Många likheter mellan första världskrigets utbrott och i dag 

Två av vår tids mest inflytelserika historiker erbjuder skilda förklaringar till vad första världskriget egentligen var och varför det bröt ut. Christopher Clark beskriver i The Sleepwalkers hur Europas ledare, fast i allianser och prestige, stapplade in i katastrofen utan att riktigt förstå vad de gjorde – kriget blev en följd av ett instabilt system, inte en medveten plan.

Victor Davis Hanson ser i stället kriget som ett resultat av aggressiv tysk militarism och maktambitioner, som världen borde ha stoppat i tid men inte förmådde på grund av svaghet och naivitet. Där Clark betonar strukturernas makt, lyfter Hanson fram viljan hos aktörerna. Vad som orsakade första världskriget är fortfarande omtvistat – men det väcker en fortsatt fråga om vilka lärdomar vi vill dra, och vilken händelse som kan bli vår tids Sarajevoskott.

Den utlösande orsaken till första världskriget var alltså mordet på den österrikisk-ungerske ärkehertigen Franz Ferdinand. Men det stora kriget, som engelsmännen fortfarande kallar det, och som varade från 1914 till 1918, orsakades i grunden av annat – främst den rivalitet och rädsla för varandra som byggts upp mellan de europeiska länderna under årtiondena dessförinnan.

Man brukar tala om fyra huvudsakliga orsaker bakom kriget, vilka ofta förkortas till MAIN: militarisering, allianssystem, imperialism och nationalism. Med andra ord brukar man förklara första världskrigets utbrott med imperiebyggande, folk som ville bryta sig loss från gamla imperier, växande arméer samt de komplicerade alliansförbindelserna mellan stormakterna.

Till skillnad från de första imperierna, som växte fram mellan floderna Eufrat och Tigris i tidernas begynnelse, mäter dagens imperier ofta sin styrka i geografisk storlek. Storbritannien hade då världens största imperium, med många territorier utomlands, såsom Indien och stora delar av Afrika.

Man brukade säga att ”solen aldrig går ned över det brittiska imperiet”, eftersom Storbritannien hade besittningar över hela världen och det alltid var dag någonstans inom imperiet. Irländarna brukar dock, mer eller mindre skämtsamt, påpeka att detta snarare berodde på att Gud inte kände att han kunde lita på en engelsman i mörkret.

Och man behöver inte heller gå särskilt långt i konspirationstänkande för att notera det märkliga i att Storbritannien officiellt gick in i kriget för att försvara Belgiens neutralitet.

Det var i alla fall vad som sades till det brittiska folket, men motiveringen påminner mycket om ”Irak har massförstörelsevapen” anno 2002. Om de brittiska beslutsfattarna sommaren 1914 skulle rangordna sina egentliga skäl till att förklara krig mot Tyskland, är det nog inte särskilt troligt att ”Belgien måste få fortsätta existera som ett land” hade kvalat in på prispallen.

Ännu mindre att det skulle slå ut argumentet: ”Tyskland håller på att få en mycket starkare flotta än vi – och vi är en ö.”

Under 1800-talet hade Europas stormakter koloniserat Afrika och tillgodogjort sig råvaror för att gynna sin egen ekonomiska tillväxt. De hade delat upp kontinenten mellan sig som en tårta, och den världsordningen hade fungerat någorlunda. Sedan Napoleonkrigen avslutades 1815 hade inget större krig utkämpats mellan Europas stormakter, med undantag för Krimkriget.

Men på grund av nationalistiska strömningar, skapade av just efterdyningarna av Napoleons fälttåg och de idéer han förde med sig, uppstod två nya stater i Europa vid seklets slut – Tyskland och Italien. Dessa ville också ta del av den imperialistiska tårtan, men att matgästerna blev fler gjorde knappast tårtan större.

Tyskland hade enats genom ett krig mot Frankrike, och Italien närde drömmar om romerska glansdagar då man kontrollerade i stort sett hela Europa med omnejd. Här låg upplagt för konflikt. Därtill hade Frankrike tilldelats rollen som övervakande makt i Marocko, vilket ökade spänningarna med Tyskland även på andra håll.

En annan bakomliggande orsak var att stormakterna byggde upp stora arméer och framför allt flottor för att kunna kontrollera sina koloniala områden långt bort på andra kontinenter. Om man är ett världsomspännande imperium som utgår från en liten övärld är detta en oroande utveckling.

Kontrollerar man inte haven, riskerar man också att förlora kontrollen över sitt imperium. Länderna satsade enorma summor på kort tid för att bygga upp sina militära styrkor.

Den sista djupgående orsaken var de militära allianserna. Europas stormakter hade delats upp i två läger: Trippelententen (Frankrike, Storbritannien och Ryssland) och Trippelalliansen (Tyskland, Österrike-Ungern och Italien).

