Göran Persson: Är han för trött?

Text: Anita Kratz och Torbjörn Nilsson

Toppbild: Åke Ericsson

Toppbild: Åke Ericsson

Han vinkar med högerhanden och ber om en penna att skriva autografen med. Det är under nationaldagsfirandet vid teaterladan i Eskilstunas gamla folkpark. Statsministern skrattar. Som vanligt har det varit bråk om hans närvaro.

Först hoppade Lions lokalavdelning av i protest. Sedan surnade han själv till och ställde in. Ett tag var situationen så skruvad att regeringschefen tänkte stänga in sig på Harpsund under nationaldagen. Strunta i alltsammans.

Nu försäkrar hans pressekreterare Anna Helsén att han är här som vanlig besökare. Vad som helst, men vanlig blir aldrig Göran Persson.

Är han inte här som politiker är han här som popstjärna. Överallt denna senfärdiga försommars valrörelse har det varit samma hyllningar. I Gysinge och Lysekil, Sundbyberg och Hallstahammar – till och med på Handels kongress i Stockholm.

De som trängt sig fram till socialdemokraternas ordförande har inte frågat hur unga ska få jobb eller hur fattiga ska få det bättre. De har frågat vad de ska göra för att få hans autograf.

Nu är det tre månader kvar till valet. Göran Persson har suttit på andra raden i teaterladan och fått dagens dos taktfasta marscher och Sörmlandspatriotism. Då trivs statsministern, då ler hans rosa kinder. I solstänket kramar han barn och pensionärer framför fotograferna. Han vet hur en valrörelse ska baxas fram.

Det var här allt började. Här i Eskilstunas gamla folkpark höll han sitt första stora tal, den första maj 1972.

– Det var ett väldigt bra tal. Det är inte arbetarna som strejkar – det är kapitalet, var den bärande tanken. Det var Lars Engqvist som hade skrivit det. Jag stapplade mig igenom det på tre minuter, säger han.

Det är den gamla goda Göran Persson. Det är ett »väldigt bra tal« som han »stapplar sig igenom«. Men som gör succé förstås.

De borgerliga säger att Göran Persson är trött och initiativlös, att han är på väg hem till Sörmlands landsbygd. Nu är han hemma, men på segertåg.

Nu är det högkonjunktur och socialdemokraterna leder med flera procent i opinionsmätningarna. Nu böjer han huvudet fram och talar som om allt redan är avgjort.

– Efter att vi har varit så utdömda, inte minst jag själv, så är det något av en comeback som vi ser. De borgerliga har gjort en attack, ett försök, men det har inte burit ända fram.

För ett år sedan var socialdemokraterna körda i opinionsbotten. Då, en april­eftermiddag, satte sig Göran Persson på en pressträff i riksdagen och började plötsligt prata om att han funderade på att sluta som statsminister och partiledare.

Göran Persson har vanan att lufta sina tankar öppet, men det finns gränser för vad en partiordförande bör grubbla högt om. Partisekreteraren Marita Ulvskog överrumplades. Hennes dementier fäste inte. Spekulationerna fortsatte.

Tecknen på att Persson var trött hade funnits länge. Vintern 2005 fylldes tidningarna av intern kritik om ledarens maktfullkomlighet och toppstyrning. Den våren sa till och med flera personer i partiledningen att det var lika bra att socialdemokraterna förlorade valet. Först då kunde partiet få en nystart och en genomgripande idédiskussion. Perssons håglösa tal i Björkvik i augusti, där han lovade att arbetslösa skulle få jobb med att hjälpa gamla att byta gardiner, förbättrade inte läget.

Enligt uppgift till Fokus var Perssons planer på att avgå till kongressen i oktober förra året långt framskridna. Han hade meddelat några av sina närmaste medarbetare och så sent som i början av september var de inställda på partiledarskifte. Detta trots att det inte fanns någon självklar efterträdare.

Vad som fick Persson att ändra sig och fortsätta lär vi få läsa först i hans memoarer. I dag säger han att »det var rena hjärnsläppet«, men att han den vintern och sommaren inte mådde bra.
Hans terapeutiska bekännelse av den svåra tiden ingår i det spinndoktorerna kallar bra »storytelling«. Just nu handlar socialdemokraternas berättelse om revansch. Visst, partiet har haft det svårt, men har rest sig på nio. Nu går Persson och partiet som »samlad rörelse« mot seger.

Men läget i partiet är inte fullt så ljust som Persson vill påskina. Fokus har intervjuat ett 30-tal ledande socialdemokrater och medarbetare till statsministern. Trots att det bara är tre månader kvar till valet är den interna kritiken fortfarande svidande.

