Moderaterna – ett parti utan plan

”Det här är en stämningsbild. Jag tror att många är oroliga och pessimistiska. Vi har en orolig omvärld. Vi har krig i vårt närområde, och en återhämtning i ekonomin som inte riktigt tar sig. Den osäkerheten tror jag visar sig i de här siffrorna.” Det är den 11 juni och moderaternas partisekreterare Karin Enström står utanför riksdagens plenisal. Hon försöker förklara bort SCB:s färska partisympatiundersökning där hennes parti, med 18 procents väljarstöd, är ungefär hälften så stort som Socialdemokraterna. Hon ler ansträngt inför pressens frågor. Hon säger att mätningen inte motsvarar en verklig valsituation.

”När man går till val, ska man välja mellan alternativ. Då kan man välja att fortsätta framåt, eller göra den här farliga vänstersvängen” fortsätter hon. Samma talepunkt återkommer sedan hos varenda moderat partigängare som uttalar sig under dagen. Men faktum är att Moderaternas läge inför valet nästa höst är katastrofalt. Tidöpartierna ligger 13 procentenheter under oppositionen, enligt SCB. Väljarna hyser fortfarande avgjort större förtroende för oppositionsledaren Magdalena Andersson än för statsminister Ulf Kristersson. Den egna oförmågan att rekrytera en nationell säkerhetsrådgivare har undergrävt moderatledarens pondus. Partikamraten Anna Kinberg Batras misslyckande som landshövding i Stockholm har också skadat honom. Och nu seglar utredningen om de internationella adoptionerna upp. Kristersson har varit ordförande för Adoptionscentrum.

Går det ens att vända underläget? Avståndet upp till oppositionen är flerfaldigt större än det var för Fredrik Reinfeldt och Alliansen inför valet 2010. Då ansåg statsvetaren Sören Holmberg att den borgerliga regeringen var ”rökt”. Fast den gången räckte den moderata arbetslinjen i kombination med högt förtroende i ekonomiska frågor för att bärga en valseger. När oppositionsalternativet blev tydligt sjönk sympatierna för vänstern. Frågan är bara om Moderaterna har något lika slagkraftigt erbjudande till väljarna 2026. Oppositionens statsministerkandidat Magdalena Andersson är dessutom en svårare motståndare än Mona Sahlin var 2010.

Men för att bringa klarhet i detta måsta man komma bakom talepunkterna. Jag söker därför Moderaternas ansvarige för strategi och kommunikation. Martin Borgs är spinndoktorn bakom Moderaternas plan för att vinna över de nödvändiga väljargrupperna. Han har arbetat med opinionsbildning i ett kvartssekel och är för Ulf Kristerssons partibygge vad Per Schlingmann var för Fredrik Reinfeldt.

Här är det dags att berätta för läsaren att jag känner Martin Borgs. Vi har varit mer eller mindre bekanta i snart två decennier. Jag känner även de andra intervjupersonerna i artikeln. Plus att jag är personligt bekant med alla dem jag har fört bakgrundssamtal, mot löfte om anonymitet. Jag har jobbat både i Moderaterna och Kristdemokraterna. Jag är en känd förespråkare för Tidö-samarbetet. Så när jag ber Martin Borgs om en intervju är det inte precis Uppdrag Granskning som hör av sig. Ändå vill han inte intervjuas och svara på de två frågor jag mejlat:

2. Hur kommer Kristersson att bilda regering efter 2026?

Jag måste uppenbarligen fråga någon annan.

– Lasse Holm kommer! Och han har Arja Saijonmaa med sig!

PM Nilsson är högröd i ansiktet av upphetsning när han slår upp dörren och stormar in i rummet. Under tre korta månader var han statssekreterare åt Ulf Kristersson. Han fungerade som ett slags rådgivare med särskilt ansvar för långsiktiga frågor men lämnade uppdraget sedan det uppdagats att han hade fiskat ål olagligt. PM Nilsson gick inte tillbaka till journalistiken, även om han fortfarande skriver här och där, utan blev i stället vd på tankesmedjan Timbro. Nu bär han en avsiktligt illa formgiven t-shirt med tankesmedjans namn utförd som en dansbandslogotyp. En antologi om den svenska dansbanekulturen ska lanseras samma kväll.

