Har Vänsterpartiet något val?

När S-profilen Jimmy Jansson från Eskilstuna talar om Vänsterpartiet låter han inte som en man som gör en strategisk kalkyl. Orden kommer direkt från magen.

– Om jag hade varit vänsterpartist hade jag efter murens fall kallat till årsmöte, lagt ner partiet, fikat med allihop och startat ett nytt med nytt organisationsnummer, säger han.

Efter 15 år som kommunstyrelsens ordförande i hemstaden blev han något av ett studieobjekt inom socialdemokratin. När partiet gjorde sin valanalys efter nederlaget 2022 dök Jimmy Janssons typ upp som en målbild för S – lokalt förankrad företrädare, pragmatisk, inte rädd för att säga emot partiledningen.

I migrationsfrågan drev han länge en stramare linje än partiet centralt. När Lawen Redars uppmärksammade integrationsrapport till slut presenterades kände han mest lättnad. ”Vad var det jag sa?”

En gång i tiden var han obekväm för partiet med sina hårda och ibland udda uttalanden. Nu är han snarare oumbärlig. Och den där magkänslan ger färgstarka pratminus om Vänsterpartiet. Janssons skepsis sitter djupt.

– Kopplingen till Sovjet och öststaterna spökar fortfarande, säger han. Det kanske inte finns en kotte kvar från den tiden, men det är ändå samma parti. Det försvinner inte.

Jansson – som kan sin historia – går hela vägen tillbaka till 1917. Det var då en grupp radikala partimedlemmar, ledda av Zäta Höglund, bröt sig ur Socialdemokraterna och bildade det som långt senare skulle bli Vänsterpartiet. Nu har det gått mer än ett sekel sedan partisplittringen men ändå lever historien kvar i socialdemokratins nervsystem. För Jimmy Jansson är långt ifrån ensam om att tänka så.

I SVT:s ”Agenda” i mitten av februari berättades att många socialdemokrater ifrågasätter vänsterpartisternas ”demokratiska reflexer”. Exakt vad dessa reflexer består i är inte helt klart. Men det är, farhågorna till trots, just Vänsterpartiet som Socialdemokraterna har samarbetat mest med i riksdagen under de senaste decennierna. Mellan 1998 och 2017 gjorde S och V upp om tolv budgetar tillsammans. Det är betydligt fler än Socialdemokraternas samarbeten med Centerpartiet. Och misstänksamheten mot de forna kommunisterna delas inte heller av alla i partiet.

– Det är toppsossar som säger sånt, menar Göran Greider, författare och chefredaktör för S-märkta Dala-Demokraten.

Han rör sig i ett politiskt landskap som ligger någonstans mellan den socialdemokratiska idédebatten och vardagen hos dem som fortfarande – i brist på bättre ord – kallas ”vanligt folk”.

– Gräsrötterna har inte alls den synen på Vänsterpartiet. Det där är ett exempel på elitiseringen av politiken, säger Greider.

Visserligen är han inte övertygad om att Vänsterpartiet nödvändigtvis bör sitta i en regering. Men det är inte själva sakfrågan – ”V eller inte V” – som irriterar honom. Det är sättet den diskuteras på.

– Det är fullkomligt begripligt att de vill vara med. Frågan är om det är smart för dem. Men att låtsas som att de är något slags extremt särintresse är orättvist.

Ändå är det just så som Vänsterpartiet ofta beskrivs i socialdemokratiska miljöer. Och inte bara som ett särintresse – utan som ett egenintresse. När Magdalena Andersson i början av februari stod på Jokkmokks marknad och intervjuades av Expressen handlade hennes kritik mot Vänsterpartiet inte främst om politik. Den handlade om motiv. Vänsterpartiet, menade hon, är inte ”konstruktiva” när de kräver ministerposter före att avsätta Tidöregeringen. Underförstått: de tänker mer på sig själva än på ett maktskifte.

