Svettig sommar för Merkel

Text: Jan Lewenhagen

Läget är följande: Tysklands snart 69-årige inrikesminister Horst Seehofer från bayerska CSU har gett sin chef, den fem år yngre förbundskanslern Angela Merkel (CDU), en frist under galgen fram till 1 juli. Om hon inte tills dess fått till stånd en europeisk lösning i flyktingfrågan tänker Seehofer i egenskap av inrikesminister tillämpa de insomnade så kallade Dublin-reglerna: Flyktingar som redan registrerats i ett annat land ska direktavvisas vid gränsen till Tyskland.

Angela Merkel är emot att Tyskland agerar ensamt på detta vis. Det hon kan tvingas göra för att förhindra att det sker är att i nödfall avsätta Seehofer. Regeringskris, kaos och slutet för Seehofers politiska karriär, troligen också för Merkels.

Kvar på sin post står den tredje parten i detta triangeldrama – Markus Söder, ny regeringschef i delstaten Bayern.

Frågan är var man börjar för att göra oförsonligheten i konflikten begriplig. Kanske med årtalet 1945 när det bayerska partiet CSU (Kristligt sociala unionen) bildas parallellt med att systerpartiet CDU (Kristligt demokratiska unionen) uppstår i övriga Tyskland. CSU var en efterföljare till mellankrigstidens BVP (Bayerska folkpartiet) och har alltid odlat ett separatistiskt drag – Bayern först.

Ett alternativt startdatum vore den 4 september 2015 då Angela Merkel inte stängde gränserna för de tusentals flyktingar som börjat vandra från Budapest i riktning mot Österrike och Tyskland. Därmed sätts Dublinreglerna officiellt ur spel. Dagen därpå kritiserar Horst Seehofer, då regeringschef i Bayern, beslutet och säger att »det blir svårt att få tillbaka korken i flaskan«.

Eller också börjar historien i april 2000 när östtyskan Angela Merkel väljs till CDU-ordförande och de konservativa krafterna i såväl CDU som systerpartiet CSU tänker att Merkel är en parentes i partihistorien.

Men Merkel sitter kvar och hennes valframgångar hindrar de konservativa att göra uppror mot utbyggnaden av barnomsorgen, avskaffandet av kärnkraften samt den allmänna värnplikten och talet om att islam hör till Tyskland. De konservativa knyter nävarna i det fördolda, Merkel tycktes inte ha någon känsla för deras hjärtefrågor.

Den 16 mars 2018 är också ett nyckeldatum. Då utsågs den 51-årige Markus Söder (CSU) till ny regeringschef i delstaten Bayern. Han hade trängt bort Seehofer från posten, partiordföranden får flytta till Berlin och bli inrikesminister i Merkels nya regering. Söder slår omedelbart in på en radikalare kurs än föregångaren.

Det är också omöjligt att förbigå legenden Franz Josef Strauss, död sedan 1988, ändå i högsta grad närvarande. Strauss var CSU-ordförande från 1961 fram till sin bortgång. Under hans era förvandlades Bayern från ett efterblivet jordbrukarland till vad det är i dag: Europas kanske mest välmående region.

Samtidigt blev CSU ett av kontinentens framgångsrikaste partier, så sent som 2003 fick CSU 60 procent av rösterna vid delstatsvalet i Bayern.

Strauss hade föga till övers för CDU-ledaren Helmut Kohl, hotade med att bryta samarbetet mellan systerpartierna och lyckades bli deras kanslerkandidat vid valet 1980. Socialdemokraten Helmut Schmidt kunde dock sitta kvar på sin post.

Den CSU-politiker finns inte som inte ser Strauss som sin förebild. Markus Söder utgör inget undantag, han hade en bild på idolen i sitt pojkrum.

En av Strauss flitigast citerade trossatser var att det till höger om CSU inte fick finnas något demokratiskt valt parti. Den myntades på 80-talet när CSU i Bayern hotades av det högerextrema Republikanerna.

När Angela Merkel i en tidningsintervju för några år sedan ifrågasatte dogmen och sa att det finns gränser för hur långt man kunde gå för att försvara den högra flanken betraktades det som ett majestätsbrott i CSU-leden.

Situationen som Strauss varnade för har dock uppstått. AFD (Alternativ för Tyskland) har etablerat sig i den tyska politiken till höger om CDU och CSU. Partiet fick 12,6 procent i fjolårets riksval och AFD hotar CSU:s egna majoritet när Bayern går till val i oktober.

Det heter att konfrontationen mellan Merkel och Seehofer i flyktingfrågan i grund och botten handlar om en positionering inför det förestående delstatsvalet. I Bayern bedrivs valrörelserna i öltält, subtiliteter är inte vad som efterfrågas. CSU vill, inför potentiella AFD-väljare, visa att partiet tvingat Merkel till reträtt i flyktingpolitiken.

Det förefaller som att det är Markus Söder som driver Seehofer framför sig, givetvis med höstens delstatsval i sikte, samtidigt strategiskt för att bereda marken inför det som ska komma efter Merkel.

Nya allianser formas. I Berlin har den 38-årige Jens Spahn i flera år bedrivit en näst intill försåtlig oppositionspolitik mot Merkel, tillräckligt framgångsrik för att hon skulle tvingas ta med honom som minister i sin senaste regering. En av Spahns förbundna är den fem år yngre Paul Ziemiak, ordförande i CDU:s ungdomsförbund Junge union.

Nyligen hade dessa två en informell träff i Berlin med Österrikes nye regeringschef Sebastian Kurz, underbarnet som redan för två år sedan bröt med Merkels kurs i flyktingpolitiken, då i egenskap av utrikesminister. Kurz leder också ÖVP (Österrikiska folkpartiet), CDU:s systerparti, och efter sin segerrika valrörelse i fjol bildade han regering med högerpopulistiska FPÖ.

Helt officiellt träffades Sebastian Kurz och Markus Söder i österrikiska Linz för en dryg vecka sedan och var överens om att tvisten mellan CDU och CSU lett till en ny dynamik i flyktingfrågan, även i Bryssel. Vid halvårsskiftet blir Österrike nytt ordförandeland i EU.

Då, runt den 1 juli, vet vi också hur det går i maktkampen mellan Merkel och Seehofer. Eller rättare sagt – mellan Merkel och Söder.