– Lasse Holm!, ropar han igen.

– Han och Arja Saijonmaa ska på middag på Astoria, och de hinner precis ta en taxi hit för boksläppet. Det här är stort!

PM stormar vidare. Vi sitter i Alexandra Ivanov Hökmarks rum, som jag uppfattar som ett av tankesmedjans bättre.

– PM:s är större.

Hon var i åratal en av Ulf Kristerssons närmaste medarbetare. Hans talskrivare i opposition, och hans stabschef under regeringens första år. Nu är hon vice vd på Timbro. Ingen annan utomstående har bättre inblick i hur Moderaternas ledning tänker.

– Jag tror att de måste fortsätta med rätts- och migrationspolitiken 2026, det vill säga att gå längre. Man har kommit ganska långt nu, men kommer att behöva göra mer för att verkligen få på plats en förändring. Och då måste det vara nya förslag också.”

Alexandra Ivanov Hökmark vill minska stridsytorna till vänster.

– Jag tror inte att det gynnar de borgerliga partierna att ha full konflikt i det som uppfattas som sociala frågor. Där tror jag det är viktigt att få en egen offensiv på något sätt. Till exempel höja barnbidraget, i stället för att ta ett nytt jobbskatteavdrag.

Hon anser också att M bör triangulera de rödgröna i miljöfrågorna.

– Jag tror att det ska vara just i miljöfrågor, och inte klimat, säger hon.

– Man kan utgå från den konservativa delen, som binder samman de fyra partierna som i dag står bakom regeringen, men göra det ganska handfast: Förbjud trålningen!

Som sagt. Antagligen kan ingen utomstående läsa Ulf Kristersson bättre. Samtidigt är Alexandra Ivanov Hökmark tydlig med att hon inte vet hur Moderaterna tänker göra inför valet nästa år.

– Valplattformarna är inte färdiga förrän typ i november, så jag vet faktiskt inte. Och jag tror inte att de har bestämt sig helt själva.

Men det råder inga tvivel om 2026 för Alexandra Ivanov Hökmark.

– För mig är det självklart att nästa regering borde innehålla Liberalerna, Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna. Jag tror att det finns en jättestor styrka i det här. Tidö-samarbetet har funkat väldigt, väldigt, väldigt bra.

Frågan om Moderaterna och makten är inte helt enkel. Förra gången partiet ledde regeringen var det med Fredrik Reinfeldt. Under den första mandatperioden från 2006 höll Alliansen den högsta reformtakten i Europa. Under den andra, från 2010, tappade Alliansen farten. Inte bara hade Reinfeldt II förlorat majoriteten i riksdagen. Man hade också förlorat initiativet. Arbetslinjen började kännas otillräcklig. Livet innehöll väl ändå mer än arbete? Sverigedemokraternas intåg i riksdagen ändrade balansen. Alliansen kontrade genom att göra upp med Miljöpartiet om migrationen. På valnatten 2014 förklarade sig Fredrik Reinfeldt besegrad och avgick, trots att det faktiskt inte fanns någon majoritet emot honom. Det var otänkbart då, att ta något som helst stöd av Sverigedemokraterna. Att klamra sig fast vid makten till varje pris – det var något som bara Socialdemokraterna ägnade sig åt, tycktes Moderaterna resonera.

I dag är Moderaterna mer hungriga på makt. I alla fall tror mina källor i de olika Tidö-partierna det. De förutsätter alla att Moderaterna den här gången gör vad som krävs för att behålla makten. Ulf Kristersson gillar att vara statsminister.

Om det inte finns en tydlig majoritet mot honom kan Kristersson förklara att ”Vi regerar vidare”. Han får därefter prövas i en förtroendeomröstning i riksdagen. Där krävs att majoriteten, 175 ledamöter, röstar emot för att stoppa en statsministerkandidat. Kanske inte lika snyggt som att storsint avgå på valnatten. Men Ulf Kristersson är inte vald för att vara storsint.

