Är det omöjligt att skydda utsatta barn?

I slutet av förra året flyttade 14-åriga Carla igen. Det var det sjätte familjehemmet hon bott i och den trettonde adressen totalt i hennes unga liv. Om man räknar in de två skyddsboenden som tagit emot henne och hennes mamma, vill säga. Orsaken till den senaste flytten förstår hon inte, hon tyckte mycket om det hem hon var placerad i.

– Soc lyssnar aldrig på mig och när de säger något pratar de om lagar och annat som jag inte förstår något av. De är bara konstiga, säger Carla.

Enligt lagen ska socialtjänsten alltid ta in barnets perspektiv när den fattar sina beslut om omhändertaganden, placeringar och liknande. Trots det konstateras om och om igen att det ofta saknas. Bland annat har BRIS och Myndigheten för vård- och omsorgsanalys konstaterat bristen. Sommaren 2025 fick Sverige en ny socialtjänstlag som syftar till att bättre tillvarata barnets intresse. Fast Carla märkte ingen skillnad. Hon känner fortfarande att hon inte tas på allvar.

Samma sak kan sägas om de fall som uppmärksammats i media under vintern. Som ”Fallet Elsa”, som Sveriges Radio berättat om. Elsa hämtades av polis från sin mamma därför att socialtjänsten i Uppsala gjort bedömningen att hennes beteendestörningar berodde på mamman, när orsaken var felbehandling av flickans svåra tarmsjukdom från sjukvårdens sida. Eller SVT:s dokumentär om 7-åriga Adam, som ansågs vara utsatt för incest av sin pappa och sedan själv stämplades som förövare. Där konstaterades till sist, efter rättegångar och flera omplaceringar, att det inte fanns några bevis för att något hade hänt. Förra veckan berättade Uppdrag granskning även om Malin som mot sin vilja fått sin nyfödda son Leo omhändertagen efter förlossningen, på vad som visat sig vara felaktiga grunder.

Varje år placeras cirka 20 000 barn i Sverige i familjehem, och cirka 7000 hos Statens Institutionsstyrelse – SiS – eller i kommunala så kallade hem för vård och boende, HVB. Nästan alla har trassliga hemförhållanden på ett eller annat sätt och flertalet omhändertaganden sker sannolikt på goda grunder. Men det är en delikat balansakt. För samtidigt som barnet ska skyddas från att fara illa är det ett oerhört ingrepp av staten, kanske det svåraste och mest integritetskränkande vid sidan av fängelsestraff: att ta ett barn från dess föräldrar. Det får helt enkelt inte bli fel. Ändå sker det med jämna mellanrum – någon skulle säga alldeles för ofta – som exemplen ovan visar.

Under 1800-talet införde Sverige ett gemensamt kommunalt program för att stötta barn och deras familjer. Fattigdomen var utbredd. Svält, sjukdomar och till och med barnamord förekom, och barnrika familjer gavs möjlighet att lämna bort barn till familjer med större resurser. Kommunen och socknen anordnade auktioner där den som kunde tänka sig att ta emot ett barn mot lägst ersättning fick ta hand om det. Metoden beskrivs målande och hjärtskärande i Nobelpristagaren Harry Martinsons bok Nässlorna blommar. Men systemet med utackordering av fattiga barn fungerade dåligt. Många har i efterhand berättat om övergrepp och missförhållanden, och auktionerna förbjöds 1918. Nedtecknandet av övergreppen hölls korta, visar dokument i Riksarkivet – ofta bara något enstaka ord per ärende.

I stället skulle barnen placeras på barnhem. Sådana institutioner hade funnits i Sverige länge. Redan 1642 infördes en fattigvårdsförordning som stipulerade att varje stad skulle ha ett barnhus som skulle omhänderta fattiga eller vanartiga barn utan släktingar. Men nu blev det en uttalad skyldighet för varje socken att skaffa plats i barnhem åt de mindre lyckligt lottade.

Men efterhand som Sverige blev rikare och välfärdssamhället växte fram ökade kritiken mot systemet med barnhem, och dessa avvecklades efter hand. Det sista, Vidkärrs barnhem i Göteborg, lades ner 1976. Där kunde sammanlagt 200 barn och unga från ett år upp till 16 år bo samtidigt, inklusive en isoleringsavdelning där upp till 24 barn kunde hållas instängda i enskilda rum. I den statliga Utredningen om vanvård i den sociala barnavården, som socialminister Maria Larsson (KD) mottog 2011, beskrevs systemet. Även här framkommer kritik mot dokumentationen.