Trippelententen, som oroade sig för Tysklands växande styrka, hade en överenskommelse om att bistå varandra vid angrepp. Tyskland motsatte sig denna uppgörelse eftersom landet därmed riskerade att bli omringat av Frankrike och Storbritannien i väst och Ryssland i öst.

Som ett svar på detta ingick Tyskland i Trippelalliansen, där även Turkiet, då kallat Ottomanska riket, senare skulle ansluta sig.

Så låt oss summera detta nu: Imperier som upplever att själva grunden för deras existens är hotad, länder som hävdar att de riskerar att bli inringade av fientliga makter, nygamla stormakter som återigen strävar efter att vara störst, bäst och vackrast, militärallianser som byggs upp mot varandra och cementeras, världens främsta supermakt som i princip lovat att försvara och garantera ett litet lands (Belgiens) självständighet, en ökande andel av länders BNP som spenderas på militära ändamål, samt folk som försöker bryta sig loss från de imperier de tidigare tillhört för att utveckla sin egen identitet. Känns det igen?

För vad är det vi har i dag? Ryssland uppger sig vara hotat av att bli inringat av NATO och fruktar att förlora kontrollen över själva vaggan för sitt imperiums ursprung – Kyiv i Ukraina.

Israel, USA:s främsta allierade (och vice versa), ser ett kärnvapenbestyckat Iran som ett existentiellt hot, medan stora delar av den muslimska världen upplever att Israels existens möjliggör västlig kontroll över territorier som Islam betraktar som heliga och därmed existentiellt viktiga.

Kina upplever att den amerikanska femte flottans närvaro runt Korea och Taiwan utgör en begränsning, och Xi Jinping har själv kallat Taiwan för en existentiell fråga för Kina.

Men låt oss fortsätta. Ryssland vill åter bli en global supermakt, inte bara en regional stormakt. Axeln Pyongyang, Teheran och Moskva blir alltmer sammanflätad och liknar i stigande grad en militärallians där länderna bidrar med soldater och utrustning till varandras krig.

Donald Trump har tvingat de europeiska länderna att från och med slutet av juni denna sommar börja spendera hela fem procent av sin ekonomi på militär upprustning. Det är långt från Reinfeldts idé om det svenska försvaret som ett särintresse. NATO har också – åtminstone före Trump – med USA i spetsen tydligt markerat att man inte accepterar att Ukraina faller och att Ryssland inte får vinna kriget i Östeuropa.

Sist men inte minst har vi de ukrainska, taiwanesiska och palestinska folken som kämpar för att få behålla sin nationella och kulturella identitet samt internationella legitimitet.

Och mot detta står ryska, kinesiska och israeliska intressen – precis som det då fanns starka intressen mot att serber, italienare och polacker skulle få egna stater vid förra sekelskiftet.

En aspekt som ofta förbises när det första världskrigets utbrott är den amerikanska isolationismen för det första världskrigets utbrott. Denna isolationism är mer lättförklarad som en direkt faktor bakom att en gränskonflikt i Centraleuropa 1939 kunde utvecklas till världshistoriens värsta blodbad, men spelade en roll redan 1914.

Hade USA, med sin enorma potentiella militära och ekonomiska tyngd, valt att kliva in på den globala scenen tidigare – i stället för att inta en tillbakadragen roll – kunde världspolitiken ha formats av ett Pax Americana långt innan det faktiskt gjorde det efter andra världskriget.

Utan denna stabiliserande kraft tilläts Europas gamla imperier och stormakter spela sina spel, intrigera, mobilisera, hota och till sist dra in världen i ett krig som ur dagens perspektiv framstår som både förutsägbart och möjligt att förhindra.

Resultatet blev en verkligt multipolär värld – något som Vladimir Putin i dag ofta talar om som ett ideal, men som snarare bör förstås som en destruktiv maktbalans där flera aktörer är ungefär lika starka och därför ständigt manövrerar för att dominera varandra. Historien visar att sådana världslägen tenderar att sluta i krig.

Putin drömmer inte om en multipolär värld av jämställda stater – han ser den snarare som en strategisk mellanperiod, en språngbräda för att minska amerikanskt inflytande och därmed bana väg för ryskt imperiebygge.

Här spelar MAGA-rörelsens paroll ”America First” direkt i händerna på den ryska strategin. För dem som – både från vänster och höger – gärna kritiserar vad de kallar västerländsk imperialism och förespråkar ett minskat amerikanskt engagemang i Mellanöstern och Östeuropa, kan framtiden mycket väl erbjuda just en sådan värld de önskat: en där USA kliver tillbaka.

Men det är svårt att se hur en värld styrd av ryska och kinesiska intressen skulle uppfattas som bättre. Snarare riskerar den att bli brutalare, ofriare och mer oförutsägbar än den västerländska ordning som, med alla sina brister, ändå lyckats hålla världskrig borta i snart åttio år.

