Nu är det högern som har beröringsskräck

Det hittills bästa det här valåret är kramen mellan Liberalernas Simona Mohamsson och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Kan vi äntligen sluta se meningsmotståndare som en farlig smitta?

Den förhoppningen är kanske lite väl naiv, insåg jag häromdagen när jag fick reaktioner efter att på X ha lagt upp en bild på socialistiska Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis och mig själv. Jag presenterade fotot som ”fiendebild”, eftersom vi vanligtvis debatterar mot varandra. Men på bilden ler vi båda glatt in i kameran på en 1 maj-fest arrangerad av Flamman. Som svar på delningen fick jag kommentarer som att det ger ju ”lite konstiga signaler när du kramar en revolutionär socialist”, att jag borde tänka på hur det såg ut att vi ”kramas och hänger” med varandra.

Socialismen har släckt liv och man ska undvika vänsterfolk, fick jag lära mig. Någon drog paralleller till umgänge med våldtäktsmän och pedofiler. Det reagerades på att jag ”stortrivs på en fest med gräddan av huvudstadens socialister”. En ytterligare person skrev ”den sista bilden innan du skjuts”. Aretakis och hans gäng är revolutionära kommunister, ”glöm inte det”, underströks det.  

Den här högern är som en spegelbild av den vänster som brukade klaga på att man som skribent förr om åren lunchade med sverigedemokrater. En vänsterskribent som fortsätter i samma anda är Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson. När Mohamsson och Åkesson hade haft den gemensamma presskonferensen skrev Pettersson att kramen fick henne att känna ”ett intensivt fysiskt obehag”.

Själv har jag känt obehag när sverigedemokrater har hotats, attackerats fysiskt och avskedats och den allmänna uppfattningen hos inflytelserika opinionsbildare har varit att de haft sig själva att skylla. Kramen från Mohamsson signalerar motsatsen. Den står för dialog, också med dem vi inte delar åsikter med.  

Mohamsson har därmed brutit mot idén att det skulle vara höjden av humanism att ta fysiskt avstånd från meningsmotståndare. Som att resa sig ur tv-soffan (Bengt Westerberg 1991), vägra gå in i sminkrummet (Lars Ohly 2010) eller bojkotta SVT:s partiledardebatt för att inte behöva stå bredvid Åkesson (Håkan Juholt och Lars Ohly, 2011).

Politiker har varit så ivriga i att få markera mot ett parti att det framstått som mobbning och demokratisk respektlöshet. Först när de etablerade partierna förlorade ännu fler väljare med Decemberöverenskommelsen – för att hålla SD borta från inflytande – började borgerliga partier ge upp.  

Som sämst har beröringsskräcken lett till att politiker har blundat för fenomen som hedersförtryck och islamism av rädsla för att ”låta som Sverigedemokraterna”. Även när jag har bevakat kommunpolitik har mönstret varit tydligt. Så fort en sverigedemokrat lyfte en så kallad känslig fråga blev det svårt för övriga partier att ta i den. I värsta fall intog partierna destruktiva positioner.  

Den som känner obehag av att se en liberal partiledare kunna prata och umgås med Åkesson verkar längta tillbaka till hur det har varit. Aftonbladets kulturchef och hennes likasinnade ska dock inte ses som representanter för den svenska vänstern i bred bemärkelse.  

Dramatikern Stina Oscarson var vänster och argumenterade bättre än alla andra för samtal och dialog med oliktänkande. Hon mötte till och med högerextremister och vägrade anpassa sig till överkänsliga och åsiktsintoleranta, och eftersom hon rörde sig i Stockholms kulturkretsar var hon omgiven av dem. Min gissning är att hon inte hade känt obehag av årets politiska kram.

Samma skribenter som däremot ständigt beklagar sig över polariseringen verkar inte begripa hur de själva bidrar till densamma. Mår du dåligt över att meningsmotståndare pratar, debatterar, kramas – eller festar ihop? Då ligger felet faktiskt hos dig själv.

***

Läs även: PJ Anders Linder: S går upp till kamp om nationalkänslan

Läs även: Sakine Madon: Där blev det tydligt – Thand Ringqvist är ingen Annie Lööf