Nike Örbrink lägger snusdosan på bordet och beställer en alkoholfri öl. Vi ses på kvarterskrogen Portal vid Atlasområdet i Vasastan i Stockholm där hon bor. Nu är hon tydligen i flyttartagen. Vill gärna svalka sig med en bärs mellan kartongerna.

Vi jobbade ihop i Kritdemokraternas pressavdelning för sådär sex år sedan. Hon var redan då ett av framtidsnamnen inom KD, men hennes roll just nu är lite speciell. Örbrink har den otacksamma uppgiften att leda KD:s grupp i oppositionen i Stockholms stadshus. Samtidigt som både Tidö-regeringen och det egna partiet annars mest svärmar för dynga och diesel, ska hon försöka övertyga huvudstadens kvinnor om att KD är ett parti även för dem. Det är därför jag sökt upp henne. För varje väljare regeringen värvar i Lingonboda med hjälp av sänkta drivmedelspriser finns det tio i Stockholm som inte ens har bil.

Går det ens att vinna valet utan att vinna Stockholm? Det är en akut fråga för regeringen. Inte minst för Moderaterna som därför har tagit fram två strategiska rapporter inför valåret: ”Fler kvinnliga väljare” och ”Storstadskoden”. Nike Örbrink har följaktligen en något annorlunda agenda än vad som är kärnfrågorna i Tidösamarbetet. Visst, hon rabblar också upp de kristdemokratiska standardsvaren om att avskaffa regionernas ansvar för sjukvården. Men hon har en egen twist.

– En reform för ökat barnafödande med Frankrike som inspiration! Drastiskt utökade antal IVF-försök. Subventionera äggfrys – det är min hjärtefråga. Och lite annat.

Hon verkar inte särskilt orolig för det egna partiets opinionsläge. Kristdemokraterna är vana vid att ligga under spärren mellan valen. KD:s opinionsutveckling över åren är erkänt hängmatteformad. När det är valrörelse lyckas partiet alltid komma upp över spärren. Om det ser krisigt ut, brukar KD ha någon kanin att trolla fram ur hatten. Som när Alice Teodorescu Måwe blev toppkandidat i EU-parlamentsvalet sedan Sara Skyttedal gjort sig omöjlig med sitt utspel om cannabislegalisering. Fast bakgrundssamtalen med personer i Tidö-partierna visar att det finns ett visst externt missnöje med att KD inte riktigt har levererat på de tunga departement som partiet styr. Väljarna är arga på elpriser och på nedskärningar i vården. Och det finns en påtaglig intern medvetenhet om att partiet inte har lyckats med sitt helt centrala vallöfte att kapa vårdköerna. Förre partiledaren och socialministern Göran Hägglunds gamla trick med en kö-miljard för att stimulera regionerna att korta väntetiderna fungerar inte längre. Det skulle kräva en total omstöpning av vårdsystemet för att kapa köerna. Men KD har inte lyckats få stöd hos de andra partierna, tvärtom avfärdade en bred parlamentarisk utredning tanken på att slopa regionerna.

– Vi driver vårdfrågan för att den är viktig. Det är den enkla anledningen. Nu blev det inte så den här gången. Alla partier ville inte det vi ville – men alla partier har gjort en förflyttning jämfört med hur det var tidigare. Så det var ju ett steg i rätt riktning. Ge det lite mer tid, så tror jag att det kan svänga, säger Nike Örbrink.

Jag testar idén att Alice Teodorescu Måwe kanske skulle kunna sättas på riksdagslistan också, men får ingen respons.

Fast KD är inte det stora frågetecknet för Moderaterna. Partiet har ett eget allvarligt internt problem som framkommer i bakgrundssamtalen. Det finns ett missnöje. Dels märks den vanliga besvikelsen över att reformerna inte går tillräckligt fort eller är nog långtgående. Borgerligheten har en livaktig tradition av att kritisera sin egen regering, på ett helt annat sätt än Socialdemokraterna.

– Moderaterna är intellektuellt dött, säger en tung moderat.

– De har inte ens en hisspitch.

