Cyperns trauma tar aldrig slut

Om Tonis Toumazis står vid stängslet kan han långt bort skymta cypressen som hans far planterade när Tonis föddes.

– Den har växt i 72 år nu och har blivit ganska imponerande.

Bredvid trädet står huset där han växte upp. Men av det kan han bara skymta ovanvåningen. Det har gått 50 år sedan han senast kunde sätta sin fot i Varosha och öppna ytterdörren.

– Kan du tänka dig en EU-medborgare som på 50 år inte får återse sitt hem för att en Nato-armé, den turkiska, har spärrat av det? Och ingen gör något för att lösa situationen. Det är ofattbart.

Konflikten som gör att grekcypriotiske Tonis Toumazis inte kan besöka sitt barndomshem har månghundraåriga rötter. Ända sedan Osmanska riket erövrade Cypern 1571 och en turkisk minoritet etablerades har ön plågats av etniska motsättningar. De eskalerade vid Cyperns självständighet från kolonialmakten Storbritannien 1960. Vid den tiden bodde grek- och turkcyprioter blandat över ön och många var tvåspråkiga. Men med det tilltagande etniska våldet flyttade allt fler ihop i enklaver och den enade staten med både turk- och grekcyprioter i regeringen började snart falla sönder. Det blev inte bättre av att militärjuntan som 1967 tog makten i Grekland gärna ville införliva Cypern. Sommaren 1974 genomförde Aten-juntan tillsammans med en grekcypriotisk gerilla en statskupp på ön. Turkiet ingrep med trupper för att skydda den turkcypriotiska minoriteten, en invasion som till en början inte väckte några större reaktioner i omvärlden. Men saken hamnade i ett annat ljus när de turkiska trupperna stannade och fortsatte ockupationen trots att militärjuntan i Grekland samma sommar föll och drog med sig de grekcypriotiska kuppmakarna i fallet.

Under kriget 1974 tog turkiska styrkor kontroll över knappt 40 procent av ön. Över 200 000 människor tvingades fly från sina hem: turkcyprioter norrut, grekcyprioter till söder. Cypern blev på bara några veckor strikt etniskt delat och i den processen gjorde båda sidor sig skyldiga till grymheter, med sammanlagt flera tusen dödsoffer. Än i dag pågår sökandet efter hundratals försvunna människors kroppar.

Delningen av ön har bestått, med en sydlig grekcypriotisk del, erkänd av omvärlden, och en nordlig turkcypriotisk ”stat” som etablerades 1983 och som endast Turkiet erkänner. Mellan de bägge finns en FN-övervakad buffertzon.

Den så kallade Cypernfrågan har visat sig vara ytterst svårlöst, trots åratal av förhandlingar, mycket på grund av den bakomliggande konflikten mellan ”moderländerna” Grekland och Turkiet. Det är en konflikt som på senare år dessutom har underblåsts av växande konkurrens om naturgasfyndigheter i Medelhavet runt Cypern.

Det kalla kriget har visserligen varvats med perioder av viss islossning. Runt 2003, under en period där Turkiet och Grekland åter närmade sig varandra och den då nytillträdde turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdoğan ville bana väg för Turkiet som EU-medlem, öppnades plötsligt gränsövergångar mellan nord och syd för första gången sedan 1974. Grek- och turkcyprioter som under årtionden inte hade återsett sina hem fick nu en chans till detta. Trots att det inte blev någon återförening den gången heller har gräns-övergångarna fortsatt att vara öppna.

Men inte ingångarna till stora delar av Varosha, Tonis Toumazis uppväxtort. Den turkiska armén spärrade 1974 av staden, som är en förort till Famagusta på norra Cypern, med tanken att någon gång kunna använda den som en bricka i en förhandling om en lösning på Cypernfrågan. Men den brickan har förblivit oanvänd, minutiöst vaktad av turkisk trupp.

Det är en klarblå torsdagseftermiddag i en stad ingen förutom militär och FN-övervakare hade tillgång till under decennier. På nyasfalterade gator cyklar turkiska turister runt på hyrcyklar. Nästan alla stannar till framför den mest Instagramvänliga byggnaden, den gamla Toyota-bilhallen, fortfarande fylld med 1974 års modeller. Få miljöer har en sådan fotogenisk dragningskraft som förfallna spökstäder. Även om det bara är 3,5 procent av Varosha som sedan 2020 åter är öppet för turister och alla byggnader fortfarande är oåtkomliga, har ett par miljoner besökare nu sett turisthotellens och restaurangernas förfallna fasader på nära håll. Längs Varoshas gator är det lätt att drömma sig tillbaka till den tid före 1974 då orten var en av Medelhavets populäraste semesterdestinationer. Här njöt charterturister och jetset-elit av en av Europas bästa sandstränder och bodde på hotell som King George eller Golden Sands. Många var även svenskar.

Längs en av Varoshas nu öppnade gator syns nordiska namn inristade i trottoarcement som enligt hälsningarnas dateringar bör ha varit färsk våren 1973: ”Ann-Lis o Kjell”, ”Margareta, Rolf”, ”Ernesto och Inger”.

Skälet till att det nu går att cykla hyrcykel på några av Varoshas gator är att nordsidans ledare Ersin Tatar 2020 proklamerade en stegvis öppning av staden. Turkiets president Erdoğan besökte Varoshas strand med turkcypriotiska politiker och under högtidstalen presenterades hur Varosha skulle återuppbyggas för att bli en turistmagnet igen. Draget, som skedde utan grekcypriotisk inblandning, fördömdes av såväl den grekcypriotiska sidan som EU som ett brott mot en FN-resolution från 1984 som säger att endast Varo-shas tidigare invånare har rätt att återbefolka staden.

