Pastor rött skynke

Det är 50 år sedan Martin Luther King mördades. Han verkade i en värld präglad av kommunistskräck, avlyssningar och ryktesspridningar.

William Styron, författaren till »Sophies val«, påstod att FBI-chefen J Edgar Hoover en gång målade tånaglarna på sin andreman, Clyde Tolson, vid en strandvilla i Malibu. När Styron långt senare fick en följdfråga, förklarade han att han »fått informationen från en källa han ansåg trovärdig«. Men då var redan ryktet i svang: Styron hade sett Hoover måla Tolsons tånaglar.

Truman Capote var en annan författare som gärna spred rykten om J Edgar Hoover, särskilt om FBI-chefens tendens att klä sig i kvinnokläder. Men Capote erkände villigt att han var mer intresserad av att reta Hoover, än av om ryktena var sanna. Inte så märkligt, med tanke på att J Edgar Hoover själv var en manisk samlare av generande information och lösa rykten. Mappen »Subject: Truman Capote« hade ett par hundra sidor.

Ännu 45 år efter Hoovers död är uppgifterna om FBI-chefens privatliv påtagligt vaga. Det finns vittnesmål om att Hoover och Tolson hållit hand, eller om att Hoover dykt upp på fester iförd klänning och täcknamnet Mary, men det mesta förlorar formen vid närmare granskning.

»Alla visste att ...«, brukar det sluta i.

Ironin fanns i de KGB-arkiv som läckte i glappet mellan det kollapsande Sovjet och det nyrevanschistiska Ryssland. Där framgick det att KGB arbetat för att destabilisera FBI-chefen, just genom att sprida rykten om homosexualitet och kvinnokläder. Inte alldeles olikt den sortens operationer som J Edgar Hoover själv använde mot dem han betraktade som subversiva element i Amerika.

Vendettan mot Martin Luther King jr är den som sjunkit djupast in i amerikansk mytologi. När Robert Kennedy, justitieminister och bror till den kanoniserade presidenten, skrev under Hoovers begäran att få avlyssna King i oktober 1963, är det så nära ett syndafall man kan komma i amerikansk politik. James Comey, FBI-chefen som fick sparken av Donald Trump, hade en kopia av ordern på sitt skrivbord, »som en påminnelse om byråns fallenhet för att handla orätt«.

Hoover trodde att avlyssningen skulle bekräfta att Martin Luther King gick i Sovjets ledband, i stället fick han en inblick i baptistpastorns aktiva sexliv.

Författaren och medborgarrättsreportern Marshall Frady talar om Kings numera välkända perioder av »sexuellt hetsbeteende« och »köttslig lössläppthet«. Hoover såg till att Kings erotiska utsvävningar läckte till olika nyhetsredaktioner, men ingen nappade. Frady menar att det var Kings smala lycka: »King skulle med största sannolikhet aldrig ha överlevt nu, som den förgrundsgestalt han var då.«

Utskrifterna och banden med avlyssningarna av King är hemligstämplade fram till 2027, på begäran av Kings familj, men då och då dyker det upp nya exempel på Hoovers kampanj mot King. I december förra året återfanns ett brev från Hoover till FBI:s tredjeman, instoppat i en bok. Brevet är skrivet dagen efter en berömd presskonferens 1964, då Hoover kallat King »den mest ökände lögnaren i landet«, och uttrycker förhoppningen att baptistpastorn »ska få vad han förtjänar«. King hade precis tilldelats Nobels fredspris, bara 34 år gammal, men det var inte det Hoover syftade på.

Strax efter att det brevet skrevs, skrevs ett annat, som blivit känt som »självmordsbrevet«. Det skickades anonymt till King, tillsammans med bandinspelningar på några av hans sexäventyr och tycktes uppmana honom att ta sitt liv. Brevet är skrivet som om avsändaren vore en missnöjd lärjunge till King, men ett utkast till brevet fanns i en FBI-mans arkiv och en kopia ska finnas bland Hoovers hemliga papper, deponerade i det amerikanska nationalarkivet.

King mejslade ut sin position under en särskilt allvarlig period av kalla kriget. Bussbojkotten i Montgomery 1955, som gjorde King riksbekant, skedde året före Sovjet slog ner Ungernrevolten. Hans mest aktiva period under 60-talet, tog plats i en värld där Berlinmuren just hade rests och Kubakrisen hållit världen på halster. Sovjet försökte verkligen destabilisera USA, bland annat genom att blåsa under missnöje och infiltrera radikala grupper. Och det som fick Hoover misstänksam var att en av Kings allra närmsta medarbetare hette Stan Levison, en judisk advokat och affärsman som åtminstone fram till 1956, samma år han träffade King, spelade en nyckelroll i det amerikanska, sovjettrogna kommunistpartiet.

»Kristendom och kommunism är i grunden oförenliga«, skrev visserligen King 1963. King var inte marxist, än mindre marxist-leninist, som det påstods i en del FBI-dokument. Men om Levison verkligen släppte alla sina kontakter med kommunistpartiet, då han blev Martin Luther Kings förtrogne, agent och spökskrivare, är en stridsfråga. Hoover trodde det inte. Robert Kennedy och hans bror tvivlade också. President Kennedy uppmanade King i ett privat samtal i Vita husets rosenträdgård att stöta bort Levison, en »sovjetisk agent«, eftersom kopplingen till honom riskerade att hota medborgarrättsreformerna. King struntade i uppmaningen. Det var skälet till att Robert Kennedy godkände avlyssningen a. Var det frågan om ett hjärnspöke, var det inte bara Hoovers.

Hoover överlevde King, som sköts den 4 april 1968, bara 39 år gammal. Det var nästan oundvikligt att Hoover, som fram till sin död 1972 förblev FBI-chef, blev central i olika konspirationsteorier om Kings död. Kings son, Dexter Scott King, är själv så övertygad om att den förrymde fången James Earl Ray inte låg bakom mordet, att han träffade Ray och stödde hans krav på en ny rättegång, innan Ray dog 1998.

De utredningar som gjorts, senast år 2000, har inte funnit något stöd för alternativa mordteorier. Däremot framgick det av samma KGB-arkiv som beskrev ryktesspridningen mot J Edgar Hoover, att Sovjet också spred konspirationsteorier om mordet på King. Och dessutom att Hoover och KGB hade något gemensamt: de försökte båda misskreditera King, men från olika håll. Sovjetstaten planterade och understödde bilden av King som en »Onkel Tom« i den vita maktens ledband.<