Budskapet från Andersson var tydligt. Stöd från V går bra. Inflytande går bra. Men regeringsmakt – det är något annat. Att detta är Socialdemokraternas linje råder det knappast någon tvekan om. Partiet blickar högerut betydligt mer än vänsterut. När partisekreteraren Tobias Baudin gästade Ekots lördagsintervju häromveckan talade han uppskattande om partikamraten Ardalan Shekarabis ”spänstiga inlägg” om att S borde regera ihop med M. Ulf Kristersson kan få en ministerpost och till och med behålla Sagerska palatset, sa Baudin, bara delvis på skämt.

När Fokus ringer runt till socialdemokratiska partidistrikt ute i landet för att fråga om Vänsterpartiets eventuella regeringsmedverkan blir det tyst i luren. ”Vi överlåter det till riks”, säger någon. ”Det är för tidigt”, säger en annan. En tredje: ”Vi vill avvakta valresultatet.”

Till slut går en högt uppsatt socialdemokrat i en mellanstor kommun med på att prata – men bara anonymt. Så känslig är frågan.

– Det finns inget starkt motstånd mot Vänsterpartiet utom på yttersta högerkanten i vårt parti, säger S-politikern. Vänsterpartisterna har tagit stora steg mot att vara mer seriösa och ta ansvar. De skulle inte gilla att man säger att de tar sig högerut. Men de facto har de gjort det.

Sedan kommer ett tillägg:

– Jag tror att jag är väldigt representativ för standardmedlemmen i Socialdemokraterna.

Transportarbetarförbundets ordförande Tommy Wreeth är en av få som vågar säga vad många socialdemokrater uppenbarligen tänker.

– Jag tycker att S starkt borde överväga att bilda en regering där V ingår, och möjligen också MP. Jag tror mer på en röd regering med tydlig arbetarpolitik åt vänster än ett otydligt samarbete i något slags mittenträsk.

Det är på många sätt den omvända världen jämfört med 2010. Då var Mona Sahlin socialdemokratisk partiledare i opposition och hade först tänkt gå till val tillsammans med Miljöpartiet – men inte Vänsterpartiet. Det sena nollnoll-talet var något av en brytningstid. Det högerlutande New Labour i Storbritannien hade fortfarande efterklang, feminism var ett självklart ord i politiken, liberalismen firade sitt eget 1968 och att ladda ner film olagligt ansågs så pass coolt att ett svenskt parti med detta som huvudsaklig valfråga lyckades ta sig in i Europaparlamentet.

Sahlin läste av tidsandan, men det hjälpte inte mycket när LO och partiets vänsterkant blev rasande. Hon fick backa. Vänsterpartiet släpptes in – efter vad som närmast liknade ett korsförhör om budgetdisciplin. Den eftergiften har Mona Sahlin senare sagt att hon ångrar djupt. Och med den erfarenheten i bagaget känner Sahlin möjligen en viss avund gentemot Magdalena Anderssons situation i dag.  2010 var för övrigt första – och hittills enda – gången som Socialdemokraterna gick till val i spetsen för en koalition.

Var det Vänsterpartiets fel att valet förlorades? Den saken är svår att bevisa.

Tidigt under mandatperioden 2006–2010 hade de rödgröna ett övertag på nästan 15 procentenheter. Regeringen Reinfeldt hade genomfört impopulära reformer av a-kassan och sjukförsäkringen – frågor där Vänsterpartiet hade starkt stöd. Det var då valforskningens grand old man, Sören Holmberg, lakoniskt konstaterade: ”Alliansen är rökt.” Men när det drog ihop sig till val fick Alliansens strateger snilleblixten att varna för ”Toblerone-Mona”, samtidigt som finansminister Anders Borg skickligt lotsade Sverige genom finanskrisen.

Inte ens Mona Sahlins egen supporter Thomas Bodström lade skulden på Vänsterpartiet. ”Ekonomin och sysselsättningen blev de avgörande frågorna”, skrev han året efter valet. Hur som helst vill S inte dras ner i det kaninhålet en gång till. Och just nu behöver de inte det heller.