”Vanvårdsutredningen visar att kommunernas handläggare dokumenterar samma missförhållanden på olika vis. Precis som i dag”, skrev utredaren Göran Johansson. Han fortsatte: ”Det är inte självklart barnperspektivet som råder. Mitt intryck från flera ärenden som passerat mig är att både tjänstemän och förtroendevalda ofta haft ett perspektiv där de mer skyddat sig själva och kommunen än de placerade barnen. Det tidigare presenterade ärendet med socialnämndsordföranden är ett tydligt exempel på detta”.

Den 1 december förra året samlades ett tiotal reportrar i Rosenbad för en presskonferens med statsminister Ulf Kristersson och socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall. Det skulle handla om lagrummet för tvångsomhändertagande av barn.

– Det är lite känslosamt i dag, sa socialtjänstministern.

Hon började staka sig och så kom tårarna. Waltersson Grönvall sa att det var den viktigaste presskonferensen hon någonsin hade hållit. Att den lagändring som presenterades hade kunnat rädda livet på ”Lilla hjärtat”, ett mycket uppmärksammat fall med en treårig flicka som i januari 2020 hittades död hemma hos sina föräldrar i Norrköping (modern dömdes senare till åtta års fängelse för dråp).

Det lagförslag som ministern presenterade handlar om att barn som har varit placerade länge, kanske från födelsen, ska få stanna i sitt familjehem om de är etablerade där. Däremot besvarades inte frågan om systemet med omhändertagande av barn kan bli mer rättssäkert eller hur barnets perspektiv ska komma fram bättre när besluten fattas.

Helgen efter presskonferensen träffades en förening för föräldrar och anhöriga som har förlorat vårdnaden om sina barn efter beslut i kommunernas socialnämnder. Mötet hölls i en konferensanläggning i Stockholm, där ett 30-tal deltagare hade samlats. Erik Philipsson, juridiskt ombud och ordförande i föreningen Barnets bästa tog till orda och sa att problemet inte är den nuvarande lagen.

– Problemet är att lagen ofta inte följs av socialtjänsten, sällan av de kommunpolitiker som enligt lag är ”ytterst ansvariga” för socialtjänsten och bristfälligt av domstolar som, i stället för att avkräva objektivitet, förlitar sig på socialtjänstens utredningar.

Roten till bekymren verkar alltså återigen finnas i dokumentationen – eller bristen på sådan. Vad som står i socialtjänstens journaler har på senare tid diskuterats ingående efter SVT-dokumentären Hatet. Programmets skapare tycks mena att sanningen om Youtube-fenomenet Joakim Lundells uppväxt kan fås fram genom att läsa journalerna och genom att intervjua Lundells mamma. Men i den ovan citerade vanvårdsutredningen intervjuades drygt 1000 vuxna om sina erfarenheter av att som barn ha placerats i samhällets vård.

Utredningen visade att deras berättelser generellt inte stämde överens med kommunernas journaler. Det var inte heller ovanligt att anteckningarna antingen redogjorde för annan vanvård än vad intervjupersonen uppgav eller att de uttryckte luddiga tankar som att förhållandena i fosterhemmet var ”tveksamma”. Men mer explicita än så var sällan journalerna.

Tillbaka till föräldrakonferensen i Stockholm. En av deltagarna är en läkare från Värmland som vi här kallar Elisabeth. Hon berättar att socialtjänsten kontaktat henne på jobbet en eftermiddag och sagt att de tagit hennes och makens son från skolan till ett jourhem. Den sjuåriga sonen hade berättat i skolan om hur föräldrarna hade slagits med vapen och knivar så att blodet sprutade. Och om hur porslin hade flugit genom rummet. En utredning hade inletts, fick de veta, och händelsen hade polisanmälts.

Handläggarna kommer fram till att pojken skulle omhändertas på längre sikt, och utredningen överlämnades till kommunens socialnämnd. En sådan består som regel av fritidspolitiker och kan ha tiotals –ibland hundratals – ärenden att hantera under ett möte. Sekretessbelagda handlingar delas med ledamöterna. För denna familj var utredningen cirka 80 sidor innehållande intervjuer med barnet, föräldrarna och syskon. Under den kväll nämnden sammanträdde fick familjen komma och berätta om hur de hade det i hemmet.

– Men, du vet när man känner att de redan hade bestämt sig. Så var det där. Vi fick inga följdfrågor, efter några minuter var ”förhöret” över, berättar pappan, som vi här kallar ”Stefan”, för Fokus.

När föräldrarna fick frågan om det fanns en samsyn kring pojkens berättelse om vad som hänt i hemmet, svarade de: ”nej, det som Markus (fingerat namn) berättar har aldrig hänt hos oss”.  

Nämnden beslöt ändå att placera Markus i hem enligt socialtjänstens förslag. Däremot lade Polisen ner förundersökningen mot föräldrarna efter att ha förhört pojken och friade föräldrarna från misstankar. Eftersom Elisabeth och Stefan motsatte sig beslutet tillämpades Lagen om vård av unga, LVU.

