Alla undrar: när ska allt bli normalt igen?

Det är, som så mycket annat, rena grekiskan. ”Nostalgi” är sammansatt av nostos, som betyder ”hemkomst” och algos, som betyder ”smärta”. Då får man ”melankoliskt själstillstånd som förorsakas av lång bortovaro från hemmet”, som Svenska Akademien elegant, om än en aning kliniskt, sammanfattade det 1947, när ordboksredaktionen kom till N.

Den första dokumenterade användningen på svenska tycks vara i ett brev från Linné. Johannes Hofer, en schweizisk läkare, myntade termen i en avhandling 1688. Han hade noterat att schweiziska legosoldater kunde drabbas av så stark hemlängtan att den blev direkt livshotande. Läkare var allmänbildade på den tiden så den homeriska termen nostos – drivande i hela berättelsen om Odysseus som försöker ta sig hem från Troja – var nära till hands när fenomenet skulle beskrivas.

För oss har nostalgi nästan uteslutande kommit att betyda en längtan tillbaka i tiden, snarare än bara tillbaka till en annan geografisk plats. Det är något poetiskt över tanken att det ”hem” som vi blir melankoliska av att ha skilts från, främst är en svunnen tid. Det ligger också något hopplöst i tanken, om man inte tror på tidsresor bakåt. Men tidsresan framåt, den bara fortsätter, inte minst i politiken. Finns politisk nostalgi? Är det i så fall något särskilt med den? Visst finns den. Och ja, den är speciell i ett avseende.

Det ”melankoliska själstillståndet” är förstås det bärande i ordboksdefinitionen av nostalgi. Och melankolin bär inget hopp. Det är snarare den känsla som infinner sig när man accepterat att hoppet är ute. Att något för alltid är förlorat. Visst, Odysseus tog sig hem efter ett decenniums irrfärder. Hofers landsmän och legosoldater kunde återvända till Schweiz, om de verkligen ville. Men om nostalgin snarare är en längtan efter en svunnen tid, är det bästa man kan åstadkomma en konstruerad efterapning genom att klä sig i vintagefynd, finna sitt möblemang på loppmarknader och samla stenkakor. Det finns ingen verklig väg tillbaka.

Och det är just där som den politiska nostalgin skiljer från andra sorters nostalgi. Politiska nostalgiker inbillar sig att tidsresor bakåt är möjliga. De vill tillbaka till framtiden. Att redan här fokusera på Moderaterna och Sverigedemokraterna vore inte rättvist. Det finns flera andra partier som besväras mer av politisk nostalgi. Så låt oss börja i den änden.

Det är kanske det minst uppmärksammade, mest seglivade antagandet inom politiken i dag, inte bara i Sverige: övertygelsen att det vi upplever nu – och vid det här laget har upplevt i åtminstone tio år – är en avvikelse. Något slags bugg i det historiska programmet, som tvingat bort oss från den utstakade vägen. Enkelt uttryckt: det här är inte normalt. Och om vi trots allt ägnar denna ofta outtalade premiss en tanke infinner sig förstås en fråga: vad är normalt, då?

Svaret är lite grand som det som den amerikanske domaren i Högsta domstolen, Potter Stewart, gav när han ombads att definiera det obscena: ”jag känner igen det när jag ser det”. Igenkänningen är det som gör det normala normalt. Och vi känner igen det som vi varit med om förut. Så, alltså, det vi uppfattar som normalt blir inte sällan det som har varit.

Det är här den politiska nostalgin tar en liten annan väg än den vanliga nostalgin. Nostalgiker av andra slag sörjer att det som en gång var har gått förlorat för alltid, därav melankolin. Men politiska nostalgiker är snarare ilskna. De betraktar det som förändrat deras värld som anomalier, som något onormalt. Vettlösa ordningsstörningar, utan meningsfullt innehåll. Det som är förlorat kan och måste återskapas. Normaliteten måste återupprättas.

Detta får en hel del märkliga konsekvenser. En är renässansen för antagandet att de som står för de vettlösa ordningsstörningarna är onormala på så sätt att de har psykologiska problem av olika slag. Sverige har åtminstone en välpublicerad akademiledamot som då och då snuddar vid den förklaringen. Vi har akademisk forskning på svenska universitet, vars uttalade syfte är att psykologiskt diagnosticera personer som lider av ”klimatförnekelse”.