S-väljarna är tålmodiga. Bara var femte tycker våren 2026 att det är viktigt att få besked i regeringsfrågan före valet, enligt valforskarna i vid Göteborgs universitet. Vänsterpartiets väljare är mer otåliga. Var tredje vill veta hur det ska bli. Men frågan är vad de egentligen har att välja mellan. Annat än att stödja en S-regering, sitta i den eller bara tolerera den. Att V skulle släppa fram någon annan statsminister än Magdalena Andersson är i praktiken uteslutet.

I ett nyrenässanspalats i Gamla Stan, i samma byggnad som Riksdagsbiblioteket, sitter – eller snarare står – Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Ida Gabrielsson. Hon umgås så mycket med papperen på sitt skrivbord att det är skönt att stå ibland, säger hon. I korridoren intill finns två tidigare LO-ekonomer som hjälper henne med analys och beräkningar: Sandro Scocco och Åsa-Pia Järpliden. Detta är inte den klassiska bilden av V som ett oppositionsparti bestående av bokstavstrogna bråkstakar som trivs bäst i marginalen.

– Vi är det parti som har samarbetat mest med Socialdemokraterna, upprepar Gabrielsson.

– Jag tycker att deras valplattform ligger i samma riktning som våra förslag om avskaffad karens och stärkt och indexerad välfärd. Jag har svårt att begripa varför de skulle vilja genomföra sin politik med någon annan än oss.

Gabrielsson har varit ordförande för Ung Vänster, ett tag med Nooshi Dadgostar som vice ordförande. Första gången Gabrielsson fick tillträde till partiets verkställande utskott var hon 24 år. Nu pekas hon ut som motorn bakom kravet på ministerposter i just detta val. Det är hon som leder den grupp vänstertoppar från kommunerna som ska förbereda de regeringsförhandlingar som Magdalena Andersson absolut inte vill ha med Vänsterpartiet. En socialdemokrat som imponerats av V:s förberedelser uttrycker det så här:

– Ida framstår som sosse. Hon kan säga något helt annat än vad V alltid sagt, utan att höja på ögonbrynen. Det är en slags skamlöshet – på det sätt som sossar är skamlösa. Och det verkar gå hem.

Under en budgetdebatt i höstas höll hon ett verbalt kramkalas med Centerpartiets ekonomiskpolitiske talesperson Martin Ådahl. Hon talade om en ”gemensam proposition” på ett sätt som fick det att låta som om de två partierna redan satt i regering tillsammans. Det var en smula överraskande. Just Martin Ådahl var nämligen arkitekten bakom privatiseringen av Arbetsförmedlingen – en av de mer kontroversiella punkterna i Januariavtalet och något som Vänsterpartiet betraktar som ett skolexempel på fel sorts reformer. Ådahl gjorde hårt motstånd i talarstolen. Centerpartiet tänker inte ge upp sina hjärtefrågor utan strid. Och C kommer vi tillbaka till. Partiet spelar en stor roll i berättelsen om Socialdemokraterna ett halvår före riksdagsvalet.

Vänsterpartiet har gjort något ganska märkvärdigt men inte särskilt uppmärksammat på senare tid: de har suddat ut nästan alla sina röda linjer. I praktiken återstår bara en. Kravet på regeringsmedverkan.

I övrigt tycks allt vara förhandlingsbart – skatter, bidrag, till och med ny kärnkraft som inget av de rödgröna partierna egentligen vill ha. Även om S motvilligt kan tänka sig att låta skattebetalarna delfinansiera ett mindre antal nya reaktorer vid Ringhals.

– Man kan ha principer när man sitter i ett förhandlingsrum, säger Gabrielsson. Men att säga ”hit men inte längre” är defensivt.

Ekonomisk politik som hänger ihop är grundläggande för alla partier. Fokus frågar LO-ekonomen Torbjörn Hållö om han tycker att Vänsterpartiet kan räkna. Hans svar är belysande.