Familjen överklagade nämndens beslut till Förvaltningsrätten som fick ta del av det material som socialnämnden valde att dela. Att Markus hade tvekat i sin berättelse fanns, enligt föräldrarna, inte med i dokumentationen. Och att han uppgivit att även familjehemsmamman hade slagit honom ansågs av socialtjänstens handläggare som oviktigt. Att Markus också sa att han längtade hem fanns inte heller med.

I väntan på rättens dom får Markus inte träffa sina föräldrar utan övervakning. Under dess träffar, tillsammans med socialtjänstens handläggare, gråter han och säger att han mår dåligt och längtar efter mamman. Detta upprepar han också gång på gång i sms och över telefon. I journalen står det antecknat: Markus uttrycker att han vill åka hem.

Det som två unga nyutexaminerade socialsekreterare i 20-årsåldern kom fram till i sin utredning ligger sedan till grund för både Förvaltningsrättens och Kammarrättens beslut. I höstas, ett år efter placeringen, fick Markus ändå flytta hem. Men beslutet om LVU kvarstår, vilket innebär att han när som helst kan flyttas till ett nytt familjehem.

Socialnämndernas beslut om tvångsomhändertagande kan alltså överklagas till Förvaltningsrätten och sedan Kammarrätten. Men för föräldrarna är det svårt att få rätt där. Under 2023 dömde Förvaltningsrätten i Stockholm till socialnämndens fördel i 89 procent av fallen. I Kammarrätten var motsvarande siffra 92 procent.

Advokat Lisa af Jochnick har drivit över 120 fall där socialtjänsten har varit inblandad. Ibland handlar det om vårdnadstvister eller omhändertagande av barn. Ibland har hon varit offentligt biträde åt barnet, ibland åt en förälder.

– Det är främst inom LVU-mål jag möter socialtjänsten och det är regelmässigt en mycket frustrerande upplevelse. Utredningarna kan vara extremt bristfälliga och innehålla felaktigheter och det får inte några konsekvenser för domstolarnas bedömningar, säger hon och fortsätter:

– Hur mycket jag som ombud än visar på de brister som finns i utredningen, upplever jag att domstolen inte lyssnar och aldrig dömer med hänsyn till detta. Jag tycker också att socialtjänstens agerande i domstolarna visar att de vet att de kommer att vinna målet.

Enligt af Jochnicks erfarenhet är det i princip omöjligt att få tillbaka ett barn som har omhändertagits av socialtjänsten. Och deras beslut grundar sig alltså på utredningar som ofta lämnar mycket övrigt att önska. Det skulle göra stor skillnad om processen för dokumentation blev bättre, menar hon också och efterlyser att alla samtal som har betydelse för en utredning, som handläggare har med barn och föräldrar, spelas in med video och/eller ljud för att kunna kontrolleras i efterhand mot det som förs in i journalen. Hon vill även att socialtjänsten ska kunna granskas och att det blir en meningsfull påföljd om handläggarna gör ett dåligt jobb.

Utredningar och bedömningar inför omhändertagande av barn följer en metod som kallas Barnets behov i centrum, BBIC. Det var ett projekt som initierades av Socialstyrelsen 1998 och som var avsett att stärka fokuset på barnen. Enligt Bo Edvardsson, docent i psykologi, kan metoden dock inte garantera att utredningarna är sakliga och opartiska. En partisk utredning, skriver han i sin bok Kritisk utredningsmetodik, avslöjas snabbt på antalet intervjuade, på arten av kontakter som utredaren har haft, undanhållande av information som skulle kunna vara positivt eller negativt för ena parten, irrelevanta anmärkningar kring den ena parten, samt uttalade värderingar. ”Vid ett enda tydligt tecken på partiskhet bör en utredning förkastas och göras om av någon som kan vara opartisk”, heter det i boken.

Enligt Edvardsson ska en utredning gå att reproducera, det vill säga en annan utredare ska kunna titta på materialet och komma till samma slutsats. Den ska också vara källkritisk. Varje utsaga ska analyseras. Är det verkligen sant det som sagts? I synnerhet de utsagor som tillmäts stor betydelse för ett beslut.

När ett beslut väl har fattats kan det visserligen överklagas till domstolarna, men det finns i praktiken ingenstans att vända sig om ett fel kan påvisas och inte heller effektiva sanktionsmöjligheter. Inspektionen för vård och omsorg, IVO, är ansvarig myndighet – men den kan inte stänga en socialtjänst, som den kan göra med en illa fungerande enhet inom hälso- och sjukvården.