Det kanske förbryllar en del att lockelsen att betrakta människor med avvikande ståndpunkter och synsätt som sinnessjuka, nu har fångat människor som anser sig vara liberala demokrater. Det brukade trots allt vara en paradgren bland sovjetkommunister. Men det är inte så märkligt. Två förutsättningar räcker för att idéer av det här slaget ska slå rot. Den ena är en övertygelse om att ha rätt, så stark att varje ifrågasättande av det sanna per definition är absurd. Den andra är en så självklar upplevelse av att ha rätt till en maktposition, att de som utmanar den anses agera irrationellt. Det handlar med andra ord mindre om politiska ideologier och mer om makt och mänsklig natur. Liberaler är också människor, precis som sovjetkommunister och inkvisitorer.

En annan märklig konsekvens av tanken på att normaliteten måste återerövras är fixeringen vid att den oreda som uppstått måste ha skett på ett ohederligt sätt. Någon luras och några går på det. Någon fuskar. Lömska kabaler i det fördolda gör lögn och sanning omöjliga att skilja åt. Det finns naturligtvis täckning för allt detta. Ryska cyberkrigare försöker vrida verkligheten efter beställning. President Trump försökte få valresultatet 2020 upphävt. Iran använder sig av svenska kriminella för att destabilisera vårt land. Hamas lyckades tidigt sätta tonen i västvärlden, trots att det var deras mördande, våldtäkter och kidnappningar som ledde till Gazakriget. Vi lever i en tid när tekniken gjort information ofiltrerad och obegränsad. Det leder bland annat till att det spektakulära vunnit mark på bekostnad av det tillförlitliga. Människor är, som sagt, inte mer än människor.

Men betyder det verkligen att den oreda vi ser bara är, som det brukade heta för ett par decennier sedan, ”en konstruktion”? Speglar det som sker inte några genuina problem och verkliga bekymmer, utan bara lömska krafters destruktiva maktbegär? Är det ”onormalt” i meningen oäkta? Få liberaler skulle göra samma analys av den amerikanska revolutionen 1776 eller den franska revolutionen 1798 som av dagsläget, även om det inte var någon brist på desinformation, sammansvärjningar, hot och hat de gångerna heller. Revolutionsåret 1848 var en häxkittel av känslor, illa underbyggda påståenden, mobbvälde och manipulation. Men vem skulle vilja påstå att det bara var resultatet av ljusskygga politiska troll?

Det är förstås tänkbart att det är annorlunda den här gången, men det bästa sättet att ta reda på det borde vara att börja med hypotesen att vår tid i det här avseendet inte skiljer sig från tidigare formativa skeden i vår politiska historia. Att det även den här gången finns något genuint problematiskt i botten, snarare än att allt bara är ett skuggspel av onda krafter som vill förhindra en återgång till normalläget.

Men det förutsätter att man inte utgår ifrån att det som sker omkring oss är en bugg i det historiska programmet. Om man tvärtom förutsätter just detta är det enda som behövs ett effektivt anti-virusprogram. Något som isolerar det som stör, så att allt kan bli som vanligt igen.

I Sverige födde politisk nostalgi av det här slaget först antivirusprogrammet Decemberöverenskommelsen och sedan efterföljaren Januariavtalet. Vill man uttrycka något uppskattande om dessa skulle man kunna säga att de åtminstone var försök att möta det nya med en strategi. Men å andra sidan är det svårt att tro att överenskommelserna skulle ha kunnat träffas om de inblandade trodde att de var något annat än tillfälliga lösningar, i väntan på att allt blev normalt igen: en tillfällig åtgärd tills buggen var avlägsnad.

Det här var trots allt överenskommelser som byggde på att partier skulle undvika att driva sin egen politik, om den riskerade att röstas igenom med hjälp av Sverigedemokraterna. Det underliggande antagandet var att frysa ut det störande partiet, tills det frös ihjäl, och sedan fortsätta som vanligt. Idén var inte helt tagen ur luften. Ny demokrati hade trots allt haft en kort halveringstid, men ganska snart stod det klart att det här var ett annat slags parti än grevens och betjäntens. Kristdemokraternas Ebba Busch var först att agera på den insikten. Något så trivialt som att äta köttbullar med Jimmie Åkesson blev en symbolhandling.