– Persson är inte intresserad. Han ägnar sig i första hand åt skogen och drömmer om Torp. Han går in då och då och tar en del debatter, rycker ut och stoppar en del tokigheter som andra ställt till med. Men han är inte en som går i spetsen för partiet, säger en tidigare nära medarbetare.
– Allt hänger på hans humör och inställning. Han säger en sak om skatterna en månad, en annan en månad senare. Det skapar förvirring bland partifolk och väljare, säger en inflytelserik socialdemokrat.

När jobben och partibidragen står på spel sluts partileden. Nu talar inte längre ledande socialdemokrater om att det vore lika bra att förlora valet, som de gjorde för ett år sedan. Men mitt i brinnande valrörelse är de flesta ändå överens om att Perssons dagar som partiledare är räknade.

När Persson förra våren talade om att avgå ville han testa partiets reaktioner, uppger flera källor. Svaret från partiet blev inte överväldigande.

– Det blev inte något entusiastiskt tillskyndande av att han skulle stanna kvar, säger ett före detta kommunalråd.

Persson avgår senast 2008, är flera ledande socialdemokrater övertygade om. Det blir inga övertalningskampanjer. De som lägger sin röst på socialdemokraterna i hopp om att Persson ska regera i fyra år kommer att bli besvikna.

– Om socialdemokraterna förlorar tror jag att han ber att få gå. Om vi vinner tror jag att han sitter halva nästa period, sedan går han. Det är enkel matematik, säger en av Perssons tidigare ministrar.

Till och med i den innersta maktsfären, i det verkställande utskottet, finns det de som bara väntar på Perssons avgång:

– Jag orkar inte med honom längre, jag blir bara trött och irriterad och arg. Det är bara han som bestämmer så jag bryr mig inte längre om honom. Jag håller mig borta, säger en VU-ledamot.

Han anländer i sin mörkblå tjänstebil av nästan svenskt fabrikat. Det är i Gysinge i norra Uppland, PRO:s kursgårdvid Dalälven. Arbetarbladets löpsedel ropar från handelsboden där de
hyrda bussarna stannar: »Allt ljusare för länets arbetslösa«. Tanterna och gubbarna nickar mot varandra, det går bra för Sverige.

Från den lilla scenen framför de knappt två tusen PRO-medlemmarna talar han inte om jobben.

Han säger:

– Vi är allt fler som blir äldre.

Där gör han paus och tar av sig glasögonen.

Det ska inte bli partipolitik, har han gjort upp med PRO. Det blir det naturligtvis ändå. Han använder sin favorit bland kraftuttryck när han skäller på de borgerliga.

– Jag blir så rasande förbittrad över attackerna på förtidspensionärerna, säger han.

Han staplar argument på varandra som man staplar ved. Till slut låter det som om han har formulerat en ny socialdemokratisk vision:

– På samma sätt som vi på 70-talet sa att Sverige ska bli det bästa landet att vara barn i, säger vi nu att Sverige ska bli det bästa landet att åldras i. Det ska vara de goda åren. Med god hälsa och god gemenskap.

Bredvid scenen står Britt-Maria Mattson, föreståndare på Gysinge kursgård. Hon har logiken klar för sig. Hon öser ur sig siffror som förklarar varför Göran Persson har skäl att lyssna på henne och PRO:s krav. Just nu när det är val.

– Nästan en fjärdedel av väljarkåren är pensionärer. Ytterligare en stor del är på väg att bli det. Bara i PRO är vi 400 000 medlemmar, säger hon.

Det lät precis likadant två veckor tidigare på Handels kongress i Folkets hus i Stockholm. Jan Larsson, statsministerns strateg, analyserade läget inför valet, medan 50-åriga kassörskor och butiksbiträden jagade statsministern. Jan Larsson hade stått på läktaren och sjungit »Arbetets söners« ord om att inte tappa modet. Han sa:

– Ju närmare vi kommer valrörelsen, desto mer måste medierna fokusera på politiken. Det vinner vi på, vi har en politik som svenskarna tycker om. Äldrepolitiken, till exempel, blir viktig.

På både den socialdemokratiska och den borgerliga sidan väntar strategerna ut varandra. De borgerliga räknar med att Göran Persson ska försöka fånga mittenväljarna. En sänkning av fastighetsskatten skulle slå mot Fredrik Reinfeldts vilja att fånga socialdemokratiska väljare.
Persson själv har taktiken klar.

– Jag har en mycket pragmatisk hållning till höger-vänsterskalan. Vi är ett vänsterparti, men vi har också förmågan att fånga den politiska mitten, säger han.

