Tårarna flödar i brittisk politik
Rekordlågt förtroende för Labour och Tories ger plats för utmanare.
Vad är en finansministers tårar värda? Två miljarder pund, enligt finansmarknaden. I förra veckan, när en pressad brittisk premiärminister ställde sig upp i underhuset för att svara på frågor, kunde alla se finansminister Rachel Reeves försöka hålla tillbaka tårarna bakom premiärministern, Keith Starmer. Underhuset har sett det mesta, men sällan gråtande ministrar. Det tolkades som att Reeves var på vippen att få sparken, efter att Starmer under förödmjukande former tvingats backa från besparingar i budgeten. Priset på statsobligationer sjönk snabbt, vilket skulle ha kostat den skuldsatta brittiska staten just två miljarder pund om året, om priserna inte hade hämtat sig.
Så fort effekterna av Reeves tårar blivit tydliga, var finansministern tydlig med att hennes känslor hade att göra med en privatsak. Premiärminister Starmer ordnade snabbt ett gemensamt uppträdande med Reeves och försäkrade att han hade fullt förtroende för sin finansminister. Obligationsmarknaden hämtade sig. Men händelsen ger en tydlig vink om hur svag Labourregeringen är, trots sin stora valvinst för nästan exakt ett år sedan.
En annan nyhet i veckan kom från parlamentsledamoten Zarah Sultana, labourpolitiker som berövades partipiskan – i praktiken en form av uteslutning – förra sommaren. Sultana och sex andra labourledamöter sparkades ut därför att de vägrade att rösta för ett regeringsförslag som satte ett tak för barnbidrag. Nu, förklarade hon i efterdyningarna av Starmers budgettrassel, är det dags att bilda ett nytt vänsterparti, som slåss för Palestina och en tydlig vänstersväng i den ekonomiska politiken. Det hela var redan på gång och hennes partner i projektet att ena "oberoende parlamentsledamöter, förkämpar och aktivister över hela landet" var den förre Labourledaren Jeremy Corbyn. Corbyn, själv utesluten ur Labour på grund av sin likgiltighet inför partiaktivas antisemitism, framstod till en början som överrumplad. Men mot slutet av veckan verkade det som att Sultana hade grund för sina påståenden. Corbyn hade bara önskat att beskedet hade dröjt en aning.
En partisplittring är det sista Keith Starmer önskar sig i det här läget. Även om Sultana och Corbyn till en början inte fick något uttalat stöd av andra missnöjda, avhoppade eller uteslutna labourpolitiker, räknar politiska analytiker med att ett yttervänsterparti av det här slaget skulle kunna stjäla tio procentenheter från Labour. Det är främst den polariserande Palestinafrågan och Labourregeringens ovilja att driva en radikal vänsterekonomisk politik som mobiliserar upprorsmakarna.
Det kan visserligen vara upp till fyra år till nästa val, men få kurvor pekar åt rätt håll för den brittiska regeringen. Tillväxten har avstannat. Inflationen stiger igen, liksom arbetslösheten. Näringslivets framtidstro har sjunkit nästan lika lågt som vid den första nedstängningen på grund av pandemin 2020. Statsskulden växer och ligger över de prognoser som gjordes under den förra, uppenbart inkompetenta, konservativa regeringen. Det interna missnöjet inom Labourpartiet har stadigt vuxit. När Starmer tillträdde sade 60 procent av britterna att de gillade honom. Nu säger 62 procent att de inte gör det.
Trösten har hittills varit att det går ännu sämre för de konservativa. Torypartiet har, sedan det i november förra året valde Kemi Badenoch till sin partiledare, mestadels ägnat sig att be om ursäkt för begångna misstag. Det har inte hjälpt dem i opinionen. Det största partiet i opinionsmätningarna är nu Reform UK, Nigel Farages Brexitparti, med runt 30 procent. Labour når 23 procent och de konservativa bara 17 procent.
Det är osannolikt att ett nytt radikalt parti kring Jeremy Corbyn skulle visa sig vara ett lika stort hot mot Labour som Reform UK har visat sig vara mot Tories. Corbyn har, trots allt, konsekvent ratats i val utanför sin egen valkrets. Men det är alldeles klart att brittisk partipolitik är inne i ett omvälvande skede, som mycket väl kan bli slutet för Labour och Tories självklara dominans.
