Prinsen som fått vänta för länge

Nästan ingen noterade att prins Charles fick ännu en titel förra onsdagen: hertig av Edinburgh. Prins Philip lämnade den till sin äldste son.

Det är, förstås, lätt att glömma ännu en titel. Förra tisdagen var Charles redan »His Royal Highness Prince Charles Philip Arthur George, Prince of Wales, KG, KT, GCB, OM, AK, QSO, CC, PC, ADC, Earl of Chester, Duke of Cornwall, Duke of Rothesay, Earl of Carrick, Baron of Renfrew, Lord of the Isles and Prince and Great Steward of Scotland«. Men skälet till att de flesta inte lade märke till förändringen är förstås ett annat:

Charles väntar fortfarande på sin främsta titel.

I september 2015 blev Elizabeth II den längst regerande brittiska monarken, efter att ha passerat drottning Victorias sextiotre år, sju månader och två dagar. Men då hade prins Charles redan varit den längst tjänstgörande tronföljaren i drygt fyra år. Charles kommer att bli den äldste tillträdande regenten, när det sker.

För det kommer att ske.

Det har inte saknats opinionsundersökningar som visar att både Elizabeth II och William, trea till tronen, är betydligt mer populära än Charles. Prins Philips död var ett tillfälle att publicera ytterligare några sådana. Charles är klämd från två håll. Trycket föder spekulationer. För sju år sedan blev det till och med en pjäs, King Charles III, på shakespeariansk blankvers av dramatikern Mike Bartlett. Den spelades både i London och på Broadway.

Pjäsen, senare också film, har en konstitutionell kris som huvudintrig. Sittande premiärminister lägger, med brett stöd i underhuset, fram ett förslag om att inskränka pressens frihet. Kung Charles första åtgärd, efter sin mors död och i väntan på kröningen, ska bli att skriva under lagen. Han vägrar. I en blandning av högtravande principfasthet och tafflig sturighet ställer han i stället saken på sin spets, upplöser parlamentet och lägger hela monarkin i potten.

Det hela slutar med att William tvingar sin far att abdikera, under inflytande av en hårdhudad Kate. När kröningen väl blir av står två troner i Westminster Abbey, där alla brittiska regenter smorts sedan 1066: en för kung William, en för drottning Kate.

Pjäsen fångar två huvudteman, som åter kom till liv i förra veckan. Det första är oron för att Charles, med sina många, starka åsikter i excentrisk blandning, inte ska klara av att hålla sig på mattan som konstitutionell monark. Det andra är idén att Charles borde stå åt sidan för sin äldste son.

Det är, paradoxalt nog, monarkins försvarare som ansätter Charles hårdast. Häromåret skrev till exempel den förre Spectatorredaktören Geoffrey Wheatcroft – knappast en radikal bombkastare – om Charles: »Han har en stark pliktkänsla. Kunde inte den bäst uttryckas genom att han avsade sig tronen i förväg?« En Charles III, menade Wheatcroft, skulle genom sin blotta personlighet hota det brittiska styrelseskicket.

Där är vi tillbaka i kronprinsens starka och självständiga åsikter om allt möjligt: klimatförändring (där han är en Greta), islam (som han högaktar), arkitektur och stadsplanering (där han är en brinnande förespråkare för ny klassisk arkitektur), organisk odling (otvetydigt för), naturmedicin (stark förespråkare), rävjakt (för), andlighet (mycket för), och så vidare. Det går knappast att placera in kronprinsen på någon enkel, politisk skala. Men problemet är inte att Charles lutar för mycket åt vänster eller höger. Problemet är att Charles tycks ha en naturlig fallenhet för att reta upp alla, oavsett var de befinner sig på den politiska skalan.

Kronprinsar som får vänta för länge brukar inte sällan fylla sin tid med vad som brukade kallas sedeslöshet. Där går Charles fri, men vittnesmålen om hans gnällighet, intolerans, bortskämdhet och snobbism är många. James Lees-Milne, portalfigur för den jättelika kulturhistoriska stiftelsen National Trust, beskrev som kontrast i sina dagböcker Charles som »En rar man«. Men också som »inte särskilt begåvad, trots goda föresatser« och benägen att ta »strid med intellektuella och specialister på områden där han med nödvändighet bara kan ha ytliga kunskaper«.

Så, tillbaka i fållan.

Kanske inte så konstiga då, de oroliga spekulationerna om att drottningen, när hon fyller 95 — vilket sker i nästa vecka, även om den officiella födelsedagen är den andra lördagen i juni — ska kliva åt sidan och lämna över till Charles. Den tanke som fångat mångas fantasi just nu är att Elizabeth inte abdikerar, men att hon ser till att göra Charles till prinsregent, ungefär som när den blivande Georg IV täckte upp för sin far när denne tappade förståndet.

Inte omöjligt. Prins Philip drog sig tillbaka från sina offentliga åtaganden när han var 96. Charles och Camilla gör redan många av de ansträngande uppgifterna som drottningen tidigare gjorde och de har gjort än mer så sedan pandemiutbrottet.

Men högst osannolikt.

Elizabeth II har aldrig dristat sig till att leka med den hävdvunna brittiska konstitutionen. Allra minst vad gäller monarkins roll. Ett regentskap, när hon själv fortfarande är klar i knoppen och förmögen att rida, vore utmanande. Om institutionen nu måste förändras för att bevaras kommer inte drottningen att ta initiativet till det. Allra minst genom att överväga abdikation, sin egen eller Charles.

Storbritannien kommer att få en Charles III.

I en scen i Bartletts pjäs sitter prins Harry en sen kväll på ett enkelt hak. Servitören, som inte vet vem han talar med, kommenterar drottningens död:

»Sedan hon dog har världen blivit galen. Varje kväll har folk det där uttrycket – lite som du – och det är som om de är skräckslagna. De vet inte var de bor. De vet inte vad Storbritannien är.«

Det är den känslan Charles III kommer att behöva hantera.

God save the king.

Hakelius: Du begraver inte en kunglig storhet som prins Philip via Zoom