Den borgerliga besvikelsen leder till negativa rubriker även efter politiska segrar. Det går knappt en vecka utan att en moderat klagar anonymt i någon tidning. Vilket förstås tär på humöret hos de egna. Men de moderata läckorna är också påfrestande för de andra partierna. Det ser helt enkelt dåligt ut för ett regeringssamarbete som annars har gått oväntat smärtfritt.

Justitiedepartementet levererar straffskärpningar dagligen. Invandringen är under kontroll igen. Försvarsbudgeten går snabbt mot 3 procent av BNP. Vattenfall upphandlar kärnkraft. Vad hade man förväntat sig mer? Det frågar en högt uppsatt tjänsteman i regeringskansliet.

Sex budgetar har Kristerssons regeringen fått igenom i riksdagen. Och bara vid ett tillfälle, i våras, blev man tvungen att förhandla in på småtimmarna. En enda nattmangling på tre år! Tidö är historiskt välfungerande. Det säger en trotjänare i riksdagen. Men de interna moderata huggen i Ulf Kristerssons rygg kan vara tecken på ett ännu större bekymmer. En klick runt utrikesminister Maria Malmer Stenergard sägs bereda väg för henne som ny partiledare, i fall Ulf Kristersson en dag tvingas bort. Detta kan spela en roll i läckorna till pressen, antar mina källor i Moderaterna.

Krogen Tennstopet är för stimmig så vi går till café Ritorno. Det var annars på Tennstopet jag snackade med Fredrik Malm förra gången hans parti låg på 2,5 procent i opinionen. Då liknade han Liberalerna vid kackerlackor; så små men också så tåliga att de skulle överleva även ett atomkrig. Nu är läget något allvarligare. Liberalerna är mitt i processen att ta fram en ny partiledare som ska väljas av en extra stämma samma dag som partiet har scenen på politikerveckan i Almedalen. Ett dramatiskt upplägg. Alla rubriker är bra rubriker just nu.

När Johan Pehrson lämnade sitt avgångsbesked i våras var det Fredrik Malm som fick hoppa in i partiledardebatten hos SVT Agenda. Han gav ett lite rufsigt intryck, men klarade sig relativt bra, enligt expertkommentatorerna. Fattas bara annat. Han har varit i partitoppen i över tjugo år. Parallellt är han något av en tänkande August och har bland annat skrivit en läsvärd bok om det kooperativa bensinbolaget Naftasyndikat, som fungerade som sovjetisk spioncentral under 1900-talets början. De senaste åren har han lagt all fritid åt att arrangera måndagsmöten på Norrmalmstorg till stöd för Ukraina.

Han bockar förstås av Liberalernas talepunkter. På frågan om viktiga reformer efter 2026 nämner han självfallet euron. Men det är den långsiktiga upprustningen av skolan som är partiets existensberättigande även nu. Att döma av Malm kommer Liberalerna att vilja gå vidare med två välkända frågor.

– Om man går tillbaka till Alliansåren så satt ju jag i utbildningsutskottet då också, när Jan Björklund var skolminister. Det var två områden där vi ville gå längre. Men regeringen vågade inte då. Det ena gällde lärarnas löner – att helt enkelt ha statlig styrning för att försöka få upp lönerna. Den andra delen var att hårdare gå in och tydliggöra vad som ska ske i klassrummet. Vissa undervisningsmetoder är bättre än andra. Vissa är evidensbaserade, andra är kvacksalveri. Jag tror att man behöver gå längre där.

Malm nämner inget om röda linjer gentemot Sverigedemokraterna under samtalet. Liberalerna tycks faktiskt vara på väg att tänka om i regeringsfrågan. Det framgår i bakgrundssamtalen med folk ur alla Tidöpartierna. Den första hösten i regeringssamarbetet ska det ha förekommit att tjänstemän hos Liberalerna grät. (Det ska också ha uppstått svårförklarad sjukfrånvaro bland Moderaterna.) Nu är alla snarast överens om att samarbetet har fungerat överraskande bra. Och ungefär samtidigt med samtalet på Ritorno ger Liberalernas EU-parlamentariker Karin Karlsbro en intervju i Svenska Dagbladet som öppnar för SD i regeringen. L verkar inte vilja sätta upp hinder för fortsatt regeringsinnehav efter valet.

