UD:s reseavrådan har inget med utvisningar att göra
Kanada varnar sina medborgare för resor till Sverige på grund av gängvåld och terrorhot. Betyder det att Stockholm är omöjligt att leva i?
Bild: TT / Christine Olsson
Under vinjetten Världen i Sverige skriver Sofie Löwenmark om omvärldskonflikter som kommit till Sverige. Hon turas om med Elisabeth Braw, som skriver om säkerhets- och geopolitik som påverkar Sverige under vinjetten Sverige i världen.
I den nya svenska grenen utvisningsjournalistik finns en mening som återkommer med nästan rituell precision: “UD avråder från resor till landet.”
Den är ett slags journalistiskt trumfkort. Som om saken därmed vore avgjord. Eftersom Sverige ju avråder svenskar från att resa till en viss plats framstår alltså en utvisning dit som direkt omänsklig, absurd eller rentav omöjlig. Problemet är bara att UD:s reseavrådan inte har migrationsfrågor för ögonen. Det är inte heller någon bedömning av hur det är för landets medborgare att leva där.
När Dagens Nyheter för några år sedan en smula uppgivet konstaterade att UD:s reseavrådan inte hindrar Migrationsverkets utvisningar, fick Migrationsverkets presstjänst förklara det uppenbara: reseavrådan är inte kopplad till beslut om utvisningar och verkställighet. Den handlar om någonting annat.
En reseavrådan är i grunden en nationell riskbedömning riktad till det egna landets medborgare, i det här fallet oss svenskar. Den handlar förstås om säkerhetsläget, terrorhot, kidnappningar, krig och diplomatiska konflikter, men framför allt om statens möjligheter att hjälpa svenska medborgare när något går fel utomlands.
Det är därför UD:s information ligger under rubriken “Sweden Abroad”. Det är därför texterna handlar om pass, ambassader, evakueringar och konsulär hjälp. Och det är därför informationen endast är relevant för människor som faktiskt har rätt till svensk konsulär hjälp. Det är egentligen självklart.
Men ändå behandlas reseavrådan gång på gång som någon sorts överordnat facit i utvisningsärenden, ett argument för den som tycker att det inte ska finnas några skillnader mellan svenska medborgare och andra. Men det är inte saklig journalistik.
För vår del skärptes till exempel säkerhetsläget i delar av Mellanöstern mot svenskar efter koranbränningarna
Poängen blir tydlig när man vänder på perspektivet. Kanadas utrikesdepartement har gula säkerhetsvarningar för resor till Sverige. Kanadensiska medborgare uppmanas att ”iaktta en hög grad av försiktighet” på grund av terrorhot och det grova gängvåldet. Stockholm pekas särskilt ut för skjutningar och sprängningar. Liknande varningar om Sverige finns från bland andra USA, Nya Zeeland, Storbritannien och Australien.
Samtidigt går ju inte svenska myndigheter ut och uppmanar stockholmarna att ständigt se sig över axeln för att undvika att hamna i en eldstrid. Bostadspriserna visar tvärtom att huvudstaden trots allt är extremt attraktiv. Och att man som landsortsbo skulle avstå från att ta tåget upp till Stockholm för ett möte är så klart absurt.
Det syns också i hur olika länder bedömer exakt samma plats helt olika. Ett land avråder från alla resor. Ett annat bara från icke nödvändiga resor. Ett tredje nöjer sig med att uppmana sina medborgare till ökad försiktighet, medan ytterligare andra inte har några varningar alls.
Skillnaden ligger alltså i hur stater gör riskbedömningar för sina egna medborgare och inte i någon universell ranking över civilisationer. Bedömningen är direkt kopplad till det egna landets politik, resurser och konsulära kapacitet. Och, inte att förglömma, rena pengafrågor, för alla försäkringsbolag har villkor där ersättning kan nekas om man reser till osäkra platser. UD:s reseavrådan är alltså en viktig privatekonomisk information.
Kanada som alltså varnar sina medborgare för Sverige har samtidigt grönt ljus för resor till Rwanda. Ingen vettig människa tolkar det som att Ottawa anser Rwanda vara ett bättre eller tryggare land än Sverige, lika lite som att utvisningar till Stockholm i Kanada skulle ses som mer problematiska och oetiska än utvisningar till Kigali.
En reseavrådan kan också ha direkt koppling till händelser i det egna landet och specifikt gälla deras medborgare snarare än situationen vid destinationen. För vår del skärptes till exempel säkerhetsläget i delar av Mellanöstern mot svenskar efter koranbränningarna. Sveriges ambassad i Bagdad stormades och sattes i brand och svenskar i regionen uppmanades till ökad försiktighet.
Det betydde alltså att just svenska medborgare kunde vara särskilt utsatta där, samtidigt som våra möjligheter att hjälpa dem var mycket begränsade. Men det betydde inte att säkerhetsläget förändrades för irakier i allmänhet och inte heller att en japan eller brasilianare på resa i landet löpte samma förhöjda risk.
Därför blir det så missvisande när reseavrådan gång på gång används som argument i utvisningsjournalistiken. Det är lätt att förstå att den fungerar som en känslotrigger, men det skaver när den samtidigt presenteras som om den vore ett tungt sakligt skäl mot själva utvisningen – och därmed också mot statens rätt att avgöra vem som har rätt att vistas inom landets gränser.