Fler än finansminister Reeves kommer antagligen få skäl att gråta.
***
Vad är en finansministers tårar värda? Två miljarder pund, enligt finansmarknaden. I förra veckan, när en pressad brittisk premiärminister ställde sig upp i underhuset för att svara på frågor, kunde alla se finansminister Rachel Reeves försöka hålla tillbaka tårarna bakom premiärministern, Keith Starmer. Underhuset har sett det mesta, men sällan gråtande ministrar. Det tolkades som att Reeves var på vippen att få sparken, efter att Starmer under förödmjukande former tvingats backa från besparingar i budgeten. Priset på statsobligationer sjönk snabbt, vilket skulle ha kostat den skuldsatta brittiska staten just två miljarder pund om året, om priserna inte hade hämtat sig.
Så fort effekterna av Reeves tårar blivit tydliga, var finansministern tydlig med att hennes känslor hade att göra med en privatsak. Premiärminister Starmer ordnade snabbt ett gemensamt uppträdande med Reeves och försäkrade att han hade fullt förtroende för sin finansminister. Obligationsmarknaden hämtade sig. Men händelsen ger en tydlig vink om hur svag Labourregeringen är, trots sin stora valvinst för nästan exakt ett år sedan.
En annan nyhet i veckan kom från parlamentsledamoten Zarah Sultana, labourpolitiker som berövades partipiskan – i praktiken en form av uteslutning – förra sommaren. Sultana och sex andra labourledamöter sparkades ut därför att de vägrade att rösta för ett regeringsförslag som satte ett tak för barnbidrag. Nu, förklarade hon i efterdyningarna av Starmers budgettrassel, är det dags att bilda ett nytt vänsterparti, som slåss för Palestina och en tydlig vänstersväng i den ekonomiska politiken. Det hela var redan på gång och hennes partner i projektet att ena ”oberoende parlamentsledamöter, förkämpar och aktivister över hela landet” var den förre Labourledaren Jeremy Corbyn. Corbyn, själv utesluten ur Labour på grund av sin likgiltighet inför partiaktivas antisemitism, framstod till en början som överrumplad. Men mot slutet av veckan verkade det som att Sultana hade grund för sina påståenden. Corbyn hade bara önskat att beskedet hade dröjt en aning.
En partisplittring är det sista Keith Starmer önskar sig i det här läget. Även om Sultana och Corbyn till en början inte fick något uttalat stöd av andra missnöjda, avhoppade eller uteslutna labourpolitiker, räknar politiska analytiker med att ett yttervänsterparti av det här slaget skulle kunna stjäla tio procentenheter från Labour. Det är främst den polariserande Palestinafrågan och Labourregeringens ovilja att driva en radikal vänsterekonomisk politik som mobiliserar upprorsmakarna.
Det kan visserligen vara upp till fyra år till nästa val, men få kurvor pekar åt rätt håll för den brittiska regeringen. Tillväxten har avstannat. Inflationen stiger igen, liksom arbetslösheten. Näringslivets framtidstro har sjunkit nästan lika lågt som vid den första nedstängningen på grund av pandemin 2020. Statsskulden växer och ligger över de prognoser som gjordes under den förra, uppenbart inkompetenta, konservativa regeringen. Det interna missnöjet inom Labourpartiet har stadigt vuxit. När Starmer tillträdde sade 60 procent av britterna att de gillade honom. Nu säger 62 procent att de inte gör det.
Trösten har hittills varit att det går ännu sämre för de konservativa. Torypartiet har, sedan det i november förra året valde Kemi Badenoch till sin partiledare, mestadels ägnat sig att be om ursäkt för begångna misstag. Det har inte hjälpt dem i opinionen. Det största partiet i opinionsmätningarna är nu Reform UK, Nigel Farages Brexitparti, med runt 30 procent. Labour når 23 procent och de konservativa bara 17 procent.
Det är osannolikt att ett nytt radikalt parti kring Jeremy Corbyn skulle visa sig vara ett lika stort hot mot Labour som Reform UK har visat sig vara mot Tories. Corbyn har, trots allt, konsekvent ratats i val utanför sin egen valkrets. Men det är alldeles klart att brittisk partipolitik är inne i ett omvälvande skede, som mycket väl kan bli slutet för Labour och Tories självklara dominans.
Fler än finansminister Reeves kommer antagligen få skäl att gråta.
***