– Vänsterpartiets budgetar har alltid underskattats. Det brukade sägas att V var slarviga och lånade pengar hit och dit. Men det har alltid varit ganska vettigt i tabellerna. De har haft duktiga företrädare och föreslår många bra grejer. Att satsa på välfärden, stort fokus på offentliga investeringar.

Men. Hållö fortsätter:

– Även jag som följer politiken noga fångas av narrativen. Nuvarande ledning vill styra Vänsterpartiet i en mer vänstersossig riktning. Men den bilden skyms av kulturpolitiska utspel och migrationspolitik och Palestina och så vidare.

Det går inte, menar ekonomen Hållö, att bara se till ekonomin.

– Man kan inte se bortom perceptionen. För den säger något om vad Vänsterpartiet är. Det slutar alltid med att palestinasjalarna kommer fram. Jag tror det blir svårt för dem att ändra den bilden. Deras hjärtan är fulla av andra saker. Den dag deras lokala företrädare står på torgen och pratar om infrastruktur och järnvägar, då blir det kanske annorlunda. Men jag tycker att jag oftare ser kulturkrig och Palestina.

Med andra ord: det är aktivismen som gör Vänsterpartiet omöjligt i en S-regering. Raden av företrädare och sympatisörer som lagt upp antisemitiska bilder eller kommits på med Hamassymboler eller ”from the river to the sea” må vara kort eller lång – den är en belastning för partiet oavsett. Även om syndarna – ofta efter synliga våndor i partiet – motas bort.

I den vanliga världen brukar man inte offentligt avfärda en trogen gammal samarbetspartner. Men politiken är inte den vanliga världen. Det är därför Socialdemokraterna kan behandla Vänsterpartiet som en leninistisk mus som katten har släpat in – trots att musen har varit pålitlig och både lever och växer. För närvarande får Vänsterpartiet 8,1 procents väljarstöd hos Indikator Opinion. Det är nästan dubbelt så mycket som Miljöpartiets 4,7 procent och betydligt mer än Centerpartiets 5,3 procent.

Och det finns mer för Nooshi Dadgostar och Ida Gabrielsson att glädja sig åt. I dag beskriver sig 34 procent av Sveriges väljare som socialister – den vanligaste ideologiska etiketten bland Sveriges befolkning. Det gäller 73 procent av Vänsterpartiets väljare och 64 procent av Socialdemokraternas.

Metoden innebär att svarspersonerna får koppla sig till mer än ett begrepp. Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Ipsos som gjort mätningen, tror att en del socialdemokratiska sympatisörer skulle ha kryssat för ”socialliberal” om det funnits som svarsalternativ. Men ändå.

Siffrorna till trots ser han emellertid ingen vänstervåg.

– Vi har ett rörigt ideologiskt landskap just nu. Vänster–höger-skalan finns kvar, och GAL–TAN också. Men inställningen till Sverigedemokraterna har nästan blivit en egen dimension.

Det för oss tillbaka till Centerpartiet. Centern är i praktiken Vänsterpartiets nemesis – i nästan alla frågor utom just synen på Sverigedemokraterna. Både C och V ogillar Jimmie Åkesson och hans partikamrater starkt. Båda kritiserar utvisningar av unga som kommit till Sverige som tonåringar. I frågor om medborgarskap och bistånd hamnar de också nära varandra. Detta förhållande förbryllar många vänsterpartister. Ja, inte C:s åsikter alltså, utan prioriteringen. Deras slutsats är att värderingarna i migrations- och biståndsfrågor måste väga tyngre för Centerpartiet än vad skattefrågan gör. Varför räknas de annars till den rödgröna sidan?

Men skatterna är ingen liten detalj för C. Bara i skillnaden i inkomstskatt mellan partiernas budgetmotioner i höstas fanns det 40 miljarder skäl för Centern att ogilla V. C vill dessutom sänka skatter och avgifter för företag med nästan 16 miljarder kronor och samtidigt spara 8 miljarder i a-kassan. Inget av detta uppskattas av V, vars budget gick i motsatt riktning: närmare 30 miljarder mer till välfärden, finansierat bland annat med höjd skatt för höginkomsttagare, högre skatt på ISK-konton och slopat RUT-avdrag. Och så förstås ett nytt inslag i den svenska skattefloran: en miljardärsskatt, vars exakta konstruktion är oklar.