Han slår fast att vänsterväljarna inte längre är svåra att locka som under Gudrun Schymans tid. Då höjdes de interna kraven på att profilera vänsterpolitiken:

– Det stora hotet mot oss var inte moderaterna utan det var då vänsterpartiet var uppe och vände på 17 procent och vi själva var under 30.

Han menar också att närmare valdagen kommer de borgerliga intresseorganisationerna som Svenskt Näringsliv att bli mer högljudda. Då blir det lätt för honom att hota med högerspöket och få soffliggarna till vallokalerna.

Kvar blir då den klassiska socialdemokratiska strategin – att flirta med den ena väljargruppen efter den andra. Då får pensionärerna i Gysinge sin godbit i valmanifestet, barnfamiljerna sin och villaägarna sin.

I Gysinge förvandlar Persson partikongressens beslut att satsa 10 miljarder under 10 år på äldreomsorgen till 20 eller 25 miljarder. Ett par veckor senare har valtemperaturen stigit ytterligare. Prislappen likaså.

– Om jag säger 20 miljarder på tio år är det ganska blygsamt. Det är ändå en sektor som säkert kostar tre, fyra procent av BNP. Tar man in de äldres sjukvård också kanske det rör sig om fem, sex procent, det är 150 miljarder. Det jag pratar om är hela reformansatsen, säger han.

Det som lät som en ny vision faller ut som valstrategi.

Även Perssons hårdaste motståndare berömmer hans förmåga att analysera och fånga upp frågor som ger snabb utdelning i opinionen. Men det är också den attityden många i hans eget parti har tröttnat på.

– Han är bara taktiker och har svårt att vara uthållig. Han styr genom att tillsätta personer på olika poster, säger en tidigare ledamot i verkställande utskottet.

Under hans tio år har klassklyftorna ökat och trycket från den globaliserade världen blivit större. Göran Persson saknar lösningar på de utmaningarna, menar kritikerna som talar om att partiledaren slutar inom två år. När en av dem uppmanas att berätta om Perssons visioner svarar han lakoniskt:

– Då blir det ett kort samtal.

Men Göran Persson har en vision – det gröna folkhemmet. Poetiskt, som hämtat från inspiratören Stefan Edman, vill han lösa framtidens energiproblem genom att hitta en »gröda som är en pigg bärare av solens energi«.

– Jag har blivit alltmer fascinerad av de här frågorna. Vi kan se att världspolitiken handlar om det här, om energifrågan, klimatfrågan. Det är stora saker, säger han.

Precis som Per Albin Hanssons folkhem skapade social trygghet och jobb ska Göran Perssons gröna folkhem skapa god miljö och jobb. För honom är det gröna folkhemmet därför ett centralt tema i valrörelsen. Då och då kan man också höra hur partikamrater på senare tid har fångats av hans vision. De låter som nyfrälsta.

– Det gröna folkhemmet är en bubblare och kan bli den viktigaste valfrågan 2006, säger Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande i ABF och tidigare kallad förnyare.

Men förankringen av Perssons vision är ett fiasko, visar Fokus rundringning. På kongressen i höstas var debatten om miljön över på knappt en timme och några genomgripande beslut fattades inte, beklagar en ledande socialdemokrat. Det är bara i ungdomsförbundet och kvinnoförbundet frågan är levande, uppger en annan.

– Miljöfrågan har inte byggt på diskussioner i partiet utan det har varit Perssons utspel och hans agenda. Det har inte varit levande i partiet, säger en tidigare ledamot i verkställande utskott.
Men kritikerna menar också att Persson tänkt fel. Det gröna folkhemmet kan inte lösa arbetslösheten.

– Varför blev det inte en kommission om jobben i stället, frågar en av partiets mest erfarna utrikespolitiker.

– I dag uppfattas vår miljöpolitik som ganska flummig. Industrin får skrämselhicka av talet om att minska oljeberoendet till 2020. Vi skulle ha gjort det på ett annat sätt om vi sluppit miljöpartiet, säger Benita Vikström i Oxelösund, ett av de 61 kommunalråd som för ett år sedan gick till angrepp mot partiets miljöpolitik.

Ingen av de ledande socialdemokrater Fokus talat med ifrågasätter vikten av miljöfrågorna. Men miljöpartiet har fått för stort inflytande, anser de. Socialdemokraterna är fortfarande ett parti som drömmer om tillväxt.

– Att avveckla kärnkraften och börja elda med kvistar i stället är inte heller förankrat i partiet. Och hela den här skatteväxlingen med att lägga skatter på bensin är ju djupt impopulär. Man undrar: Vad är det frågan om? Det är en luddig vision som vi förlorar våra kärngrupper på, de fackliga och de i glesbygden, säger en riksdagsledamot.