Tonis Toumazis blev rasande av att delar av Varosha öppnades utan grekcyprioternas delaktighet och att turister nu skulle frossa i det förfallnas estetik, bara några stenkast från hans fortfarande oåtkomliga barndomshem.

Traumat vaknade till liv igen och han mindes åter tydligt dagarna då bomberna föll över staden. Själv var han inkallad i armén samtidigt som tusentals grekcypriotiska familjer, inklusive hans egen, flydde Varosha. De tog knappast med sig något, i tron att de snart skulle få återvända. Men så blev det alltså inte. Tonis Toumazis mor dog utan att få återse Varosha och själv håller han också på att tappa hoppet. Men han har en skatt som han vårdar ömt.

– I mammas bil låg av en slump några super 8-filmer vid flykten, berättar han.

Tonis blir märkbart rörd när han spelar sekvenserna, trots att han sett dem många gånger förr. Det är födelsedagar, 1 maj-firanden och julklappsutdelningar med kusiner i huset i Varosha.

– Filmerna är mycket, mycket värdefulla för mig.

Men det finns även turkcyprioter med traumatiska minnen från Varosha. På en bänk i Famagustas medeltida stadskärna, ett par kilometer från Varosha, sitter Serdar Atai. Han växte upp i stadskärnan, som var en turkcypriotisk enklav, men ibland besökte familjen grekcypriotiska Varosha för att bada. En sommardag 1972, när han var fem, sjöng han turkiska sånger i vattnet. En grekcypriotisk pojke, några år äldre, blev rasande.

– Han tryckte ner mitt huvud mot botten och jag svalde vatten. Min pappa sprang ut för att rädda mig.

Serdar drogs medvetslös upp.

– Den där pojken ville döda mig. Så kunde tankesätten se ut på den tiden.

Trots de traumatiska minnena har Serdar Atai blivit en välkänd aktivist för ett återförenat Cypern, en av få turkcyprioter med den inställningen numera. När Ersin Tatar valdes till turkcypriotisk ledare 2020 markerade det ett tydligt skifte. Till skillnad från företrädaren Mustafa Akıncı, som förespråkade en tvådelad federation, vill Tatar i stället se två självständiga stater – en linje han också delar med Turkiets president Erdoğan.

På bänken i det medeltida Famagusta pratar Serdar Atai om hur han hade hoppats på en öppning av Varosha som ett första steg till försoning, ett gemensamt projekt med stadens exilinvånare i centrum.

Därför blev även han besviken 2020.

– De första dagarna blev jag kontaktad av grekcypriotiska vänner som bad mig gå in och ta bilder och skicka. De var inte beredda på att själva konfrontera verkligheten.

Sedan 2020 har den turkcypriotiske ledaren Ersin Tatar fortsatt att upprepa att byggnader i Varosha kommer att rivas och återuppbyggas utan inblandning av grekcyprioter, för att åter göra orten till en turistmagnet och ge den icke erkända staten en ekonomisk energikick. Erdoğan gjorde också ytterligare ett besök i Varosha sommaren 2024. Men hittills har inga rivningar eller byggprojekt inletts.

Inom den turkcypriotiska majoritet som är motståndare till ett enat Cypern anser ändå de flesta att fastigheterna i Varosha ska lösas in och de grekcypriotiska exilinvånarna kompenseras ekonomiskt. Men samtidigt ifrågasätter många turkcyprioter om grekcyprioterna över huvud taget någonsin varit ägare till sina tomter i Varosha. Bland dem finns Ersin Tatar, den nordcypriotiske ledaren. En annan är Mustafa Tümer, ledare för Evkaf, en nordcypriotisk muslimsk välgörenhetsstiftelse. Han tar emot bakom sitt gigantiska skrivbord på Evkafs kontor i den turkcypriotiska delen av Cyperns huvudstad Nicosia. Bakom honom hänger en målning föreställande det moderna Turkiets grundare, Mustafa Kemal Atatürk, och en karta som ska visa hur många moskéer det fanns på ön 1878.

För Mustafa Tümer är de långa tidsperspektiven viktiga. I sitt resonemang går han tillbaka till 1571, året då Turkiets föregångare Osmanska riket erövrade Cypern. Den mark som Varosha under 1900-talet byggdes på blev redan då, 1571, en så kallad waqf, i islamisk tradition en egendom som skänkts för att främja välgörande ändamål. En waqf fungerar som en stiftelse och kan enligt islamisk lag aldrig säljas. Trots det överförde den brittiska kolonialmakten marken i Varosha till grekcyprioter, hävdar han.

Mustafa Tümer visar gärna äldre kartor och jordeböcker för att belägga sitt påstående.

– I dokumenten syns tydligt att marken tillhör det turkiska folket, säger han.

Tümers utsagor har avfärdats av grekcyprioterna med att Evkaf fick betalt för marken.

–Vi hade kunnat backa ännu längre än 500 år och hävdat vår rätt till marken. Men det funkar inte så, säger Tonis Toumazis.

Varken han eller Serdar Atai – som bägge drömmer om en enad ö – tror att Cypernfrågan någonsin kommer få sin lösning. Den yngre generationen tycks inte bry sig lika mycket och är nöjda med hur det är.

För Mustafa Tümer är frågan redan löst.

– Turkar i norr och greker i syd, det är det bästa. Det har gått 50 år, allt färre har några minnen av något annat än detta.

***

Läs även: Forskare ger Platon rätt om illusorisk värld

Läs även: Till minne av Liberalerna