Sedan dess har de etablerade partierna – för trots 15 år i riksdagen, en femtedel av rösterna och snart fyra år som regeringsunderlag räknas inte SD dit – inte längre en gemensam strategi för att möta den politiska förändringen. Fyra partier – fyra och ett halvt, om man räknar Liberalerna – håller fast vid antivirusprogrammet. En del därför att de ideologiskt och sociologiskt ligger så långt bort från SD att de inte behöver förhålla sig till det nya. Andra för att de agerat oskickligt och målat in sig i ett hörn. Socialdemokraterna av mer komplicerade och intressanta skäl. Vi ska återkomma till det.

Två och ett halvt parti – KD, M och i viss mån L – har bestämt sig för att anti-virusprogram inte duger. De har slutat övertala sig att de har att göra med en bugg och att allt kan bli som vanligt igen. De vill i stället vara med och koda ett nytt program. De behöver för den skull inte låtsas att den ordning som vi har nu är normal. Men de behöver tänka på ett annat sätt när de definierar normalt och onormalt. De kan inte tänka på det normala som det som fanns förut. De kan inte vara troende politiska nostalgiker, som förutsätter att allt kommer att återgå till det gamla.

I stället måste de acceptera att det onormala i vår tid inte så mycket består i en avvikelse från en snitslad bana, som i en ojämvikt. Vår tid är onormal i den bemärkelsen att den inte har funnit sin balanspunkt ännu. Vi lever i en övergångsperiod mellan ett normalläge och ett annat, ännu okänt. Allt rör sig fortfarande i jakt på jämvikten.

Moderaterna, Kristdemokraterna och de liberaler som hänger med har till dels valt den här vägen därför att de kände sig tvingade till det. Att hålla fast vid den politiska nostalgin ledde ut i en politisk ödemark för dem, med absurda konsekvenser och antagligen garanterad socialdemokratisk hegemoni. Men de har till dels valt den med ett spirande hopp om att den nya jämvikten, när den väl uppnås, kommer att gynna dem. Väljarkåren har trendmässigt rört sig högerut under en längre tid. Det svåra har varit att få den trenden att slå igenom i regeringsbildningen. Nu finns chansen.

Tidöavtalet är bara ett första steg på vägen mot det nya, för det är trots allt lika märkligt som Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet. Hur kan man komma överens om att den starkaste enskilda parten i en koalition ska stödja koalitionen utan att formellt vara en del av den? Vad är det egentligen de tre regeringspartierna räddar med en sådan överenskommelse? Hur kan Sverigedemokraterna gå med på den?

Svaret är just att alla inblandade inser att vi befinner oss i en övergångsperiod, utan att ha funnit en ny balanspunkt. Tidöavtalets någorlunda outtalade förutsättning är att avtalet aldrig kan vara mer än ett provisorium, om än ett nödvändigt sådant. Avtalet bygger på den dubbla insikten att vi är på väg mot något nytt, men att det krävs åtminstone en mellanlandning innan vi når dit. De politiska maskinerna klarar helt enkelt inte av att ta sig hela vägen, utan att gå sönder.

Det är av det skälet Liberalernas officiella vägran att släppa in Sverigedemokraterna i nästa borgerliga regering, om en sådan skulle bli av, knappt ens övertygar liberaler. Till och med välvilliga bedömare himlar med ögonen. För L:s vägran bryter mot Tidöavtalets outtalade, men mest centrala, premiss. Den liberala hållningen är på gränsen till självmotsägande. Omöjlig på samma sätt som man inte kan vara hängande mellan oskuld och havandeskap och förbli lite gravid.

Liberalerna skulle förstås kunna hävda att det krävs två mellanlandningar för att nå fram till det nya, men det är inte så partiet resonerar. Det resonerar som om provisoriet är den nya balanspunkten och övergångsperioden en ny jämvikt. Eftersom alla, till och med de verkliga politiska nostalgikerna, vet att det inte är så, tar ingen deras besked på allvar. Men Liberalernas våndor är trots allt en bisak och möjligen något som de andra riksdagspartierna snart slipper hantera.