Men när Centerledaren Elisabeth Thand-Ringqvist intervjuades i SVT:s 30 minuter i början av februari var det inte skatterna hon lyfte fram som det stora problemet. Det var Nato. Vänsterpartiet röstade nej till medlemskapet, och partiprogrammet från 2024 är tydligt: Sverige ska på sikt lämna alliansen. ”Sverige ska vara en motvikt, som i stället bygger upp bättre, defensiva samarbeten med sikte på att lämna Nato.”

Fast Centerns partiprogram är inte riksdagen. Och Hanna Gunnarsson, Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson, tonar ner betydelsen av Centerledarens syn på Nato.

– Hon har fel. Vi är överens i försvarspolitiken. Det finns ingen anledning för något parti att tjafsa om det. Sverige har aldrig haft en så enig försvarspolitik. Vi kommer vara med i Nato för överskådlig tid. Hela vårt försvar är Nato-anpassat. Det finns inget alternativ till Nato om man tittar på den krassa verkligheten, nu när alla nordiska länder är med, säger hon på telefon från regementet K3 i Karlsborg där det utbildas fallskärmsjägare för underrättelseinhämtning.

Centerpartiets försvarspolitiske talesperson Mikael Larsson är inte lika övertygad om att V är en pålitlig bundsförvant i försvarsfrågor.

– Vi tror inte att Vänsterpartiets partiledning vill gå ur Nato, åtminstone inte just nu, säger han.

– Men om de byter ledning eller om säkerhetsläget förbättras vet man aldrig var man har dem. När Sverige gick med i Nato 2024 gjorde man det fullt ut. Att bara välja att vara med lite och i vissa delar ger ingen trovärdighet.

Den som måste lösa ekvationen är den potentiella regeringsbildaren Magdalena Andersson. S vill rent av gå ett steg längre i Nato-samarbetet. Partiet förespråkar en multinationell Nato-ledd styrka på Gotland som bas för försvaret av hela Östersjöområdet.

”En bastion i Europas norra hörn”, som Magdalena Andersson sa på konferensen Folk och Försvar i början av året. Här finns ingen enighet med V.

– Vi vill inte ha baser i Sverige där det flyttar in amerikaner och andra nationaliteter permanent på ett svenskt regemente, säger Hanna Gunnarsson som dock möter motstånd, inte bara från Centern med sin nya pragmatiska Natolinje, utan ironiskt nog även från ytterkantsvänstern.

Tidningen Proletären har beskrivit hennes hållning som ”pinsamt fjäsk för Nato”. Efter ett positivt Facebookinlägg om försvarsövningen Aurora 2023 anklagades hon för att ”hylla fascistiska bödlar” och efter ett besök vid krigsgravar från finska inbördeskriget 1918 – utan att tydligt ta avstånd från den vita sidan – utsågs hon dessutom till ”stark kandidat till titeln pinsammaste vänsterpartist”. Tidningen Internationalen gick på samma linje och kallade henne för ”rustningshök”.

Det verkar, kort sagt, inte helt enkelt att vara vänsterpartist. Men frågan om det inte är ännu svårare att vara centerpartist. Och svårast av allt är kanske att vara Magdalena Andersson.

Så ska Vänsterpartiet äntligen få komma in i regeringen? Ida Gabrielsson har nu satt sig ner. Hon är realist och inte långsint, säger hon. Partiet har stått ut med en hel del – särskilt från Socialdemokraterna och Centerpartiet som V nu vill regera med.

