S går upp till kamp om nationalkänslan
"Vi älskar Sverige" lyder budskapet inför första maj. Men vilket Sverige menar de egentligen?
I Kampanjkollen turas Sakine Madon och PJ Anders Linder om att recensera valkampanjen och regeringsbildningen.
Det drar ihop sig till första maj, då socialdemokratiska talare runt om i landet ska skälla på regeringen och förklara fosterlandet sin kärlek. ”Vi älskar Sverige” lyder texten på årets första maj-märke, och på sin hemsida meddelar partiet att ”i år går vi ut på gator och torg för att demonstrera för ett Sverige vi älskar”.
Budskapet är på sitt sätt motsägelsefullt, för i nästa andetag specificeras det att passionen gäller landet ”vi byggde”, och det blir plötsligt oklart om det är i sin ordning för en god socialdemokrat att gilla Sverige redan nu, eller om hon bör vänta tills efter ett maktskifte i höst.
Men partiet vill förstås både äta kakan och ha den. Å ena sidan borde Sverige ”bli mer som Sverige”, det vill säga som på den gamla goda socialdemokratiska tid som inföll oklart när. Å andra sidan vill man sända en stark och tydlig signal om att man är helt med på noterna när det gäller samtidens sympati för sammanhållning och nationell symbolik.
”Jag vill att den svenska flaggan ska hissas på varje torg”, utbrast Magdalena Andersson på partikongressen i fjol. Det ledde till en del höjda ögonbryn, men betoningen av det svenska var ingen nyhet då heller. Varje år sedan 2022 har ordet ”Sverige” ingått i första maj-märkenas korta paroller. Sviten på fem år i följd är unik. SD ska inte få ha sin nationella gräddfil i fred.
Om man undrar varför det går så mycket bättre för Socialdemokraterna i Sverige än för de allra flesta systerpartierna i Europa möter man här en viktig ledtråd: inte i det nationella i sig, men i förmågan att läsa av tidsandan och förhålla sig till den.
Partier kan vinna framgång på flera sätt. Man kan erbjuda attraktiv policy och ställa upp med starka persongallerier. Men det gäller också att bygga en effektiv organisation, behärska maktspelet och kunna anpassa sig till rådande samhällsklimat med så mycket som möjligt av trovärdigheten i behåll.
Beträffande policy och personer har även de svenska Socialdemokraterna problem. Nästan allt man har föreslagit under senare år har antingen gått ut på trött återreglering eller på att satsa ännu större offentliga resurser på redan befintliga och kostsamma system. Årets valplattform ”Plan för Sverige” med sina utfästelser om ”mer pengar i plånboken”, ”mer personal” i välfärden och ”ökad säkerhet” bär syn för sägen. Vi har hört alltsammans i många olika tappningar förut. Ska man hitta något genuint innovativt får man söka sig tillbaka till valet 1998 och Göran Perssons maxtaxa i barnomsorgen.
Det ser inte bättre ut på företrädarfronten. Partiet har tappat lyskraft och lyckas dåligt med att attrahera talanger. När en och annan – som Lawen Redar och Teresa Carvalho – ändå kliver fram, vågar partiledaren inte ge dem ordentligt svängrum. Det får bli firma Johansson, Hultqvist och Ygeman i stället.
Fast när det gäller lyhördhet, fräckhet och fotarbete spelar S fortfarande i en egen division. Tänk bara på migration och kriminalitet. När väljarna brydde sig betydligt mer om annat kostade det föga att visa ljumt intresse och gå folkviljan emot. Men när frågorna gått till topps i opinionen och Tidöpartierna börjat agera bestämt, lade S osentimentalt om kurs. På papperet och tills vidare är politiken numera i stort sett lika stram som regeringens.
Medlemskap i Nato var fullständigt otänkbart ända tills det blev fullständigt självklart, och man började ställa frågor till ministrarna om varför det tog så lång tid att komma med. Just i konsten att opponera på ett sätt som får regeringssidan att ägna sig åt gnällig kritik av kritiken i stället för att lägga fram egna positiva budskap har S utvecklat mästerskap.
Och inför valet ska det nu bli kamp om nationalkänslan på allvar. Startskottet går första maj.
***