Lars Rahm, enhetschef på IVO, förklarar att det beror på att omsorgen och vården lyder under olika lagar. Det går att höra av sig med klagomål till IVO men man kan inte göra en anmälan om man anser sig ha blivit fel eller illa behandlad av socialtjänsten. Den blankett som tidigare hette Anmälan, heter nu Berätta för IVO. Berättelser som kommer in den vägen kan leda till att IVO startar en egen utredning, men de har mer karaktär av ”förslagslåda” för att hjälpa socialtjänsten i att förbättra sin verksamhet.  

Om klagomålet gäller en privat verksamhet som är tillståndspliktig, exempelvis ett HVB-hem, kan IVO dra tillbaka tillståndet och stänga verksamheten. Men åt usla utredningar som socialtjänsten har gjort och felaktiga beslut som socialnämnden har fattat kan IVO inte göra något.

– Rent hypotetiskt skulle vi kunna gå in och granska utredningar och höra barn och liknande. Men vi får in tusentals klagomål på socialtjänsten och vi har inte mandat att stänga socialtjänster eller stänga av socialtjänsthandläggare, så som vi kan ta tillbaka legitimationer från läkare eller sjuksköterskor. Det gör att vi riktar in oss på de samhällsviktiga delarna. Som nu med HVB-hem som drivs felaktigt, säger Lars Rahm.

När ett allvarligt brott mot socialtjänstlagen har begåtts, som i fallet Lilla hjärtat som nämndes i inledningen, kan IVO utfärda vite. Det innebär ett hot om böter som enheten måste betala om den inte kan visa att den har ändrat sina rutiner så att felet inte inträffar igen. Efter Lilla hjärtats död fick Norrköpings kommun ett vite på 100 000 kronor, men några pengar behövde aldrig betalas ut. Några siffror på hur många av klagomålen från privatpersoner som leder till att IVO öppnar egna ärenden finns inte.

Enligt Lars Rahm på IVO ger patientsäkerhetslagen ger ett betydligt starkare skydd åt patienten, än vad socialtjänstlagen ger åt medborgaren.

– I princip borde det vara samma, men det blir inte så i praktiken. Inom sjukvården rapporterar personalen avvikelser enligt Lex Maria, men min känsla är att det är en stark underrapportering av personal inom socialnämnd och socialtjänst för motsvarande inom Lex Sara.

För några veckor sedan fick Fokus åter en pratstund med socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall.

Om en kommun inte följer den nya socialtjänstlagen, vad kan regeringen göra då?

– Nu har vi ett ska-krav. Omhändertagande har tidigare varit ”fritt valt arbete”, men nu måste man följa lagen. Det här som vi gör nu är det största som gjorts på 40 år, säger Waltersson Grönvall och fortsätter:

– Även små barns röster måste lyssnas in. Det har varit ett väldigt starkt vuxenperspektiv, ett tungt föräldraperspektiv, fram till nu. Barns egna rättigheter och barns anknytning ska spela roll. Inget barn som är rädd för sin egen vårdnadshavare ska kunna tvingas till umgänge.

Hur ska regeringen kunna säkerställa att barnens perspektiv tas tillvara bättre?

– Nu gör vi en lång rad insatser som lämnas till SBU och Socialstyrelsen för att socialtjänsterna ska få bättre kunskaper om metodiken just för att arbetet ska bli säkrare.

Nu är socialtjänsten kommunal, borde den vara statlig i stället?

– Mitt fokus är inte huvudmannaskapet, utan att vi ska ha en socialtjänst som håller en hög kvalitet och som är rättssäker.

I stället för att förstatliga socialtjänsten vill socialtjänstministern stärka IVO:s tillsynsmöjligheter för att kunna genomföra sitt uppdrag mer effektivt.

– Det kommer att göra det till en kraftfullare myndighet, säger hon.

Vad tror du om en specialdomstol för omhändertagande av barn, som vi har med till exempel med miljö- eller arbetsdomstolen?

– Vi behöver stärka barns rättigheter i systemet. Vi har nu en rad förslag i utredningen för barn och och unga i samhällsvård. En barndomstol är inte det enda sättet att stärka barnen, men det är för tidigt att säga.

För Carla, som har flyttat 13 gånger i sitt snart 15-åriga liv, är det tveksamt om hennes ärende skulle ha handlagts annorlunda med ändringarna i socialtjänstlagen. Hon bor återigen i ett hem där hon inte känner sig hemma. Hennes röst hörs fortfarande inte.

Hanna Brodda är vetenskapsjournalist med inrikting på hälso- och sjukvård.

***

Läs även: Droger, rymningar, fritagningar: Om svängdörrarna på SiS-hemmen

Läs även: LSS – Från skydd av de svagaste till vinstdrivande affärer