– Det fanns jättemycket vänsterpartister som tyckte ”vad ska vi med Centerpartiet till?” efter Januariavtalet när de stängde oss ute. Och när Socialdemokraterna genomförde reformer som inte ens högerregeringar hade gjort – Reinfeldt vågade inte. Det är klart att vi var besvikna. Men vi måste sätta oss över det, säger Gabrielsson.

– Man måste acceptera demokratin och matematiken. Vill väljarna ha med Centerpartiet i en regering, då är det så. Men att som C säga ”de får inte vara med”, om oss, i stället för att bilda en majoritetsregering som kan få igenom saker, det tycker jag är småsint och oansvarigt.

Vad menar egentligen socialdemokrater när de ifrågasätter era ”demokratiska reflexer”?

– Då har man sjunkit ganska lågt. Det är ett fulspel som inte gynnar demokratin. De plockar upp ett argument som våra motståndare sprider. Det är otroligt dåligt om man ska samla ett lag.

Men varför säger de så? De säger att ni inte är pålitliga, att ni har varit kommunister, att ni drar fram palestinasjalar, att det dyker upp antisemiter som ni måste utesluta. Det beskrivs som skälet till att ni inte kan sitta i en regering med dem.

– Det är sån bullshit som gör att folk tappar tron på politiken. Inte skulle jag sitta här och säga att jag oroar mig för sossarnas reflexer för demokratin eller om de har några reflexer alls. De har ju själva haft en ledamot i riksdagen som har varit på Hamas-konferens. En partiförening i Botkyrka som var genomsyrad av gängkriminella. De har haft sina skandaler med Aktuellt i Politiken och lotterierna. Sådär säger man om man inte kan förklara varför man låter bli att pressa Centerpartiet – då ger man sig på det parti man står närmast. De är desperata. Jag tror inte att de egentligen tycker så.

Är det ett svepskäl för att inte behöva samarbeta med er?

– Det är ett svepskäl för att inte behöva vara tydlig med hur man ska genomföra sin valplan utan Vänsterpartiet. Just nu vill man att vi ska vika ner oss och svika våra väljare.

Vad tycker du om det?

– För mig är det synd. En sak var Ulf Kristersson bättre på 2022, och det var därför vi förlorade. Han var bättre på att samla sitt lag.

I mitten av april samlas Vänsterpartiet till valårskongress för att anta sin valplattform. Det har kommit in 550 motioner. Tre intensiva dagar där partiet – trots allt partiledningen har sagt – fortfarande kan dra upp röda linjer inför valrörelsen. Och varje ny röd linje riskerar att flytta gränserna i det svenska regeringspusslet.

En V-källa som Fokus talat med tror att både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna i själva verket gynnas av att konflikten lever kvar ända fram till valdagen den 13 september.

– Vänsterpartiet tjänar alltid på att vara underdog. Om S vill hålla öppet över blockgränsen är det ett skäl för dem att utesluta V så länge som möjligt. Blir det ett valresultat där Vänsterpartiet behövs, kommer sossarna ändå att svänga efter två sekunder.

Det är en teori. Men att V faktiskt bjuds in i en regering tror statsvetarprofessorn Mikael Gilljam i Göteborg betydligt mindre på. Han har kartlagt alla matematiskt möjliga regeringskonstellationer i riksdagen – 255 stycken.

Att oppositionsväljarna helst vill se en S–V–MP-regering – med eller utan centerpartistiska ministrar – kvittar, tror Gilljam. Inte ens ett rekordresultat för Vänsterpartiet i höstens val behöver ändra den saken.

Socialdemokraterna har en hundraårig tradition av att hålla Vänsterpartiet utanför regeringen. Och även om Vänsterpartiet skulle fälla en socialdemokratisk regering en gång eller två, är vägen till ett nyval fortfarande lång. Det krävs fyra misslyckade statsministeromröstningar innan riksdagen upplöses.

– Vad har Vänsterpartiet egentligen att välja på? säger Gilljam.

Ja, frågan hänger kvar i luften.

***

Läs även: Centerpartister ratar V:s närmanden: ”Blev provocerad”

Läs även: V hårdflirtar med Centern