Så det finns likheter. Men hur skulle vår tids krutdurk kunna explodera, precis som den gjorde under månadsskiftet juli-augusti 1914? Kanske ser det ut så här: I en stad i östra Estland med en stor rysktalande befolkning – låt oss kalla den Narva – exploderar en granat utanför ett kommunhus. Någon öppnar eld. En estnisk soldat dödas. En tidigare okänd grupp träder fram och tar på sig dådet. Gruppen använder symboler från den ryska imperialismens estetik och uttrycker sig i termer som ”slavisk självständighet” och ”rysk överhöghet”. Ledaren uppger sig heta Strelkov – men visar sig i själva verket vara Igor Girkin, en veteran från tidigare konflikter.

Inom några timmar identifieras kopplingar mellan de misstänkta och individer som tidigare varit aktiva i olika frivilligförband i Donbass. Estland anklagar Ryssland. Ryssland förnekar all inblandning. NATO sammankallas till krismöte. Mobiliseringar inleds.

Suwalkikorridoren – den smala landremsan mellan Litauen och den ryska enklaven Königsberg (eller Kaliningrad, som den officiellt heter) – fylls med stridsvagnar, soldater och artilleri. Och precis som då vet ingen riktigt hur man ska backa utan att förlora ansiktet.

Händelsen i sig är liten. Den är troligen inte beordrad från Moskva – kanske inte ens känd. Igor Girkin sitter för närvarande fängslad i Ryssland för att utgöra oppositionen till ”höger” om Putin. En opposition som menar att Putin är för försiktig.

Som den ryske fascistiske filosofen Alexander Dugin ofta uttrycker det: ”Vi stödjer Vladimir Vladimirovitj, men han går alldeles för långsamt och snällt fram.”

Dugins dotter ligger nu i en grav i Moskva, likviderad av ukrainska trupper djupt inne i fiendeland. Prigozjin, som också kritiserade Putin för att inte skjuta till tillräckligt med resurser till kriget, omkom i en flygolycka direktbeställd av Kreml.

Girkin betraktas i dag av den ryska maktapparaten som en oseriös extremist, och Putin tycks för tillfället ha slutat lyssna på Dugin. Men detta visar att den enda egentliga opposition i Ryssland som på allvar kan ifrågasätta och rubba Putin är den militanta och imperialistiska oppositionen – den som vill samma sak som han, men ännu mer.

I detta scenario är alltså Girkin återigen på fri fot och har lyckats förena sig med sina gamla vapenbröder i den ryska diasporan i östra Estland. Scenariot förutsätter också att Kreml inte önskar öppna en ny front (eller en till, om Trump skulle ha förhandlat fram ett vapenstillestånd i Ukraina).

Men vad spelar det för roll när systemet redan är laddat? När tolkningsramarna redan finns på plats, när misstron är permanent, när varje land är redo att agera för att inte förlora ansiktet eller geopolitisk terräng?

Som Dugin återigen har slagit fast kan Ryssland endast existera som ett imperium och en diktatur. Det existerar som detta – eller inte alls. Det finns goda skäl att hålla med honom.

Men utifrån detta synsätt blir den logiska slutsatsen att en fred i Ukraina som inte innebär total ukrainsk kapitulation och inkorporering i den ryska världen inte bara blir ett nederlag, utan en farlig fångenskap i ett limbotillstånd som i sig utgör en existentiell fara för Ryssland. Därför måste kriget permanenteras.

På samma gång har spänningarna mellan Kina och Taiwan ökat kraftigt. Xi Jinping börjar bli till åren och har lovat att ”återföreningen” ska ske innan hans ledarskap når sitt slut. Kina genomför en alltför närgången militärövning kring Taiwan. USA ser hur de avgörande mikrochips som tillverkas på ön riskerar att permanent hamna i kinesiska händer och anser sig tvingat att agera.

I en annan del av världen har Israels krig mot sina muslimska grannar alltmer cementerats. Benjamin Netanyahu vet att hans politiska öde är förseglat om det skulle bli fred. Samtidigt har det kanske visat sig att USA:s bunkerbomber inte helt slagit ut Irans kärnvapenprogram.

Palestinskt motstånd fortsätter, och militanta grupper som Hamas utlovar nya attacker i stil med den 7 oktober, så snart tillfälle ges. Kriget fortsätter därför, och USA dras allt djupare in i konflikten trots Trumps motvilja. Till slut genomför Iran ett framgångsrikt anfall mot amerikanska baser, med stora amerikanska förluster som följd. USA ser sig därmed tvingat att skicka marktrupper till Persiska vikens stränder.