– När valrörelsen börjar kommer vi ha genomfört en herrans massa beslut, som innebär en ganska stor omläggning av skolpolitiken. Vi kommer att ha klubbat ett nytt betygssystem, en ny friskolelag, nya lärokursplaner, det kommer att vara tioårig grundskola, vi kommer att ha mycket mera kraftfulla åtgärder för skolledningar att hantera säkerhet och stökiga elever, säger Fredrik Malm.

– Sen dröjer det lite längre med skolpengssystemet, eftersom det är en utredning som tar längre tid. Men nästa mandatperiod måste de där reformerna implementeras och få sätta sig. Jag är jätteorolig för att en ny vänsterregering skulle riva upp en del av detta.

Liberalernas förhoppning är att det egna partiledarbytet kommer att vinna tillbaka sympatisörer. När Anna-Karin Hatt tillträdde som ledare för Centern tog partiet omedelbart ett skutt i opinionen, möjligen på bekostnad av L.

Ingen jag pratar med tror dock att Centerpartiet går att locka tillbaka till det borgerliga lägret. Dagens C-väljare står i huvudsak till vänster. Det skulle bli dyrt för Hatt att svänga till höger. Annars har Centerns stöd gått att köpa historiskt. Partiet är upphovet till det politiska begreppet kohandel. 1933 gjorde Bondeförbundet upp med Socialdemokraterna efter att ha förhandlat till sig bättre betalt för mejeriprodukter. 1990-talets krisuppgörelse med S och Göran Persson är ett annat exempel. I dag är dock motståndet mot SD så djupliggande att det inte kan förhandlas bort, bedömer mina källor i Tidöpartierna. Den analysen lär påverka hur partierna kommer att agera inför 2026.

Moderaterna gjorde en inventering i samma stund som Hatt valdes. Partiets ledamöter i varje riksdagsutskott fick i uppdrag att lista politiska förslag som Centern skulle kunna tänkas vilja genomföra framöver. Sådana utspel lär komma tätt fram till valet. Men avsikten med inventeringen är inte att C ska lockas över, utan att väljarna ska se att C inte bryr sig om sakfrågor, utan bara om spelet kring SD. Centerpartiet bedöms att bli sist med att öppna gränsen mot SD.

I framtiden när dagens tidsanda ska beskrivas kommer man att vilja ha ett definierande ögonblick. Som när Alliansens statsminister Fredrik Reinfeldt gav kronprinsessan en platt-tv i 30-årspresent. Peak själlös köpfest. Den borgerliga youtubern Henrik Jönssons 50-årsfest på Söder Mälarstrand i Stockholm i våras aspirerar på att bli ett sådant ögonblick. Alla i högern var där. Från Moderaternas biträdande partisekreterare till Chang Frick. Vit klädsel från topp till tå som en Kent-konsert. Influencerns egen champagne. Peak Tidö.

Inte minst sverigedemokrater minglade. Bland andra Jimmie Åkessons stabschef Linus Bylund med fru. Och riksdagsledamoten Jessica Stegrud, affischnamn bredvid Åkesson under hela valrörelsen 2022. Jag stämmer träff med bägge, men blir tvungen att intervjua på telefon. Bylund är hemma med barn, det sjätte. Han betonar att SD är största parti i Tidösamarbetet, och att det borde ge utslag i nästa regeringsbildning. Linus Bylund ifrågasätter rentav, mellan raderna, om statsministerposten verkligen ska tillhöra Moderaterna.

– Om det nu blir Ulf Kristersson som bildar regering, vi säger att han gör det, då gör han det genom att först Liberalerna säger att det är fånigt att hålla på med den här sandlådeleken… Ska vi ha ett regeringssamarbete så är det rimligt att också det största partiet ingår i regeringen. Det är ju steg ett, säger Bylund.

Jessica Stegrud anser att SD har bestått provet under mandatperioden.