Socialdemokraternas våndor i den nya politiska miljön är däremot intressanta för alla och komplicerade på ett helt annat sätt.

S är av tradition ett brett parti, så visst har det sina troende politiska nostalgiker. Sådana som, likt Dagens Nyheter och Centern, tror att man kan resa tillbaka till framtiden. Men det är också Sveriges skickligaste maktparti och det blir man inte om man går vilse i sina egna förhoppningar och talepunkter.

Om något parti skulle ha anledning att vilja drömma sig tillbaka är det förstås S. Länge var partiet inte bara i särklass störst, utan dessutom bärare av problemformuleringsprivilegiet. Inte sedan Gustav Vasa har en politisk maktapparat varit så identifierad med Sverige som nation. Socialdemokraternas ställning började urholkas redan på åttiotalet. Det fanns flera, komplexa, inhemska och internationella skäl. Men även om valresultat på över 40 eller ens 35 procent blev allt ovanligare var den borgerliga oppositionen då ännu inte en ny, vässad fiende. S visste var den hade sina motståndare. Att marginalväljarna i den allt större medelklassen då och då råkade putta fram en borgerlig regering var kanske irriterande, men inte ett grundskott mot partiet.

Inte ens Alliansen och Fredrik Reinfeldts unika framgång som moderat statsminister kunde riktigt skaka Socialdemokraterna i grunden. Det var fortfarande medelklassens urbana marginalväljare striden stod om. Reinfeldt var bara bättre än sina företrädare på att övertyga dem om att man inte behövde skämmas för att man röstat moderat.

Men så dök Sverigedemokraterna upp. Och det var något helt annat. Det är inte SD:s nazistiska rötter som skrämmer S. Det är inte misstanken att SD skulle blanda sig i medierna och rättsväsendet. Det är inte heller SD:s syn på invandring, som S på sitt imponerande anpassliga sätt snabbt har godtagit i allt väsentligt. Nej, det som skrämmer S är att de ser SD:s sätt att resonera, att mobilisera, att engagera, att möta väljarna, att göra sig till tolk för stämningarna, att erövra problemformuleringsprivilegiet och att växa och de känner igen nästan allt. Det är för Socialdemokraterna som att se sig i spegeln med 100 års fördröjning.

Det sägs ibland att S och SD borde bilda koalition, eftersom de är så pass lika: två brett folkliga partier med tro på ordning och reda, ett generöst välfärdssystem och staten som aktiv aktör. Fast det är just likheterna som är problemet. De är på många sätt större och mer djupgående än de som fantiserar om en sådan koalition tänker sig. Och inget kunde skrämma Socialdemokraterna mer.

Inget borgerligt parti, inte ens Centern när det surfade på den gröna vågen och samlade 25 procent av rösterna, har haft en så bred, folklig genklang som SD. För första gången gäller striden om väljarna Socialdemokraternas kärntrupper, inte medelklassens marginalväljare.

S önskan att isolera SD har vid det här laget mer att göra med detta än med politisk nostalgi. Det handlar inte om att de förra tror att man kan få de senare att försvinna och att allt kan bli som förut igen. Det handlar om att Socialdemokraterna för första gången utmanas som den svenska politikens gravitationscentrum.

Det här är den stora strategiska förändringen i svensk politik. Det är en maktförskjutning som Moderaterna slagits för i decennier, utan att uppnå. Det må se illa ut i opinionsmätningarna för regeringspartierna, men faktum är att den plattform som Tidöavtalet skapat har en potential som ingen borgerlig plattform har haft tidigare. För första gången kan en högerkoalition på riktigt utmana S i väljargrupper som borgerliga partier – särskilt Moderaterna – tidigare aldrig lyckats nå. Socialdemokraterna har i Sverigedemokraterna fått en formidabel motståndare i kampen om folkligheten.

Det kan mycket väl hända att Tidöpartierna förlorar valet i höst, men om inte några dramatiska och osannolika helomvändningar sker efter en sådan förlust kvarstår hotet mot S. Det mesta talar för att det bara kommer att bli starkare.

