor medieseger som kommer att fortsätta flera veckor framåt.

En annan faktor som i varierande grad anses kunna påverka presidentvalskampanjen är paret Sarkozy/Brunis graviditet, som bekräftades i tisdags.

En som tror att president Sarkozys popularitet hos väljarna kommer att växa i takt med presidenthustruns mage är den franske historikern Christian Delport, specialiserad på politikers relation med massmedia och som bland annat har skrivit en bok om konsten att förföra väljare.

Presidentparet har en aura av ouppnåelig elitism omkring sig och den kommande bebisen kan bidra till att göra dem mer mänskliga i väljarnas ögon, förklarar Christian Delport i en intervju i nyhetsmagasinet Le Point. Inte minst är det viktigt för presidenten själv, som uppfattas som både hetlevrad och arrogant och skulle må bra av att visa en mjukare sida. Och historien visar att bebistricket faktiskt fungerar – se bara på de brittiska premiärministrarna Tony Blair och David Cameron, vars tillskott i familjen blev framgångsrika valvapen, konstaterar Christian Delport.

Fakta | Valet

• Frankrikes presidentval hålls den 22 april 2012, med en eventuell avgörande andra omgång den 6 maj.

• Parlamentsvalet hålls därefter den 10 och 17 juni.

• De officiella presidentkandidaturerna för socialistpartiet PS ska vara klara senast den 13 juli 2011. Partiets kandidat väntas väljas den 9 oktober men om en andra valomgång blir aktuell så sker det den 16 oktober 2011.

Jämnt i toppen

I onsdags kom den första opinionsmätningen efter DSK-skandalen. Enligt den skulle Nicolas Sarkozy ta sig till den andra valomgången om det vore val nästa söndag.

23 procent av väljarna skulle rösta på socialistkandidaten François Hollande om det var han som ställde upp, 22 procent på Nicolas Sarkozy och 20 procent på Front Nationals Marine Le Pen.

Om Martine Aubry skulle kandidera för PS så skulle även hon få 23 procent av rösterna medan socialisternas förlorande kandidat i det förra presidentvalet Ségolène Royal skulle få 18 procent av rösterna om det var presidentval nästa söndag.