Bakom förortens fasad eldade han på ett importerat krig

För ett par år sedan kontaktades Dokus redaktion av några exilsomalier i Storbritannien. De pekade ut en ung somalier i Göteborg. Från sin lägenhet hade han byggt upp ett inflytande som sträckte sig långt utanför Sveriges gränser. I sändningar på sociala medier uppmanade han barn att göra jihad, att ansluta sig till ett krig i hemlandet.

Det handlade om striderna i Las Anod, en konflikt om en del av Somaliland i nordöstra Somalia. Frihetskamp för vissa, terrorism för andra. Ett utropat Somaliland mot lokala klanstyrkor.

Mannens lilla redaktion i förortslägenheten hade en sexsiffrig följarskara, fler än Sveriges stora mediehus. Vi började leta efter honom. Namnet fanns inte i folkbokföringen. Filmer som han la ut gav fragmentariska ledtrådar. Vi jämförde fönster och fasader i bostadsområden och pusslade ihop ett liv som officiellt inte fanns.

Till slut identifierade vi en balkong och fick fram adressen. Han öppnade inte dörren, men svarade i telefon. Efter viss tvekan gick han med på att träffas. Första gången ställde han in när vi redan var på plats. Nästa gång dök han upp. Vi sågs på ett somalisktdominerat café i Angered.

Han är ung, charmig och välklädd, närmast överdrivet stilmedveten. På engelska berättar han att han kom till Sverige som ensamkommande under flyktingkrisen. Våra efterforskningar visar att han kom med andra unga män från samma somaliska område och att de snabbt engagerade sig i hemlandskonflikten från svensk mark. Bilder från sociala medier visade en bakgrund i hemstadens övre skikt.

Vi frågade om hans alla resor mellan Göteborg och Somalia. Varför just han togs emot av landsmän och lokala klanledare i Las Anod och närliggande områden med en respekt som normalt tillkommer politiska ledare och auktoriteter. Hur han byggt upp sitt inflytande i Europa.

Hans trevliga uppträdande mot oss stod i kontrast till den djupt splittrande figur som i sändningarna ständigt gick hårt åt rivaliserande klaner med en medvetet provocerande ton. Och det stannade inte där, för han riktade alltså också, med ett islamistiskt språkbruk, uppmaningar till barn att ansluta sig till striderna i hemlandet.

De han angrep fanns inte bara på andra sidan frontlinjen i Somalia. De fanns också här. Vi fick kontakt med en tidigare somalisk minister, numera bosatt i London. I ett Zoommöte utgöt han sig om den somaliska diasporans, främst männens, misslyckanden och han beskrev klanstrukturernas roll för somalier i allmänhet och för Las Anod-konflikten i synnerhet: Dhulbahante, med stark närvaro i Göteborg och Sverige, och Isaaq, som dominerar i Somaliland och har en stark närvaro i Storbritannien.

När jag nu några år senare följer upp vad som hänt hittar jag ett utvisningsbeslut och ett överklagande om uppehållstillstånd. Av bilder att döma är han tillbaka i norra Somalia. Uppgifterna i överklagandet om risker för gripande och tortyr rimmar illa med filmer där han rör sig obehindrat i styrets toppskikt. Han verkar till och med ha fått en ledande roll i regeringspartiet.

Mannen symboliserar för mig en naiv bild som länge har präglat migrationsdebatten. Föreställningen att människor som tar sig hit flyr samma krig, samma förtryck, samma fiender och därför står på samma sida. Men så ser det inte ut. De som kommer hit gör det av olika skäl och representerar olika sidor i hemländernas konflikter. Oavsett vilket land vi talar om.

Doku skrev aldrig om mötet med den somaliske mannen som från sin förortslägenhet blivit en mycket inflytelserik röst för sin diaspora. Andra saker kom emellan. Men det fanns också en tvekan. Känslan att interna klankonflikter bland exilsomalier inte bara är svåra att skildra – de är för komplexa, för avlägsna och de är för många sannolikt också ointressanta. Som i detta fall, en klanbaserad somalisk konflikt om en landremsa.  

Men konflikterna finns inte längre bara där borta. De är här. Och de är stora. De skär genom diasporagrupper, länder och lojaliteter och har en påverkan långt utanför Sverige. Frågar man poliser i utsatta områden återkommer samma bild: när konflikter blossar upp i hemländerna märks det direkt här. I relationer, i mobilisering, i spänningar i lokalområdet.

För den som, likt den somaliske mannen, vill bedriva krigspropaganda utan att riskera att bli uppmärksammad av journalister och påkommen av polis är Sverige numera en säker hamn. Till dels förklaras det säkert av det främmande språket och att ett krig i Somalia ses som perifert. Men framför allt: så fungerar det i ett skuggsamhälle.

***

Läs även: Erik Jersenius: Hur hjälper vi flyktingen bäst?

Läs även: Fredrik Virtanen: Har utvisningarna skapat ett paradigmskifte?