I Novus väljarbarometer för december ökade SD med hela 2,7 procentenheter och den största strömmen kommer från väljare som tidigare röstat S. Socialdemokraterna och deras stödpartier, inklusive Centern, är fortfarande knappt 3 procentenheter större än Tidöpartierna och närmare 5 procentenheter större om man räknar bort Liberalerna, men rörelseriktningen gynnar Tidöpartierna. Och det verkligt viktiga är trots allt att förutsättningarna för att utmana S om makten helt har förändrats, eller snarare är under förändring, för någon ny jämvikt har vi knappast nått än.

SD:s uppgång illustrerar det. Det har spekulerats i om partiet har ett glastak kring 20 procent. Novus mätning tyder på att det inte är så. Kanske står SD i det här valet snarare inför en ny tillväxtspurt, som etablerar det på en nivå runt 5 procentenheter mer än i förra valet. Det är dock långt ifrån givet. Även Sverigedemokraterna dras med ett antal mer eller mindre allvarliga opinionsproblem. Det allvarligaste är kanske könssorteringen i väljarkåren, som är särskilt tydlig för SD. Nära 70 procent av Sverigedemokraternas sympatisörer är män, eller för att vända på steken, bara 30 procent är kvinnor. Socialdemokraterna har en betydligt jämnare fördelning på ungefär 55 procent kvinnor och 45 procent män. Men om Sverigedemokraterna kan ta sig förbi detta och andra hinder att nå nya grupper börjar snart nästa skede: slaget om vilket svenskt parti som ska vara störst, snarare än slaget om vilket som ska vara näst störst.

Det är, på sätt och vis, som om en dröm har besannats för statsministerpartiet Moderaterna, som aldrig tidigare lyckats hota Socialdemokraterna på detta dödliga sätt. Allt arbete med att hjälpa SD att växa i kläderna, alla kompromisser, samtal och förtroendeskapande åtgärder har burit frukt. Problemet är förstås att hotet mot Socialdemokraterna inte kommer direkt från M. I den bästa av alla moderata världar skulle allt detta skett, men utan att Moderaternas ledarställning i den nya koalitionen hotades. Där skulle SD leverera de folkliga rösterna och M administrera makten som växte ur dem. De skulle alltid vara statsministerpartiet.

Det är inte särskilt mycket som talar för just det scenariot längre. En riktig Tidöregering efter årets val kanske kan ha en moderat statsminister, även om SD är störst. Men det fanns en gång då M fick stå tillbaka på samma sätt, trots sin storlek. Det höll inte i längden.

I Novus mätning tappar M, visserligen mest till soffan. Det kan handla om väljare som kommer tillbaka när det drar ihop sig till val. Men det kan också vara väljare som är på väg över till SD, som nu är nästan 6 procentenheter – ett helt vänsterparti – större än M. Partiet har tappat 12 procentenheter sedan Fredrik Reinfeldts succéval 2010, då det bara fattades sex tiondelar för att gå om Socialdemokraterna. M har helt enkelt köpt den stora strategiska vinsten gentemot S genom att pantsätta sin egen dominerande ställning. Det är precis det påpekandet kritiker av Tidöavtalet brukar gissla Moderaterna med: hur kunde ni tro att ni tryggt skulle kunna rida på den här tigern?

En rimlig fråga, men inte så förödande som de politiska nostalgiker som ställer den tror. För motfrågan är förstås vad M och KD skulle ha gjort i stället? Ingått en evig decemberöverenskommelse och ägnat en stor del av sin tid åt att förklara för sina väljare varför de inte röstar för sin egen politik? Bildat storkoalition med S, i ett försök att förhindra en ny jämvikt i svensk politik, där allt inte cirklar kring S?

Alla alternativ är på ett eller annat sätt utslag för den politiska nostalgi som förutsätter att den situation vi befinner oss i är onormal, övergående och kan ridas ut. Att allt kan bli som vanligt igen. Men om man inte tror det, då? Är det inte bättre att ta de chanser som ges, även om de inte är exakt de man skulle önskat?

Det pris som M betalar för att verkligen utmana S såg kanske alltid ut så här: att dela makten med en folkligare rörelse. Priset för att hålla fast vid drömmen att man kan resa tillbaka till framtiden var antagligen ännu högre. Fråga Liberalerna, nu när de går under med ett gnyende.

***

Läs även: Säkerhetspolitiken efter Berlinmurens fall – vad gick fel?

Läs även: Var står Magdalena Andersson – Sveriges mest populära politiker?