Flera i partiet uttrycker en frustration, närmast en avsky, mot miljöpartiet. Både mot den miljöpolitik som miljöpartiet drivit socialdemokraterna till och den samarbetssituationen regeringen har tvingats till.

Göran Persson försvarar det gröna folkhemmet med att målet om minskat oljeberoende är beslutat av kongressen.

– Hur man än gör är det i högsta grad en partiledares och en regerings sak att se till att målet blir genomfört. Mycket av politiken är av sådant slag att ledarskap går före och då får man kritik för att man inte har rättat in sig efter en allmän opinion. Om man ibland lyssnar på en opinion får man kritik för att man inte är djärv nog att gå före. I de här frågorna har jag gått väldigt mycket på känsla, säger han.

Under åren av samarbete har han tvingats försvara miljöpartiet i partistyrelsen och riksdagsgruppen. Inför årets valrörelse fortsätter han. Miljöpartiet är »en god samarbetspartner«. Friåret är »inte alls en fel idé«. Ibland låter han till och med som en miljöpartist.

– Jag har svårt att förstå dem som tänker bort all parlamentarisk strategi. Vi måste ha samarbete med andra partier och miljöpartiet har visat en växande mognad, det är min bestämda uppfattning. De har tillfört en annan dimension som vi har haft svårt att lyfta fram, säger han.

Många av dem som nu talar om att hans tid snart är över tycker också att socialdemokraterna behöver söka regeringssamarbete över blockgränsen. Får miljöpartiet ministerposter kommer de att protestera högljutt.

– Det är fullständigt otänkbart. Det kommer att bli en svår debatt för partiet, säger en socialdemokratisk veteran.

Tre månader före riksdagsvalet är kritiken mot Persson från ledande partikamrater talande. De tror att partiet vinner och redan nu handlar diskussionen om vad som ska hända efteråt. I partiet vill många inte fortsätta Perssons version av det gröna folkhemmet. De vill inte samarbeta med miljöpartiet. De vill inte ha hans kortsiktiga taktik. De vill ha långsiktiga reformer för att minska arbetslösheten.

Det är inte Göran Persson som är trött. Det är hans partikamrater som är trötta, på honom. I olika grupperingar positionerar de sig i väntan på valresultatet och partiledarens avisering om avgång. Men frågan är om de inte väntar förgäves.

Han gungar på fotbladen under nationalsången som gamla tiders patrullerande polis. När skyttekåren packat ner sina trumpeter och klarinetter lyser fortfarande solen på Göran Persson.
Han går med kopplet av autografjägare den lilla backen upp till vd-rummet i Eskilstunas gamla folkpark. Den heter Parken Zoo nu och är stadens turistmagnet, men Göran Persson kallar den konsekvent »folkparken«. Som han gjorde som ung.

Han är hemma nu. Han har åkt hit från Torp. Det tar 38 minuter.

– Äntligen, säger han, får jag efter tio år en egen bostad. Vi är inte purunga, Anitra och jag, vi har flyttat ihop på gamla dagar, vi vill skapa något eget. Dessutom ligger Torp närmare Stockholm än Harpsund, så det är mer praktiskt.

Det är den gamla goda Göran Persson. Han är inte »purung«. Men han är inte på väg ut ur politiken. Han reser sig som vanligt på nio och tystar kritiker i Gysinge och Lysekil, Sundbyberg och Hallstahammar.

– Jag har god chans att klara höstens val också. Jag har inga andra planer än att sitta en hel mandatperiod till och så ger jag besked till partikongressen 2009.

Tvärtemot spekulationerna är Torp, för Göran Persson, ett tecken på att hans partiledarskap blir långvarigt. Han styr inte om sitt liv för att sluta, utan för att fortsätta.

I folkparken där han åkte karusell med sina barn för tjugo år sedan liknar han sig till och med vid den gamle centerledaren Gunnar Hedlund. Han som var kvar i evighet medan kronprinsarnas tinningar grånade.

Sitter Göran Persson kvar hela mandatperioden kan han få uppleva att Sverige blir ordförande i EU igen. Sitter han kvar kan han se sitt gröna folkhem realiseras. Sitter han kvar kan han fortsätta att känna sig som en gullviva – favoritblomman.

– Man kunde välja blåsippan eller vitsippan, men då finns fortfarande risken för ett snöfall där, ett bakslag. Gullvivan i hagmarken där den står ner mot sjön och blommar i tusentals, det är någonting som är på väg fram, det är bättre tider som väntar. Att få vara en del i en sån blomsterarmé på marken mot framtiden i gullvivornas krets. Vad mer kan man drömma om?

Text: Anita Kratz och Torbjörn Nilsson

Toppbild: Åke Ericsson