– Det är ju helt omöjligt att inte ta med oss i regering med motiveringen att vi skulle sakna kompetens. Vi har ju verkligen visat de här åren att vi är bra på att samarbeta. Vi är bra på att förhandla. Vi är bra på att kompromissa. Jag själv är imponerad.

Det faktum att partiet tycks ha slutat växa i opinionen bekymrar föga.

– Jag vet inte om det där stämmer, säger Linus Bylund.

– Jag tror att vi kan få fler rörelser uppåt. Jag är nämligen övertygad att det finns väldigt många fler som tycker som Sverigedemokraterna men som har avstått från att rösta på SD därför att man kanske har gått på nidbilden som har spridits.

Bylund signalerar att partiet breddas. Han pekar på tandvårdsreformen, där högkostnadsskyddet förstärks från 2026, och där han vill gå vidare.

– Tänderna ska betraktas som en del av kroppen och vi kommer att driva att det görs långtgående reformer av barnbidraget.

På liknande sätt försöker SD hävda sig på skolområdet.

– En fråga som vi pratar mycket om i partiet, men som tar tid, det är skolan och utbildningsväsendet. Det handlar också om konkurrenskraft och det som byggde oss som nation en gång i tiden, men som till stora delar har gått förlorat, säger Stegrud och tillägger:

– Vissa utbildningar är väldigt kvalificerade, andra är ju bara trams. Vi utbildar ju trams. Så tillbaka till det klassiska kärntänket!

Men det viktigaste slaget inför 2026 rör integration, enligt SD. Socialdemokraternas integrationspolitiska frontfigur Lawen Redar har sagt att de politiska målen “kräver att befolkningen blandas” genom ”insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.” Och efter S-kongressen i Göteborg i månadsskiftet maj/juni upprepar tongivande socialdemokrater mantrat att ”vi behöver blanda befolkningen”.

– Socialdemokraterna har ju serverat den här diskussionen på ett silverfat, säger Linus Bylund.

– Vi har diametralt olika åsikter i den frågan. Vi menar att vi har lösningen på segregation och socialt utanförskap, som inte innebär att använda svenska barn som verktyg när det primärt socialdemokratiska mångkulturella experimentet har gått åt skogen.

– Vi vill inte ha tvångsblandning. Vi vill ha assimilation, och inget utslätande av den svenska kulturen, säger Jessica Stegrud.

– Vår bild av samhällsutvecklingen kvarstår, och av vad som behöver göras. Det är massiva problem med integration. Vi behöver ha en betydligt större återvandring än vad vi har nu, även om det går åt rätt håll.

Lägger man ihop alla intervjuerna tecknas en bild av både Tidöpartiernas taktik inför valet och erbjudandet till väljarna efteråt. Högerblocket tänker triangulera motståndarna och minimera konflikterna i välfärdsfrågor. En reform av barnbidraget ligger på bordet. Konflikt ska man i stället ta om Socialdemokraternas “folkblandning”. Moderaterna vill också få igång ekonomin med något slags skattesänkning, gärna riktad till låginkomsttagare. Löftet till väljarna är fortsatt kontroll på invandringen, att bygga vidare inom lag och ordning, samt att kärnkraften verkligen kommer på plats. Förhoppningen är att ekonomin ljusnar och att räntorna sänks så att Medelsvensson känner att en Thailandsresa blir möjlig igen efter pandemier och krig.

Sådant kan man tycka att en kommunikationsstrateg och biträdande partisekreterare som Martin Borgs skulle ha kunnat säga. Men jag känner igen beteendet. Partiledningen vill ha kontroll över berättelsen. Planen är att offentliggöra valplattformen i höst. Strålkastarljuset ska då hamna på Sveriges statsminister. Fungerar det som tänkt blir det fyra nya år. Går det inte så lär Maria Malmer Stenergard bli Moderaternas partiledare.

Fotnot: Per Gudmundson är frilansskribent med journalistisk bakgrund på bland annat SvD, SR och SVT. Han har även varit presschef åt Ebba Busch (KD) och politisk sekreterare (M).

***

Läs även: Till minne av Liberalerna

Läs även: Recept för en lyckad S-kongress