Även i vår tid blir konflikterna alltmer sammanflätade. Iran förser Ryssland med drönare, och Ryssland förser i sin tur Iran – om än med begränsad framgång – med luftförsvarssystem. Israel och Ukraina konkurrerar om att få tillgång till samma typ av avancerad militär utrustning från USA.

Det är lätt att föreställa sig hur några skott i Narva kan få denna redan komplexa väv av konflikter att eskalera bortom kontroll, på liknande sätt som Rysslands mobilisering, Tysklands villkorslösa stöd till Österrike-Ungern i dess offensiv mot Serbien, och Storbritanniens principiella försvar av Belgiens självständighet 1914 tillsammans utlöste en okontrollerbar spiral.

Det är så världen går åt pipan. Inte genom en stor plan, utan genom att alla följer sina små. Det var så det gamla Europa gick under, och det är så vi också kan göra det, om vi inte förmår att skilja mellan skotten och systemet. Låt oss för ett ögonblick utgå från att de flesta av vår tids ledare inte är irrationella.

Tvärtom framstår många som strategiska, intelligenta och försiktiga. Vladimir Putin har personliga motiv att vilja överleva, med både familj, tillgångar och maktposition att värna. Donald Trumps utrikespolitiska hållning, särskilt hans uttalade amerikanska isolationism, har samtidigt bidragit till att skapa utrymme för fortsatt rysk expansion i Östeuropa.

Men även dessa ledare är begränsade – av allianser, inrikespolitiska hänsyn och föreställningar om vad som är möjligt. Även Trump.

Clarks bok är ett av de mest inflytelserika verken om första världskriget i modern tid. Han argumenterar för att ingen enskild nation bar hela skulden för kriget, utan att Europas ledare i flera länder agerade som ”sömngångare” – med begränsad förståelse för konsekvenserna av sina handlingar i stunden.

I Clarks tolkning ville ingen ha ett storkrig, men alla agerade på ett sätt som gjorde det oundvikligt. Enskilda händelser fick oproportionerlig betydelse just för att de inträffade i ett redan instabilt system av prestige, rädsla och ömsesidig misstänksamhet.

Styrkan i The Sleepwalkers är att den ruskar om oss och berättar att världen är mer komplex än vi tror. Det finns en lathet hos många när man vill analysera vems fel första världskriget var – väldigt lite finns att säga emot att Tyskland bär huvudansvaret för andra världskriget och om de var skyldiga till ett världskrig, är det tacksamt att komma till slutsatsen att de så klart också var skyldiga till det första.

Clarks tes har dock ifrågasatts, inte minst i ljuset av tidigare forskning. Ett exempel är Fritz Fischers inflytelserika verk Griff nach der Weltmacht från 1961. Fischer hävdade att Tyskland bar ett huvudansvar för kriget och menade att tyska ledare medvetet sökte en väpnad konflikt för att befästa och utöka tysk dominans i Europa. Boken väckte omfattande debatt, särskilt i Västtyskland.

Liknande tankegångar har senare byggts vidare av historikern Victor Davis Hanson, som annars främst fokuserat sina verk på det andra världskriget. Hanson har hävdat att ett av mellankrigstidens största problem var västmakternas ovilja att erkänna första världskrigets koppling till tysk militarism och imperialism.

Enligt honom bidrog denna förnekelse till den eftergiftspolitik som tilläts dominera inför andra världskriget, vilket i sin tur möjliggjorde Nazitysklands inledande framgångar – just för att världen inte tog varningssignalerna på tillräckligt allvar.

Victor Davis Hanson menar att flera av de idéer som senare förknippas med Hitler – som arisk överlägsenhet, Kulturkampf, Lebensraum och synen på undermänniskor – redan fanns före första världskriget och bidrog till både kriget och nazismen. Tysklands planer på att annektera områden i väst och öst under första världskriget visar enligt honom att Hitlers expansionism hade förebilder i kejsartidens politik.

Här möts alltså två olika historiska förklaringsmodeller. I Clarks tolkning var det verkligt farliga inte det krig som planeras, utan det krig som ingen kan föreställa sig förrän det redan har börjat. Och då, precis som 1914, är det för sent. Läser man i stället Hanson och Fischer är det ambitionerna och planerna som står i centrum.

Enligt deras tolkning fanns det tydliga förvarningar, men de krafter som kunde ha ingripit var antingen för svaga eller för godtrogna för att hejda den dominoeffekt som militarism, allianser, imperialism och nationalism satte i rörelse – eller så var de själva en del av den.

Frågan är vilka av dessa historiska perspektiv som har störst bärkraft i dag och vilka vi egentligen bör lyssna till när vi försöker förstå vår egen samtids krig och konflikter och undvika en liknande katastrof?

Kanske är det just kombinationen av sömngång och drömmen om imperier som är den farligaste av alla.

***

Läs även: Början på ett tredje världskrig?

Läs även: Vi måste se upp med att rusta för fel krig